Igår kom beskedet att Frankrike förstärker sin kontingent till Mali att omfatta 2500 soldater, bland annat genom förflyttning av en skyttebataljon från kontingenten i Elfenbenskusten. Sedan Frankrike i slutet av förra veckan överraskande intervenerade i landet, så lovas det nu trupper från grannländerna samtidigt som några länder från väst stödjer med logistik.

Så här långt har jag räknat in följande länder i budgivningen: Nigeria, Burkina Faso, Senegal, Benin, Togo och Niger. USA, Storbritannien och Danmark har redan satt in främst transportflyg och underrättelsestöd.

Strider är redan igång med franska flyg- och helikopteranfall mot olika islamistiska grupperingar som Ansar Dine och Al Qaida in Mahgreb (AQIM). De franska uttalandena ligger på linjen att genomföra detta ingripande för att slå tillbaka dessa grupperingars anfall mot södra delen av landet. Den franska presidenten talade om en operation på ”några veckor” för att återställa ordningen i landet.

Men, de möter redan hårt motstånd. De olika grupperna är relativt välbeväpnade med bland annat lättare luftvärnskanoner i hygglig omfattning. En enhet genomförde igår ett motanfall och intog en större militärbas (Diabaly) i centrala Mali tillhörande landets armé.

Situationen är naturligtvis komplex med militärkupp förra året, en etnisk sjävständighetskamp för tuareger, AQIM och associerade grupper samt väst. Jag berörde delar av detta för ett halvår sedan i inlägget ”This is not the rebel you are looking for”. I den tuaregdominerade norra delen av landet finns dessutom stora uraniumfyndigheter och oljereserver.

Min bedömning är att detta inte är över på några veckor. Liksom i interventionen i Libyen så underskattar vi i väst framförallt stridsviljan, men också de stora avstånden. Att försörja militära styrkor i ett så kallat ”land-locked country” är utomordentligt svårt, vilket Afghanistan borde ha lärt oss. En annan sak som vi också underskattar är de ej genomtänkta konsekvenserna av våra tidigare handlingar. Att Libyenkriget skulle destabilisera regionen borde inte ha kommit som en överraskning. För att ytterligare komplicera det hela, så finns det också en tendens att överskatta militära lösningar på problem. Inte förrän Malis folk med stöd av omvärlden har hittat en politisk lösning, där olika grupper kan leva i fred med en rimlig fördelning av resurser, kommer detta att lugna ned sig. Om inte, så kan denna oro sprida sig över stora delar av Sahel.

Den franska interventionen har nu i realiteten knuffat fram den utbildningsinsats som EU skulle göra i Mali med bland annat svenskt deltagande i ett så kallat EU Training Mision. Det går därför att diskutera EU:s relevans när det gäller mer regelrätta militära operationer. Precis som i fallet med Libyen, så är inte EU ett trovärdigt alternativ för ett sådant ingripande när unionen blickar inåt.

Men, det är inte enda intressanta slutsatsen som går att diskutera. Under Sälenkonferensen kom NATO till slut in i centrum för den säkerhetspolitiska debatten som lösning på Sveriges långsiktiga behov på säkerhet. Det förtjänar därför att diskutera, om även NATO:s förmåga till krishantering och sammanhållning har sprickor. I Libyenkriget stod Tyskland utanför, och operationerna inleddes också med olika nationella operationer (US/UK/FRA). Vi ser nu återigen hur nationerna handlar i Mali efter egna bedömningar av hot och intressen. Det finns alltså skäl att reflektera över om denna trend kommer att öka när det gäller nationalstaternas handlingsfrihet.

För Sverige som småstat blir det i så fall en mer svårnavigerad värld.

(Det smög in sig ett litet fel som sa att Mali har världens tredje största uraniumfyndighter, det är nu tillrättat. Grannlandet Niger har motsvarande positition.)

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare