Av Björn Körlof
Regeringen har under den sistlidna veckan beslutat att tillsätta ett antal utredningar, vilka i allt väsentligt tycks föranledas av sommarens omfattande och allvarliga bränder, som samtidigt ägt rum på flera platser i landet, något som föranlett behov av hjälp även från andra länder. Utredningarna omfattar räddningstjänst, grundvattenförhållanden, hälso- och sjukvårdens förmåga att hantera krissituationer, äldreomsorg under värmeböljor och transportverksamhet vid stora bränder.
Det är självfallet naturligt och riktigt att de omfattande brändernas orsaker och verkningar liksom de olika former av räddningstjänstinsatser som gjordes för att bemästra dem behöver analyseras. Men även konsekvenser för andra samhällsområden än räddningstjänsten behöver naturligtvis bli föremål för utvärderingar och att förslag arbetas fram som kan förbättra den fredstida krisberedskapen inför sådana allvarliga händelser som bränderna ger prov på.
Ändå ter det sig egendomligt att den beredskap som krävs för krigstida förhållanden inom civilt försvar inte samtidigt och integrerat blir föremål för prövning. Detta särskilt som Försvarsberedningen i sitt betänkande från december 2017 efterlyste omfattande förbättringar inom den krigstida beredskapen bl a inom de ovan berörda områdena.
Vad som särskilt ter sig viktigt att på allvar pröva i ett sådant fokus – inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från branden i Västmanland och de nu aktuella storbränderna – är om inte de organisatoriska och resursmässiga brister som påvisats kräver ett mer radikalt grepp vad gäller räddningstjänstens organisation i stort. Mot den bakgrunden, och med en tydlig koppling till krigsberedskapens behov av räddningstjänsten (som Försvarsberedningen skrivit mycket om), kan det sättas ifråga om inte räddningstjänst i fred och i krig bör vara en helt igenom statlig verksamhet, vilket vissa delar av den redan är. Lämplig huvudman inom staten bör då vara länsstyrelsen, som redan idag i fred kan ta över räddningstjänstledningen vid större och allvarligare händelseförlopp, liksom också att länsstyrelsen är högsta civila totalförsvarsmyndighet inom ett län. Räddningstjänsten bör med ett sådant huvudmannaskap organiseras som regionala resurser, lokaliserade inom respektive län m h t befolkning, riskområden etc. En sådan regionalt organiserad räddningstjänst i staten bör vid krigstid kunna förstärkas med räddnings- och röjningsstyrkor som rekryterats och utbildats med plikt och främst vara avsedda för insatser under krig. Sådana styrkor bör också vid större och allvarligare händelser kunna inkallas med kort varsel i fredstid för att kunna förstärka den fredstida räddningstjänsten.
I det beredskapsperspektiv som kriget utgör blir också alla frågor om sjukvård, vård och omsorg om äldre, vattenförsörjning, transporter etc, vilka nu förefaller utredas enbart med ett fredstida krisperspektiv för ögonen, oerhört väsentliga. Frågor om ansvar, organisation, resurser inom alla de berörda områdena måste också ses i ett krigsberedskapsperspektiv, d v s hela hot och riskskalan måste analyseras samlat med utgångspunkt i både krigstida och fredstida behov.
Författaren är f d generaldirektör och ledamot av KKrVA.
