Bakgrund
Det Förenade kungariket Sverige-Norge hade länge bara en enda stormaktsgranne, Ryssland, men mot slutet av 1880-talet tillkom ytterligare en, Tyskland, och båda dessa makter gränsade mot slutet av förra sekelskiftet till Östersjön. En del händelser av mer eller mindre marin karaktär hade dessförinnan inträffat och som vi i dag kanske har svårt att förena med myten om en två-hundraårig neutralitet.
Under Krimkriget 1853–56 upplät Sverige Fårösund som bas för den fransk-engelska eskadern, som anföll Bomarsunds fästning på Åland och Sveaborg. Möjligen närde kung Oskar I tanken att senare delta på den fransk-engelska sidan för att återvinna Finland, men freden i Paris 1856 kom emellan.
Under de tyska enhetskrigen ville kung Oskar I, i god skandinavistisk anda, att Sverige skulle stödja Danmarks försvar mot Preussen och inför det andra dansk-tyska kriget hade kung Karl XV lovat sin danske kollega, att bistå Danmark, men detta löfte ansåg sig statsminister Louis De Geer inte kunna stödja. Det blev i alla fall ett antal svenska soldater som uppträdde frivilligt på den danska sidan och många av dem fick tjänstledigt för detta; bland andra en viss Hugo Raab, som just genomgått den preussiska generalstabsakademin. Av mera marint intresse, eller kanske mera märkligt, är kanske att Preussen, som inte hade någon egen marin, därför fick lita till hjälp av sin allierade, men den österrikiska eskadern förlorade, efter en ombasering från Adriatiska havet, i maj 1864 slaget vid Helgoland till den danska flottan.
Efter den tyska föreningen var det strategiska läget i Östersjön balanserad mellan Ryssland, som behärskade strandområdena från Torneå till Memel, och Tyskland därifrån till Bälten. Kung Oskar II såg främst Ryssland som ett latent hot och redan när ryska förband under kriget mot Turkiet 1877 hade närmat sig Konstantinopel beordrade den svenske sjöministern, von Otter, att en svensk marin närvaro skulle finnas i turkiska vatten och ångkorvetten Balder skulle kunna gå dit ganska omgående. Hon hade varit på ”långresa” i Medelhavet i nästan nio månader och det blev i stället ångkanonbåten Blenda, som rustades särskilt för att lösa uppgiften fram till vapenstilleståndet i februari 1878. Blenda seglade då hem och anlände till Karlskrona den 7 maj – efter mer än ett helt års expedition – med uppgiften ”att stödja den svensk-norske ministern” – eller visa flaggan, som man numera oftast säger! 1898 hade von Tirpitz påbörjat en uppbyggnad av den tyska flottan till en ”Högsjöflotta”; kanske mera inriktad på kampen med Storbritannien och Frankrike om kolonierna i Afrika än en marin närvaro i Östersjön och det minskade troligen Sveriges möjligheter att få marint stöd från Tyskland i händelse av krig och örlog.
Också under det rysk-japanska kriget 1904–05 sattes det in fartyg från flottan för att bevaka svenska intressen och en evakuering av svenska medborgare blev hastigt aktuell under den revolution som 1905 bröt ut i Ryssland. Torpedkryssarna Psilander och Örnen rustades för uppgiften och gick till Sankt Petersburg respektive Riga för att markera närvaro och biträda vid evakueringen, som i praktiken genomfördes med två passagerarångare; något som i tidningar uppgavs att ”man löste uppgiften på ett hedrande sätt trots att det handlade om att besöka en rysk stad under krigstillstånd!”
Vid Karlstadsförhandlingarna om en unionsupplösning i juli 1905 låg den största, moderna flottan, som Sverige dittills hade haft, stridsberedd i den Bohuslänska skärgården, för att eventuellt kunna ingripa, om situationen hade krävt det.
Den politiska ledningen av landets försvar skedde genom två departement – Lantförsvars-departementet respektive Sjöförsvarsdepartementet – och av statsråd som inofficiellt kallades Krigs- respektive Sjöministern och som oftast var officerare från armén respektive flottan. År 1875 hade sjöministern presenterat en plan för flottans framtid, som dock riksdagen ställde sig avvaktande till och en ny kommitté tillsattes 1879 och den föreslog bland annat en mindre pansarbåt avsedd för strid inomskärs och på insjöarna! På kung Oskar II initiativ tillsattes därför förnyade kommittéer som 1882 föreslog en nybyggnad av 8 pansarbåtar och 34 torpedbåtar under de kommande 15 åren, vilket får anses vara ett viktigt steg framåt. Den största reformen före sekelskiftet var annars Försvarsreformen 1892, då bland annat bestämdes, att värnpliktstiden skulle öka till 90 dagar och att flottans uppgift skulle vara att trygga neutraliteten och förhindra eller försvåra landstigningsföretag. Ytterligare en förstärkning av flottan skedde faktiskt genom att en enskild motion bifölls i riksdagen, när försvarsreformen skulle antas, och ytterligare tre pansarbåtar – Äran, Vasa och Tapperheten – byggdes därför utöver den redan fastställda planen.
Nordeuropa före krigsutbrottet 1914
Sekelskiftet präglades alltså av en ökad spänning i vårt närområde. Vårt förhållande till Norge var fortfarande spänt och den ryska återupprustningen efter katastroferna under det rysk-japanska kriget hade börjat ta fart.
