Svaret kan tyckas vara uppenbart för de som bekänner sig till den Clausewitzianska skolan där strid ses som en friktionsfylld kamp mellan viljor. På samma sätt som att uppdragstaktik uppenbart är det bästa av samma skäl. Men precis som i fallet med uppdragstaktik blir diskrepansen mellan vad vi säger oss ha för värden och vilka värden som uttrycks i handling ibland ganska besvärande.
I den utmärkta rapporten ”Andra plats räknas inte! Stridsfordons framtida roll” diskuteras hur kravet på humanfaktorer i stridsfordon är utrymmes-, vikt- och kostnadsdrivande[1]. Om fordonen kunde designas utan dessa hänsyn skulle bibehållet skydd, beväpning och ökad rörlighet vara möjligt. Detta är givetvis helt rätt och strävan efter bibehållet (helst ökat) skydd och eldkraft och bättre rörlighet är ju svår att argumentera mot utan att ta på sig dumstruten. Det jag vänder mig mot är den implicita synen att besättningen, människan, människan i striden, är ett nödvändigt ont som bör designas bort. Besättningen anses inte ha ett egenvärde eller positiva egenskaper som uppväger de nackdelar som den medför.
Detta synsätt ligger i någon mån i tiden och kan ses som ett uttryck av filosofin att vapnen ska bemannas. Men bara i den mån det är tvunget. Helst ska människan designas bort. Människan är i grunden en belastning. Den i grunden liggande filosofin är uppenbarligen att maskiner genomför striden bättre. Man kan anta att maskinens egenskaper där överlevnadsinstinkt, rädsla, irrationalitet, egen vilja, moral och fördomar samt tolkningsbias saknas gör den perfekta inkarnationen av Fredrik den stores näst intill automater hårt drillade grenadjärer till idealbilden. Ledning är att i rätt tid ge order till organisationen, ett urverk av kuggar, som med felfri precision utför dessa till punkt och pricka. Att just eliminera den mänskliga opålitligheten, tendensen att missuppfatta, göra fel, fega ur och så vidare är ju ett problem för genomförandet av förutseende flerstegsplaner. Vem vill spela schack när spelpjäserna tänker själva, tar egna initiativ och börjar hoppa runt på brädet efter eget behag? Att närmast bokstavligen göra förbanden till spelpjäser och maskinella kuggverk som utan minsta ifrågasättande lyder order kanske är en förutsättning för att det synsättet ska kunna fungera? Åtminstone internt, för de friktioner som uppkommer utanför den egna organisationen och i kontakt med fienden, i synnerhet om denna använder sig av de ack så ofullkomliga människorna, kommer ju kvarstå.
Det motsatta synsättet utrycks i uppfattningen att människan ska beväpnas. Här ses människans egenskaper som vitala för förandet av framgångsrik strid. Människan är med sin vilja, fantasi, anpassningsförmåga och kreativitet, men också ifrågasättande, rädsla och överlevnadsinstinkt en tillgång. Dessa egenskaper medför att organisationen, en tänkande reagerande organism, snabbt kan anpassa sig till rådande omständigheter och agera självständigt, rentav självsvåldigt, i en snabbt föränderlig värld där ledningen inte alltid, eller egentligen ganska sällan, har full kontroll på vad som sker. Detta gör att listiga, komplicerade, förutseende flerstegsplaner blir svåra att genomföra och tenderar att krascha, även om fienden nu inte skulle vara en faktor (vilket den naturligtvis är, fienden är ju den stora osäkerheten som gör planering bortom stridskontakt ytterst vansklig och närmast en chimär på taktisk nivå). Enligt Clausewitz är den enda faktor som kan motverka friktion krigets moraliska storheter som består av fältherrens, det vill säga i modernare tappning chefens, skicklighet, djärvhet och viljekraft. På samma sätt framhåller Eike Middeldorf i sin bok Handbuch der Taktik från 1957 att ”varje chef jämt och ständigt måste hålla för ögonen att truppen inte är en schackpjäs, utan ett levande väsen med alla sina styrkor och svagheter”. Att leda denna organism bestående av människor med sina styrkor och svagheter är ganska väsensskilt från att spela schack. I stället för att vara ”the mastermind” som dirigerar sina pjäser enligt en slug långsiktig plan är chefen en reaktör som nyttjar vad de underställda med sina mandat, styrkor och svagheter åstadkommer i en följd av improvisationer utefter det aktuella föränderliga läget, och håller dem i den huvudsakliga riktning som ljuskäglan från fyren, avsikten med striden, lyser i. Jämförelsen utgår från de mer extrema utfallen i båda filosofierna för att tydliggöra den underliggande skillnaden.
Det är som sagt enkelt att från en sådan uppställning välja att människan är en tillgång i en organisation som åtminstone säger sig tillämpa, uppdragstaktik. Men varifrån kommer då idéerna om obemannade plattformar, obemannade torn på stridsvagnar och autonoma system?
Automation erbjuder stora vinster och det är inte nödvändigtvis en fråga om automation eller inte, utan hur långt den ska gå, i vilken kontext och vid vilken tidpunkt.
Automation är inget nytt, och många steg har redan tagits på trappstegen. Repetergevär, kulsprutor, automatgevär och automatkarbiner, automatväxellådor, integrerade eldledningssystem för stridsfordon, automatkanoner, pansarvärnsrobotsystem av generation 2 och senare där skytten inte längre manuellt styr roboten med joy-stick till målet, automatiska skyddssystem och så vidare. Det finns goda skäl till att designen av våra fordon ska ta hand om de begränsningar människan har, såsom begränsad kognitiv lasthantering. Varför inte låta maskiner utföra arbetsuppgifter som underlättar för användaren? Har man även en människa i beslutskedjan i ett vapensystem så kan man överlåta mycket av det maskinella arbetet till just en maskin, vilket ovan nämnda exempel visar. Fördelen är att även användare med begränsad erfarenhet blir effektivare än vad som traditionellt hade krävt en erfaren användare. Ett självupplevt exempel på det senare är effektökningen när Centurionstridsvagnen gick från osynkroniserad manuell växellåda till en halvautomatisk sådan, vilket medförde att föraren inte längre var helt upptagen med det mekaniska hantverket att köra, utan fick kapacitet att bedöma val av framryckningsväg med hänsyn till terräng i närområdet. Detta i sin tur avlastade vagnschefen som slapp detaljleda föraren på samma sätt och därmed fick mer tid att leta mål i terrängen, följa med i radiotrafiken och därmed få en bättre lägesuppfattning, bli följsammare gentemot förbandet och helt enkelt bli farligare för fienden. Uppgifter som är ”dull, dirty and dangerous” kan vara lämpliga att ”outsourca” till maskiner.
Det är inte heller så att viss teknik som exempelvis självkörande fordon är bra eller dåligt för militär tillämpning, utan det kan skilja sig mellan vilka olika tillämpningar man tänker sig. Exempelvis kan det vara både enklare och lämpligare, åtminstone med nuvarande teknikmognad, att nyttja självkörande fordon för logistiktransporter i konvojform på vägar i mer säkra bakre områden, än till autonoma stridsfordon som ska ta sig fram i terräng med varierande framkomlighet samtidigt som terrängen nyttjas för skydd i en ständigt föränderlig stridssituation. Kommer AI-körda fordon köra fast oftare eller mer sällan än bemannade fordon?
Att ta sig fram i terrängen är svårare än att ”följa John” på en väg. Men den stora svårigheten i sammanhanget ligger i hur själva striden hanteras. Autonoma fordon kommer att kunna följa stridstekniska uppträdanderegler som programmerats, men i vilken utsträckning kommer de att kunna anpassa detta uppträdande efter den unika taktiska situationen? Den taktiska situation som farkosten bibringas via ett ledningsstödsystem kan komma att kvalificera uppträdandet, men det är inte samma sak som det faktiska reella läget, utan bara den lägesbild som den som distribuerar lägesbilden anser vara rätt utifrån den information denna har. Desinformation, stress, förutfattade uppfattningar och allmänt brus påverkar analysen som leder till denna ”fastställda” lägesbild som distribueras.
Även människor som saknar lägesuppfattning eller har en felaktig sådan uppträder olämpligt eller felaktigt kan man givetvis med all rätt hävda, men människor kan kritiskt ifrågasätta den information som presenteras av ledningsstödsystemet och de instruktioner den får. Det är ju själva idén med uppdragstaktik. Kan uppdragstaktik på lägre nivå överleva utan människor på plats i striden? Men med fjärrstyrda system finns ju människan på plats, virtuellt så att säga? Räcker det med att människor leder maskiner? Bara om fjärrstyrningssystemet kan skapa samma lägesuppfattning som att vara på den verkliga platsen medger. Uppdragstaktik handlar om ansvarskänsla, omdöme och situationsanpassning. Kraven beskrivs på ett utmärkt sätt av den tyska pansargeneralen Hasso von Manteuffel (chef för divisionen Grossdeutchland vid bland annat Targu Frumos i Rumänien 1944 och senare samma år chef för 5. pansararmén under Ardenneroffensiven i december samma år).
”I was always located where I could see and hear what was going on in the front, that is near the enemy, and around myself – namely at the focal point. Nothing and nobody can replace a personal impression”.
På fordonsnivå handlar det om att uppfatta hur långt in i skogsbrynet fordonet ska gruppera, vilken bärighet ser marken ut att ha, var är det skugga kontra var är det solbelyst? Vilken sidlutning har fordonet? Glider det i sida? Spinner banden? Hur låter och känns motorn när föraren varvar? Har vi en sten i bandaggregatet? Håller bandet på att kränga?
Sedan finns det saker som man kanske medvetet får välja bort med fjärrstyrda fordon som förmågan att maskera med nät vid halt, åtgärda eldavbrott, ladda om kulsprutor, rökkastare eller aktiva skyddssystem, passa på att genomföra vårdpunkter när tillfälle ges etcetera. Hur viktiga är dessa förmågor? Har man ett obemannat torn, men besättning i chassit, kan de flesta, men inte alla, sådana verksamheter fortfarande genomföras om än inte lika enkelt. Däremot beror lägesuppfattningen som kan uppnås mycket på val av teknisk lösning, och hur bra denna kan uppnå samma, eller helst överträffa, den överblick en vagnschef placerad högst i fordonet, stödd av moderna sensorer, kan erhålla med en snabb blick, och till vilken kostnad den kan göra det. Blir lägesuppfattningen som bäst ungefär densamma som för en högt placerad vagnschef, men till en högre kostnad går det att ifrågasätta om det egentligen är en så bra idé?
Det framförs ibland att med ett obemannat torn kan fordonet göras lättare då tornet inte behöver ha samma skyddsnivå när det inte finns någon personal i det. Nja. Det utgår från att man inte bryr sig om att skydda funktionen i tornet, där beväpningen i regel är placerad, som i fallet med stridsvagnar är deras själva existensberättigande. Om funktionen i beväpningen i en stridsvagn inte skyddas och enkelt kan slås ut så är frågan om det prioriteras rätt. Just detta har ju diskuterats rörande den ryska stridsvagnens T-14 för- respektive nackdelar. Att göra sig av med besättningen i fordonet, eller åtminstone tornet, ger onekligen designmässiga fördelar. Frågan är vilka bebisar som kastas ut med badvattnet? Vad är möjligt idag, i morgon? Någon gång i framtiden?
Om strid är en kamp mellan viljor, en våldsam duell mellan människor så är människan central i strid. Hur människan ska förstärkas av teknik kan även framledes vara en bättre fråga än hur den ska ersättas av teknik. Om, eller när, AI utvecklats till att ha en egen fristående vilja, fantasi och moral så kan maskiner potentiellt ersätta människan i striden. Frågan är om AI-tekniken då på grund av människans inneboende brister också kommer besluta sig för att ersätta människan? Ligger de dystopiska visionerna i Terminator och The Matrix filmerna i förlängningen av detta? Kommer de moraliska faktorerna helt utgå ur kriget? Eller kommer människan inte att gå att ersätta, vare sig i strid eller annan mänsklig aktivitet?