Donald Trumps comeback som USAs blivande 47:e president får konsekvenser på många plan för Europa, och framför allt för NATO.
Att de flesta i NATO HQ och i de allierades huvudstäder höll tummarna för en Harrisseger är ingen hemlighet. Där är minnet från förra gången det begav sig med Trump, och allt det kaos som präglade hans fyra år som amerikansk president, fortfarande färskt.
Så är det dags att låsa dörren till NATO HQ nu och slänga nyckeln i Atlanten? Är NATOs historia inne på sitt allra sista kapitel efter 75 framgångsrika år som säkrat freden i Europa och är den transatlantiska länken på väg att knäckas en gång för alla?
Eller kan det finnas en väg framåt, trots ett USA som distanserar sig från Europa och vars oberäknelige president satt frågetecken kring NATOs allra heligaste, de ömsesidiga säkerhetsgarantierna i Washingtonfördragets Artikel 5?
Ja, det är mycket att fundera över – och oroas över – i dessa dagar i NATO-högkvarteret. Men till skillnad från 2016 är man nu förhållandevis väl förberedd – eller så förberedd man kan vara med tanke på Trumps omtalade oförutsägbarhet – på vad som kan vänta.
Fast det är å andra sidan Trump även själv, som denna gång inte omger sig med några generaler eller andra ”vuxna i rummet” som kan hejda presidenten från de värsta excesserna.
Inte minst ryser man kollektivt i NATO vid minnet av toppmötet i Bryssel sommaren 2018, när Trump, enligt hans dåvarande nationella säkerhetsrådgivare John Bolton, var på vippen att dra USA ut ur NATO vid sittande NAC-möte.
En ambition som, enligt samme Bolton, Trump bara högst motvilligt gav upp, eller snarare sköt upp till ett senare tillfälle. Och det tillfället kan nu infunnit sig med hans återval.
Förra året tog de båda senatorerna Marco Rubio (R-Fla) och Tim Kaine (D-VA) därför initiativ till en ny lag som hindrar presidenten från att på egen hand, och utan senatens godkännande, dra USA ur NATO.
Fast det skulle räcka att dra ner på det amerikanska engagemanget i NATO till sparlåga för att få det transatlantiska samarbetet att gå i stå.
För affärsmannen Trump handlar allt i slutänden om att få till en bra ”deal” för USA. Det är ”America first” som gäller i alla lägen och det är det som omvärlden – Europa inkluderat – har att rätta sig efter framöver.
I hans optik är det bara rimligt att säkerhetsgarantierna är villkorade av att mottagarländerna har betalt det som han, efter åtta år, fortfarande är fast övertygad om är en medlemsavgift som de allierade är skyldiga USA.
Frågan om ”burdensharing” – styrkefördelningen över Atlanten – har varit en fråga sedan dag ett i NATO, med ständiga uppmaningar från Washington, DC till européerna att stärka försvaret. Dock alltför ofta till döva öron; från europeisk sida har man hellre lagt pengarna på välfärd än på försvar.
Idag är det 23 av 32 medlemsländer i NATO som, emellanåt efter visst budgettekniskt trixande, når upp till de berömda 2 procenten av BNP till försvaret. Numera är det bara ett minimum, ett golv snarare än ett tak.
Det är faktiskt mer Putins förtjänst än Trumps. Det är inte heller någon tillfällighet att försvarsbudgetarna ökar ju längre österut man kommer i NATO.
Men fortfarande står de europeiska allierade bara för 20 procent av försvarsutgifterna i NATO.
Det kommer att behövas långt mycket mer, och Europa måste sent omsider ta ett långt större ansvar för sin egen säkerhet framöver; som den europeiska pelaren i NATO, inte via några separata strukturer enligt fransk modell.
USA har ju sedan ett bra tag varit på väg bort från Europa till Asien och den Indo-pacifiska region som idag utgör strategiskt centrum för den amerikanska säkerhetspolitiken.
Det är Kina som är USAs främste rival, inte Ryssland som nu lär bli något som européerna själva får ta hand om. Liksom kriget i Ukraina, som Trump har lovat lösa på 24 timmar.
NATO såg i somras förutseende nog till att ta över koordineringen av Ukrainastödet från USA, och även valet av den nye generalsekreteraren tyder på långtidsplanering i försvarsalliansen.
Mark Rutte går nämligen under smeknamnet ”Trumpviskaren” för sina omvittnat goda relationer med den återvalde presidenten.
En av få ljusglimtar i dessa dagar kommer annars – något oväntat – från EU. Den nya utrikeschefen Kaja Kallas var tidigare på tal som möjlig generalsekreterare för NATO, är en övertygad transatlantist – och dessutom estniska. Så hon vet vad som står på spel.
Det kan kännas tryggt när Europa snart står inför en ny verklighet.