I Sverige beslöt statministern – och kommendören – Arvid Lindmans regering 1910 enligt 1907 års försvarskommissions betänkande, att en ny och kraftigare pansarbåt skulle byggas; ”F-båten”. Byggandet avbröts dock av Karl Staff, som tillträdde som statsminister senare samma år, och en folklig reaktion på detta blev Pansarbåtsinsamlingen, som samlade ihop 17 miljoner kronor – motsvarade 10% av hela försvarsanslaget! Missnöjet med den Staaffska regeringens politik resulterade också i Bondetåget i februari 1914 och kungens borggårdstal gjorde att Staff avgick och en ämbetsmannaregering under Hjalmar Hammarskjöld tillträdde senare samma månad bland annat för att lösa försvarsfrågan.
I juni mördades den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo och det attentatet blev inledningen på Första Världskriget, som kanske mest bröt ut därför att den tyska Schlieffen-planen, som generalstaben fastställt redan 1906, egentligen inte omfattade andra krigsfall än ett tvåfrontskrig mot Frankrike och sedan mot Ryssland, men nu handlade det alltså om att tyskarna skulle bistå österrikarna i en bestraffning av Serbien! Men enligt den fastställda operationsplanen inleddes kriget med en tysk invasion av Belgien! Många länder har nog lärt sig att inte ha en alltför fastlåst krigsplanering sedan dess?
Första världskriget neutralitet
Sverige proklamerade redan den 3 augusti 1914 sin neutralitet och då mobiliserades flottan, kustartilleriet och landstormen. Kustflottan upprätthöll neutralitetsvakten 1914–18 genom att patrullera svenska vatten och genom att lägga ut skyddande mineringar. Patrulleringen upprätthölls normalt på Ostkusten av torpedkryssare, jagare, torpedbåtar och något minfartyg och ibland något mindre fartyg. Skyddet av handelsfartyg skedde genom att de kunde ansluta sig till de regelbundna eskorterna från Luleå i norr och till Kalmarsund. Å andra sidan var intresset att gå i krig med de nordiska länderna mycket begränsad såväl på centralmakternas som på ententens sida. Den ryske amiralen von Essens försök att mer eller mindre på egen hand föra krig mot den svenska flottan i krigets inledningsfas är ju intressant, men mera som ett stort undantag. Han ville försöka få svenskarna att hålla sig inomskärs i Karlskronaområdet och inte ens försöka att samverka med tyskarna. Men Tyskland var vår viktigaste handelspartner och det betydde till att svensk fyrbelysning redan 1914 släcktes på tysk begäran och flera eftergifter gjordes då det gällde alla de mineringar som lades ut för att låsa in den ryska flottan i Finska viken. Vår territorialvattenbredd på fyra distansminuter godkändes inte av tyskarna och vi fick därför minska den till en tre i stället. 1916 var passagen mellan Östersjön och Nordsjön minerad och handelstrafiken i Östersjön övervakades och skyddades huvudsakligen av tyska örlogsfartyg, medan ransoneringar av livsmedel blev allt tyngre för svenskarna och en revolution låg nära. Uppror hos motståndaren som krigföringsmetod använde sig annars tyskarna av på ett innovativt sätt, när man sände en viss Vladimir Uljanov med medhjälpare tågledes till Petrograd via färjan Trelleborg-Sassnitz och med ”mellanlandning” i Stockholm, vilket väl knappast heller var särskilt neutralt!
Upprorsstämningarna 1917 i Sverige mot ”Hungerskjöld” medförde, att Carl Swartz, som ny statsminister, fick inrikta sig på bättre förbindelser med ententens stater. Men i januari 1917 proklamerade Tyskland det oinskränkta ubåtskriget, vilket också innebar att svenska fartyg hölls kvar i brittiska och amerikanska hamnar. Försörjningsläget i Sverige blev nu kritiskt och ransoneringarna kom att gälla ända till 1919, trots att ett trettiotal svenska fartyg, främst med spannmålslast, fick segla hem efter en överenskommelse med Storbritannien.
I december 1917 förklarade sig Finland som en självständig stat, vilket Sverige erkände i januari 1918 – som första land efter det att Lenin godkänt självständigheten! – men ett inbördeskrig bröt ut mellan regeringens vita styrkor och de röda socialisterna. Åland var fortfarande besatt av ryska styrkor och ålänningarna vädjade om svensk hjälp, vilket egentligen mest störde våra förbindelser med den finländska regeringen. Men en förnyad åländsk vädjan om en hjälp mot övergreppen resulterade ändå i att sjöministern, Erik Palmstierna, sände pansarbåten Thor, en isbrytare och ångaren Heimdal med ett kompani ut KA 1 till Eckerö och insatsen förstärktes sedan med pansarbåtarna Sverige och Oscar II, men hela Ålandsexpeditionen avslutades redan i mitten av maj. Ålandsfrågan blev länge en fråga som störde samarbetet mellan Sverige och Finland, särskilt som det fanns ålänningar som faktiskt hävdade att Åland borde tillhöra Sverige!
Under det finska frihetskriget hamnade många svenskar i ett nödläge där och flera blev därför evakuerade i det som kallades Mäntyloutoexpeditionerna efter Björneborgs hamnstad, där kanonbåten Svensksund, Isbrytaren II och de inhyrda fartygen Heimdal och Vineta under tre resor perioden februari-mars 1918 överförde nästan 1500 personer till Stockholm – trots en inledande artilleribeskjutning.
Den 11 november 1918 inträdde vapenstillestånd i världskriget och skyddet av vår handelsflotta utefter våra egna kuster hade då i stort sett varit framgångsrik, men enligt en sammanställning som gjordes efter kriget hade ändå närmare 280 svenska handelsfartyg förlorats under kriget och nästan 800 svenska sjömän hade omkommit på grund av stridshandlingar.
Mellankrigstiden
Ganska snart efter Versaillesfreden inleddes en mera normalt fredlig verksamhet också för flottan. Statsbesök avlades under 1920-talet i de nya grannländerna Finland, Estland och Lettland och en första långresa med Fylgia efter kriget avseglade i november 1919. Kustflottan avlade örlogsbesök i Köpenhamn och en engelsk eskader besökte Kalmar och Stockholms skärgård i juni 1920
Redan i december 1918 tillsattes en försvarskommission, som skulle undersöka vad som nu kunde minskas eller begränsas i försvaret och den gav upphov till ytterligare beredningar därför att det säkerhetspolitiska läget var ju nu helt annorlunda än det varit då 1914 års flottplan hade fastställts. På typiskt svenskt sätt möttes annars de stora förändringarna genom att man ändrade organisationen och 1920 slogs de två försvarsdepartementen samman – men de två kommandoexpeditionerna fanns ändå fortfarande kvar!
Försvarsbeslutet 1925, som av arméföreträdare kallades för den ”Stora regementsdöden”, innebar för flottans del en omfattande reduktion av den redan beslutade ersättningsbyggnaden av fartyg enligt 1914 års plan. Exempelvis ströks 2 av planerade 7 nya pansarskepp och 6 av planerade 18 jagare. Något minfartyg tillkom inte heller, men nu hade ju flyg tillkommit och därför skulle en flygplanskryssare byggas i stället. Beslutet att reducera flottan fattades trots att utrikeshandeln nu åter kommit i gång och handelsutbytet gick ju nästan till 100% över havet!
Ett antal yngre arméofficerare bildade då en oppositionell grupp och gav ut tidskriften Ny Militär Tidskrift, NMT. Några yngre sjöofficerare sökte samarbete med den gruppen, men det uppfattades i försvarsfientliga kretsar som att en militärkupp höll på att förberedas och den mera offentliga debatten om försvarets framtid blev därför ganska centrerad till anslagsstorlekarna och inte till strategi. Försvarsbeslutet innebar också att Marinens flygväsende och Arméns flygkompanier sammanfördes till en ny försvarsgren, Flygvapnet, vilket bäddade för inre motsättningar under ganska lång tid, särskilt som antalet flygplan totalt sett bara blev 229 stycken! Marinens flyg var ju mest inriktat på spaning över havet, medan arméflygets inriktning mest var en förlängd markmålsbekämpning. Inte förrän långt senare blev luftförsvar huvuduppgiften, vilket då kunde ena företrädarna för den nya försvarsgrenen.
Mellankrigstiden handlade inledningsvis om Nationernas Förbund och om internationella rustningsbegränsningar. Trettiotalets inledning innebar en stor ekonomisk kris och i dess kölvatten uppstod nationalistiska partier som verkade för en återgång till icke-demokratiska stater, men inledningsvis hade vi ändå ganska goda förbindelser mellan marinerna. Tyska ubåtsofficerare kunde därför utbildas i Sverige, trots att Tyskland enligt Versaillesfreden var förbjudet att inneha ubåtar! Successivt skärptes den politiska spänningen och det behövdes en förstärkning av det svenska försvaret varför en ny försvarskommission tillsattes redan 1930. Politikernas möjlighet att fatta kloka beslut försvårades dock av en besvärande försvarsgrensstrid och det lär ha gått så långt, att när man ville fråga finländarna vad de skulle tänkas behöva i händelse av ett sovjetiskt angrepp handlade deras svar om behov av flyg- och marinstridskrafter, vilket ”rättades till” efter ett snabbt besök av armésekreteraren i Helsingfors och då blev det bara arméförband som ansågs behövliga. Detta bedrägliga förfaringssätt uppfattades så störande av amiralen Ehrensvärd att han i vredesmod förbjöd alla från NMT -kretsen att besöka fädernegodset Tosterup; inkluderande sonen C A Ehrensvärd!
1936 års försvarsbeslut innebar nya utredningar och förslag. Det viktigaste var kanske att särskilda försvarsgrenschefer tillkom 1937, men i valet av fartygstyp hade marinchefen, De Champs, sin uppfattning och försvarsstabschefen, Thörnell en annan och 1927 års flottplan gällde därför alltfort, även om vissa inledande kontakter hade tagits med italienska örlogsvarv.
Andra världskrigets växlande neutralitet
Andra världskriget inleddes den 1 september 1939 med ett tyskt anfall mot Polen och efter det att Stalin och Hitler hade ingått en nonaggressionspakt, som sedan kompletterades med Molotov-Ribbentroppakten och som gav Sovjetunionen rätt att återerövra före detta ryska områden i Östeuropa. I november anfölls Finland av Sovjetunionen och i det kriget angav vi oss som ”icke-krigförande” – alltså inte neutrala! – men vår verksamhet under perioden 1939–45 kallas ändå för Neutralitetsvakten! Regeringen var splittrad i Ålandsfrågan och redan den 2 december beslöt man att inte sända någon trupp för att skydda Åland. Vinterkriget förorsakade fördröjningar av planerade fartygsöversyner och moderniseringar, men mineringar lades ändå ut i anslutning till Södra Kvarken och Ålandsområdet, som ju betraktades som neutraliserat!
Marinens fartygsbestånd bedömdes nu vara alltför lågt, men i Italien pågick sedan 1939 förhandlingar om inköp av marina resurser och i januari 1940 var kontraktet undertecknat om inköp av 4 jagare och 4 motortorpedbåtar med reservdelar samt minor och torpeder. Besättningar fanns på plats i mars och jagarna med tankfartyget Castor lämnade La Spezia i april och kom hem efter många besvär inkluderande en brittisk insats mot förbandet när det låg i Skaalefjorden på Färöarna. Förbandet ankom den 10 juli till Nya varvet i Göteborg, men mottagandet präglades dessvärre av en hel del halvt dolda tyskfavoriseringar och förbandschefen, kommendörkaptenen Torsten Hagman ställdes inför krigsrätt, för att han ”inte skyddat flaggans heder”, men han frikändes dessbättre och expeditionen hade kanske helt kunnat undvikas om vi byggt jagare enligt den gällande planen!
Vintern var annars ovanligt kall och omöjliggjorde operationer till sjöss, men viss patrullering genomfördes med pansarskepp eller med isbrytarassistans och med isbrytarhjälp kunde även Bore I assisteras, när hon medförde ett hundratal finländska barn, som skulle föras bort från kriget och få en fredlig uppväxt i Sverige – i alla fall enligt Svenska Röda Korset. I mars ingicks Moskvafreden och redan i juni 1940 annekterades de baltiska staterna av Sovjetunionen, trots deras interna entent från 1934 och biståndspakterna med Sovjetunionen från oktober 1939. Detta ändrade baserings- och utgångsmöjligheterna i Östersjön på ett betydande sätt.
Den tyska offensiven västerut inleddes i april 1940 med ett överraskande anfall mot Norge och mot Danmark. Sverige blev nu omgivet av tyska stridskrafter, men britterna hade redan med Altmarkaffären i februari börjat inse att det kanske fanns en möjlighet att stoppa den svenska malmexporten via Narvik till Tyskland. Striderna mellan britterna och tyskarna i Nordnorge kom att innebära ett tyskt önskemål en månad senare om att skicka förstärkningar dit via Luleå, men det avslogs faktiskt av den svenska regeringen och tyskarnas intresse var nu dessutom mera inriktat österut.
Troligen kommer vi så småningom att få bättre klarhet i orsaken bakom attacken mot jagarna som i september 1941 låg förtöjda vid Märsgarn på Hårsfjärden. Tre jagare utsattes då för någon form av sabotage och vid explosionen omkom 33 man och möjligen har det ett samband med att vår eskortförmåga ansågs alltför bra. Ett erkänt brittiskt sabotage mot järnvägen i Krylbo två månader tidigare kan kanske vara ett spår! Kryssarfrågan blev hastigt akut, när tyskarna i maj 1940 hade tagit Nederländerna och begärde få de två trippeltornen utlämnade, som just hade färdigställts av Bofors till den planerade holländska kryssaren Kijkduin, men på detta svarade den svenska försvarsministern Per-Edvin Sköld, att vi behövde dem själva. Därmed var ett par decenniers debatt om val av fartygstyp beslutat; det skulle byggas två kryssare till den svenska flottan – ett trippeltorn på vardera!
Med Skageracksspärren hade mer än två tredjedelar av vår handelstrafik skurits av och det krävdes intensiva förhandlingar med Tyskland och med Storbritannien om det som kom att kallas för Lejdtrafiken och byggde på de krigshandelsavtal som fanns redan innan krigsutbrottet. Verksamheten leddes i UD av ”Sjöfartskommittén 1939” och balanserades övergripande mellan den svenska järnmalmsexporten till och importen av kol och koks från Tyskland och en svensk kullagerexport till och oljeimport från Storbritannien. För den svenska flottan var oljeimporten av utomordentlig betydelse – utan olja blev gångtiden mycket begränsad! Överenskommelserna byggde också på att antalet inpasserande – normalt 4 per månad – fartyg skulle motsvaras av antalet utpasserande. Varje konvoj leddes av kontrollofficerare ur flottan och som var placerade på varje fartyg och eskorten bestod normalt av en (!) jagare – den första var Nordenskjöld och med en förbandschef embarkerad – och en (!) hjälpkryssare. Sammanlagt deltog inte mindre än 55 något äldre stam- och reservofficerare som kontrollofficerare under trafiken och 79 fartyg gjorde totalt 232 resor genom Skarerackspärren på detta sätt. Det hot som man hade svårt att hantera var minhotet och 10 fartyg sänktes under lejdbåtstrafiken och 166 sjömän omkom.
Sjökriget i vårt närområde präglades i stora delar av minkrigföring och redan 1941 förklarade tyskarna hela norra Östersjön som ett operationsområde och eskortering inleddes därför av den svenska kusttrafiken. Konvojer anordnades, men även om upp till tjugo fartyg ingick, så kunde flottan bara eskortera med två fartyg – jagare eller större minsvepare. Även Sverige lade ut mineringar för att skydda neutraliteten, vilket i minst tre fall slutade med totalförlust för tyskarna. Sommaren 1942 inleddes en sovjetisk ubåtsoffensiv mot järnmalmstransporterna på den svenska ostkusten och då torpederades och sänktes minst sex svenska fartyg. Under sommaren 1943 kunde de sovjetiska ubåtarna inte bryta sig ut, men allierade mineringar i södra Östersjön sänkte fyra svenska handelsfartyg och när de allierade bombflyget sattes in mot tyska hamnar och örlogsbaser ytterligare fyra. Ute i allierad tjänst förlorades samtidigt ett trettiotal svenska fartyg, huvudsakligen på Nordatlanten.
Ytterligare två insatser med svenska handelsfartyg genomfördes i anslutning till kriget. Vid Greklandshjälpen 1942–44 fraktade svenska fartyg spannmål med lejd från de krigförande staterna från Kanada till Grekland, där befolkningen svalt efter den tyska erövringen. Sammanlagt 20 fartyg gick alltså dit över Medelhavet, där sjökriget mellan de Allierade och Axelmakterna pågick ganska intensivt och visst inträffade sänkningar av de svenska fartygen; 6 fartyg förliste och 20 sjömän omkom! I Pireus sköttes för övrigt distributionen av hjälpen av en ung Röda Korsrepresentant, som hette Sture Linnér och som sedan blev känd i diplomatiska sammanhang.
De flesta i Sverige känner ju till att de ”Vita bussarna” transporterade för detta koncentrationsläger-fångar till Sverige i samband med krigsslutet 1945, men ganska få känner till att de ”Vita fartygen” transporterade närmare 10 000 av de svårast skadade lägerfångarna till hamnar i södra Sverige, där sjukhusen kunde ta emot för vård. De inhyrda fartygen var, förutom kustflottans lasarettsfartyg Prins Carl, Sveabolagets Rönnskär och Karskär samt Kronprinsessan Ingrid och Kastelholm och de civila fartygens besättningar förstärktes med personal från flottan och samtliga dessutom hade dubbla besättningar och genomförde ett tiotal resor vardera.
För den svenska neutraliteten skapades en viss, men ytterst hemlig, balans i oktober 1944, då britterna till februari 1945 fick signalspana från Ottenby på södra Öland mot de tyska provskjutningarna med V 1: or och V 2: or från Peenemünde!
Marinen omfattade vid krigsslutet 148 stridsfartyg och nästan 120 kustartilleribatterier och försvarsminister Skölds uttalade efter krigsåren:
”Om armén och flyget tror man att de bidragit till att Sverige hållit sig utanför kriget. Om flottan vet man, att vi icke kunnat föra den neutralitetspolitik vi gjort utan bistånd av vår flotta.”
Efterkrigstiden och kalla kriget
Med krigets avslutning återstod nu att öppna sjövägarna igen och att röja alla de tusentals minor som lagts ut under kriget, men Sverige fick ganska omgående meddelande om att minröjningen skulle ske samordnat och under brittisk ledning. Orsaken till detta var att britterna ville hemlighålla sina flygfällda minors konstruktion, så vi fick främst koncentrera oss på tyska mineringar, när vi hade tagit hem våra egna. Minröjningen krävde många minsvepares medverkan och 1946 ingick 27 minsvepare i Västkustens och 18 i Öresunds marindistrikt och tidvis med basering i danska hamnar då Skageracksspärren skulle röjas. De viktigaste säkrade lederna prickades ut särskilt och NEMEDRI-systemet (Northern European and Mediterranean Routing Instructions) gällde ända fram till 1974 och först då kan man hävda att sjökriget faktiskt var avslutat!
När de traditionella fiskeplatserna för ”Islandsfisket” förklarats minfria kunde också fisket återupptas och som stödfartyg fungerade inledningsvis hjälpkanonbåten Odin, men från 1951 och till 1976, då detta fiske upphörde, fungerade minsveparen Hanö som stödfartyg för sillfisket i Nordsjön och man hade också läkare och en enklare reparationsverkstad ombord och byggde därmed en bra relation med våra fiskare!
Dessförinnan hade dessutom de flesta svenska ”krigsseglarna” – sjömän som tjänstgjort ute på världshaven – kommit hem. Den svenska regeringen var minst sagt osäker på hur man skulle hantera frågan om vad vår handelsflotta hade gjort under kriget – flera ansågs ju av det dåliga svenska samvetet ha seglat för tyskarna – och därför doldes detta för allmänheten. Inte förrän 1963 redovisade staten genom handelsdepartementet (!) krigsförlusterna i en utredning som behövdes för att bestämma ett bättre försäkringssystem, men sjömännens stora insatser för landet under avspärrningstiderna nämndes då fortfarande inte! Vi förlorade en tredjedel av vår handelsflotta under kriget och nära 2000 sjömän hade omkommit om man ska tro Skatteverket, som noga bokfört sjöfolkets skatteskulder som ”underlåtenhet att betala statlig och kommunal inkomstskatt”! I Norge fick de medalj och erkännande i stället!
Vid krigsslutet 1945 fruktade många ledare i Europas stater en fortsatt sovjetisk framryckning västerut. Sverige var inget undantag från detta, men det fanns en ”östersjöstat”, som man kunde samarbeta med och det var Storbritannien, som ju hade Slesvig-Holstein i sin ockupationszon och som 1945 hade fått en Labourregering under Attlee. Överläggningarna innebar kanske inte så mycket, men man delade i alla fall upp Östersjön så att britterna i händelse av krig skulle bekämpa Sovjet söder om latituden genom Klaipeda, och Sverige skulle uppträda norr om denna linje. Sverige fick också köpa brittiska jaktflygplan; sammanlagt nästan 700 flygplan för vårt luftförsvar var ju fortfarande svagt. Britterna var också drivande, då det gällde att bygga upp ett säkerhetspolitiskt samarbete mot en eventuell sovjetisk framstöt i Europa, vilket resulterade i WEU. (Western European Union) De ansåg dessutom, att de socialdemokratiskt styrda staterna i norr, Sverige, Norge och Danmark, borde ingå en motsvarande allians med Storbritannien, vilket vi från vår historia mera känner som De skandinaviska försvarsförhandlingarna. 1948 års Berlinkris medförde i stället att Nato bildades och Norge och Danmark blev genast medlemmar, men Sverige ställde sig utanför av hänsyn till Finland, där ju en sovjetisk närvaro fortfarande fanns och det gällde alltså att inte störa i onödan. Vi hade ju dessutom fortfarande brittiskt stöd att lita till, om det skulle ske en oroande utveckling för oss, och det var enligt Erlanders uppfattning enbart en fråga om timmar eller något dygn, innan vi öppet skulle gå in i Natoalliansen. I mars 1950 beslöt regeringen, att förberedelser om hur mineringar i Öresund under krigsförhållanden skulle planeras direkt mellan svenska militära chefer och danska motsvarigheter. Detta innebar i förlängningen att de så kallade ”taktiska diskussionerna” under stor sekretess växte att omfatta marinchefer, flygvapenchefer och även försvarsstabschefer och som man kan förstå med försvarsministerns tysta medgivande. Vi fick därmed en operativ kanal till och från Nato via danskarna och redan 1956 fick det allierade strategiska flyget en sambands- och stridsledningsplats i Sverige, när kryssaren Gotland förlades avrustad vid Lilla Billingen vid Nya varvet i Göteborg.
I början ställdes vi ju offentligen utanför Nato-samarbetet av amerikanarna, som ju alltid vill ha klara inriktningar av andra stater. ”Är de med oss – eller emot?” har vi ju hört många gånger från USA-företrädare, men delvis eftersom vår ambassadör i Washington hade varit skolkamrat med den amerikanske utrikesministern fick statsminister Erlander president Trumans stöd vid ett besök i Washington i februari 1952 och då det i svenska media angavs att Erlander skulle besöka sina släktingar i USA! Vi fick alltså en Nato-option redan då och detta medförde också att vi kunde anskaffa modern försvarsmateriel och komponenter även från USA och så att vårt försvar kunde moderniseras. En annan på ambassaden som uppfattade vad som var under skeende var flygattachén, Stig Wennerström, och därför blev innebörden av Erlanders besök i USA känd även i Sovjetunionen – det var bara svenskarna som inte fick veta! Tidigare hade USA satt i gång ett hjälpprogram för en återuppbyggnad av det krigshärjade Europa och syftet med Marshallhjälpen var ju ytterst, att förhindra en sovjetisk expansion för det pågick redan kommunistiskt ledda uppror på flera håll. Även Sverige fick stöd av Marshallhjälpen via det nya organet OEEC och det visar att den svenska förhandlingschefen, Dag Hammarskjöld, varit mycket framgångsrik. Vi fick alltså amerikanskt stöd för den upprustning av vårt näringsliv, vår industri och sjöfart, som nu skedde. Vår industri, som ju inte skadats under kriget, var tidigt klar att leverera varor och material till det sönderbombade Europa och det är nog huvudsakligen detta, som blev grunden för vår välståndsutveckling under 1950- och 60-talen – och detta skedde till stor del på grund av att vi fungerade som ett hemligt västland. Erlander skaffade sig 1951 dessutom ett särskilt konsultativt statsråd, som hjälp då det gällde att vidmakthålla och utveckla våra dolda kontakter med västsidan och Dag Hammarskjöld arrangerade till och med ett möte med president Eisenhower. Det ganska märkliga var, att Dag Hammarskjöld hade utlovats att få dra sig tillbaka 1953 och då tillträda som landshövding i sin barndomsstad Uppsala, men så blev det som bekant inte.
Redan i april 1950 sköts ett amerikanskt signalspaningsflygplan ner av sovjetisk jakt på fritt hav utanför Klaipeda och i januari 1952 anfölls ytterligare ett signalspaningsflygplan över södra Östersjön och detta innebar, att president Truman förbjöd ytterligare sådana flygningar. Men nu kunde det svenska flygvapnet överta uppgiften, för redan i november 1951 hade man inlett en svensk signalspaning med tre DC-3: or baserade på Bromma och den 13.e (!) flygningen skedde den 13 juni och DC-3: an sköts ner över fritt hav strax öster om Gotska Sandön, men i Sverige är detta mera känt som Catalina-affären, eftersom sjöräddningsflygplanet tre dagar senare också sköts ner. Det var ju lättare att förklara varför ett sjöräddningsflygplan blev nerskjutet, än att förklara att vi hade ett hemligt samarbete med amerikanarna! Flera fartyg ur kustflottan deltog i efterspaningarna av DC-3:an redan från fredagen – trots att det var semesterperiod från den åtföljande måndagen.
En stor förändring kom att ske mot slutet av 1950-talet. Nu handlade det om svenska atomvapen och den som fick samla det socialdemokratiska partiet kring ett gemensamt kärnkraft- och kärnvapenprogram var Hammarskjölds efterträdare som Erlanders säkerhetspolitiska rådgivare, Olof Palme. När man så småningom kommit till vägs ände och kärnvapenprogrammet försvunnit från dagordningen arrangerades ett nytt besök för Erlander i Washington och denna gång var det president Kennedy, som 1961 var värd i Vita huset. Som tack för att Sverige avstod från att framställa egna atomvapen, och därigenom bidrog till att begränsa kärnvapenspridningen, fick vi i stället skydd av samma kärnvapenparaply som alla Natostaterna redan hade. Att denna garanti var svår att delge svenskarna framgår av att det var först 1966, som dåvarande statssekreteraren i försvars-departementet, Karl Fritjofsson, angav detta i en årsredovisning inom Kungl. Krigsvetenskaps-akademin – och det passerade då tämligen obemärkt i det svenska samhället och i media.
Kärnvapenkapprustningen mellan USA och Sovjetunionen gick i mitten av 1960-talet in i en förskräckande fas, då den sovjetiska ledningen beslöt att kriget mot väst – inkluderande Sverige och Österrike! – skulle inledas med ett osannolikt stort kärnvapenslag mot större städer och mot militära baser. Efter detta slag skulle en markoffensiv inledas på bred front av hela WP (Warszawapakten) – som ju egentligen inte var en pakt alls, utan tillskapades 1955 som ett sätt att ställa öststaternas krigsmakter under sovjetisk militär ledning. I de då aktuella planeringsunderlagen verkar denna domedagsinriktning inte varit känd eller i alla fall inte styrande för hur det svenska försvaret borde byggas upp. Ibland får man lätt intrycket att förhållandet var så svårt att hantera, att det lämnades åt sidan. Lite cyniskt kunde det ju annars medföra, att man i tysthet kunde spara på den svenska försvarsbudgeten, där alla viktiga resonemang om kärnvapen successivt mest försvann från texterna och svenskarna bibringades – eller bibringade sig – uppfattningen att nu var det enbart fråga om ett konventionellt invasionsförsvar som gällde. Anslagen till försvaret kunde nu begränsas och detta var ju riskfritt sett med krassa svenska ögon. Skulle något hända, så skulle ju de amerikanska kärnvapnen ändå avskräcka. Försvarsstabens planering för hur det framtida försvaret skulle se ut var omfattande och ledde till att vi skulle ha ett invasionsförsvar, som kunde stå emot ett begränsat sovjetiskt angrepp stött av kärnvapen; den så kallade marginaldoktrinen och hur man då samtidigt kunde hävda att vi skulle vara neutrala i en stormaktskonflikt är minst sagt lite egendomligt. Sovjetunionen uppgavs ju nu öppet vara den möjlige angriparen – och det kunde man notera också där!
Från slutet av 1950-talet skulle dessutom den västtyska marinen kunna baseras i Sverige; torpedbåtsförband i Matviksfjärden och ubåtar i Gryts skärgård. Att förändringar också i vår dolda säkerhetspolitik var på gång kunde uppmärksammas då den avrustade kryssaren Gotland skulle skrotas och marinchefen förbjöds att förlägga en ersättare som sambands- och stridsledningscentral för västs strategiska flyg i Göteborg. Göta Lejon rustades därför i stället för att utbilda sin krigsbesättning, vilket var ett argument i linje med VU-60-systemet, som ju mest handlade om ”förbandsproduktion” – ett svenskt nyskapat ord och som i sin förlängning också betydde att flottans fartygschefer inte längre hade ett eget tydligt ansvar för sitt fartygs utbildning och beredskap. Dessförinnan gällde, att tre månader efter besättningsbyte skulle enklare stridsuppgifter kunna lösas och efter sex månader skulle fartyget vara fullt stridsberett och det var fartygschefens ansvar att så skedde. Nu blev arméns bemanningsmodell i stället påtvingad flottan och det var inte längre ”Första linjen”, som skulle vara rustad och omedelbart insatsberedd, som det hade varit tidigare, utan ett mer eller mindre konstruerat krigsförbandsbehov.
För marinens del resulterade studierna i att Marinplan 60 presenterades, där en omfattande ominriktning till mindre, men flera och slagkraftiga enheter föreslogs helt i enlighet med 1958 års försvarsbeslut. Marinen och förslaget motarbetades på flera sätt, varav den lägsta var att man på sina håll kallade marinchefen, Stig H:son-Erikson för ”Finsomfan:son-Erikson”! I marinplanen betonades en aktiv ”fleet-in-being”-strategi, men planen fick föga inverkan på kommande försvarsbeslut, som inte baserades på någon känd strategi utan mest styrdes av regeringens ekonomiska politik och kallades för invasionsförsvar. I ett sådant försvar skulle försvarsgrenarna mer eller mindre operera tillsammans och samtidigt sättas in mot en första överskeppningsomgång, vilket förstås mest drabbade marinens anslag, eftersom ju det är allmänt känt att en invasion inledningsvis handlar om att säkra förbindelserna och att det troligen inte skulle kunna bli någon överskeppning alls om det fanns en försvarande marin! Hotbilden diskuterades, förhandlades och blev en grund för vår ekonomiska försvarsplanering och hölls inte alls särskilt hemligt – inte ens för Sovjetunionen. Försvarets inriktning blev nu mera en formell politisk fråga i Sverige och de ”satsningar” som gjordes handlade allt mera om lokaliseringspolitik och sysselsättningsfrågor. Ett ”totalförsvar” skulle försvara landet och medborgarna vid en invasion och den sammanfattningen har inte några erkända strategiska grunder, utan var mest en budgetkonstruktion, som antagligen såg bra ut på pappret. Detta innebar också att försvarsgrenarnas del av försvarsbudgeten låstes till procenttal, vilket väl om något visar vad som styrde försvarets utveckling under det kalla kriget och den avspänningsperiod som sedan följde; inte någon strategi utan anslagets storlek. Inte heller marinchefens förslag om att bygga om de sex återstående jagarna till fregatter rönte någon framgång utan avvisades av försvarsdepartementet med en ganska märklig motivering: ”Ubåtsjakt ska ske med andra medel än militära!”
1978 var det 100 år sedan Vega hade gått nordostpassagen och efter ett förslag 1976 från Kungl. Örlogsmannasällskapet borde detta uppmärksammas genom en liknande polarexpedition, men den svenska polarforskningen fick i stället en bra nystart genom Ymer-80 expeditionen och även ett Polarforskningssekretariat tillkom. Expeditionen leddes av amiralen Bengt Lundvall och tidigare och därefter har flera polarexpeditioner genomförts under örlogsflagga – innan isbrytarna bytte ”rederi”!
USA och Sovjetunionen hade nu själva insett, att man hade en stor överkapacitet vad avsåg kärnvapnen och inledde med SALT 1 (Strategic Arms Limitation Talks) förhandlingarna som utmynnade i ABM-avtalet 1972 som skulle begränsa användningen av antiballistiska missiler och SALT 2-förhandlingarna 1979 som skulle begränsa utvecklingen av kärnvapen. Nato dubbelbeslut 1979 hejdade en vidare utplaceringen av markbaserade medeldistansrobotar typ SS-20 och i anslutning till INF (Intermediate- range Nuclear Forces) – avtalet 1987 överenskom Sovjet och USA, att avskaffa medel- och kortdistansrobotar och att kärnvapen fortsättningsvis inte skulle finnas baserade på övervattensfartyg. De amerikanska förslagen vid alla nedrustningsförhandlingarna var förstås kända av den sovjetiska marinen, som gjorde förberedelser för av flera olika slag för att formellt kunna följa nedrustningsavtalens texter. Redan hösten 1976 ombaserades därför en division Golf II-ubåtar till Östersjömarinen och de var bestyckade med kärnvapenrobotar typ SSN-5 ”Sark” och i oktober 1981 gick ubåten S 363 – mera känd som U 137 – på grund på Gåsefjärden; strax öster om Karlskrona. Att en kärnvapenbestyckad ubåt gått på grund var förstås illa, men incidenten kunde avvecklas efter det att statsminister Fälldin uttryckt att vi skulle ”hålla gränsen!” I förlängningen innebar detta att flottans fartyg i större utsträckning hölls rustade, att ubåtsskyddsnät lades ut i vissa skärgårdspassager samt att vakt- och bevakningstjänsten skärptes. Ubåtskränkningarna fortsatte trots att försvarsbeslutet 1982 bedömde att Sovjetunionen fått andra tankar efter förra årets incident, men då hade man kanske ännu inte förstått den strategiska bakgrunden; Sovjetunionen saknade medeldistansrobotar och kunde inte basera kortdistansrobotar på övervattensfartyg. Därför skulle det stora inledande kärnvapenslaget mot Sverige och Norge till stor del ske med ubåtsbaserade kärnvapen.
Utvecklingen i öst innebar successivt, att de gamla ”Östblocket” vittrade sönder och i december 1991 upplöstes Sovjetunionen och kvar blev ”bara” Ryssland och resterna, som sammanfördes under beteckningen Oberoende Staters Samvälde, OSS, men de baltiska staterna blev självständiga, Tyskland återförenades och Finland uttalade tidigt att deras avtal om Vänskap, Samarbete och Bistånd, VSB-pakten, hade upphört att gälla! Men i Sverige reagerade man inte alls lika snabbt! Vi kunde ju då ganska oantastat öppet ha blivit medlemmar av Nato, men så blev det alltså inte! Vi blev 1995 i stället, och efter en mycket jämn folkomröstning, medlemmar i EU, men försvaret hölls fortfarande utanför och någon integrerad EU- ledning fanns ju inte!
Om förvirringen var stor inom säkerhetspolitiken, så var den inte mindre inom Försvarsmakten, för nu hade ju plötsligen planeringsfienden försvunnit och hur skulle man då arbeta för försvarets framtid och inledningsvis antog man för enkelhetens skull, att den sovjetiska kollapsen bara var en tillfällig nergång! Men med försvarsbeslutet år 2000 lämnade vi den s k invasionsförsvarsinriktningen och vi skulle nu ha ett insatsförsvar och det kostade endast 1,5 % av vår BNP. Då omfattade flottan endast 12 ytstridsfartyg och 5 ubåtar, medan kustartilleriet helt hade utgått och ett rörligt skärgårdsförsvar skulle ske genom en kustjägar- eller numera -amfibiebataljon.
Ett försök till sammanfattning
Sett över tiden är det intressant att notera, att det svenska försvarets uppbyggnad och verksamhet under 1900-talet egentligen aldrig styrts av någon uttalad eller erkänd strategi. Det har under hela perioden mest handlat om ekonomi eller om anslagens storlek och i flera fall anpassades hotbilden till detta – i stället för till verkligheten! Om vi skulle fortsätta den modellen, så borde för övrigt Nato 2 %-mål vara en självklarhet! Märkligt nog har vi inte haft någon svensk marin strategi över huvud taget, trots att vi i princip är en ö-nation och beroende av vår utrikeshandel! Mahans verk var ju känt på flera håll i Sverige redan före år 1900 och de första utländska eleverna vid US Naval War College i Newport RI var faktiskt två svenska sjöofficerare, men detta påverkade inte det operativa tänkandet eller försvarsplaneringen hemmavid och någon sammanhållen marin studie har fortfarande inte tillkommit.
En annan företeelse att notera är kanske, att enskilda små, men säkerhetspolitiskt viktiga, insatser många gånger har skett över tiden med enskilda örlogsfartyg – redan under fredsförhållanden! Men framför allt förvånas man över den svenska regeringens undfallande feghet, då det gällde att på ett tydligt sätt gottgöra för sjöfolkets offer i krigen.
Den officiella svenska neutralitetspolitiken fick under åren en ställning som man inte fick ifrågasätta och det blev lite egendomligt när vi i själva verket samtidigt hade en annan hemlig och styrande säkerhetspolitisk inriktning parallellt och som man absolut inte fick tala öppet om. Vid ett möte 1983 i Moskva uttalade ryska, före detta sovjetiska, högre marina chefer, att den svenska neutraliteten hade man aldrig trott på – men i Sverige gjorde, eller rent av gör, man det fortfarande!
Tanken att försvaret i första hand ska vara fredsbevarande avvisas fortfarande – kanske för att termen använts för internationella uppgifter? Men visst är det i grunden försvarets uppgift: Att verka för att freden fortbestår och att konfliktanledningar aktivt ska kunna hindras från att eskalera! Det är ju kvintessensen för vårt försvar, som alltså borde användas aktivt i fred, så att det inte blir krig. Vi närmade oss dessa tankebanor inför 2009 års försvarsbeslut, men senare kompromisser om försvarets ekonomi innebar dessvärre mest en återgång till ett ”budgetförsvar” av föråldrad typ och det bör vi försöka komma bort från.
Vi har alltså fortfarande en lång väg att vandra, innan vi har ett modernt och klokt sammansatt samhällsförsvar!