Vi tänker gärna på politik och politiker i termer av rationellt handlande byggd på en vilja att vaska fram de på kunskap bästa besluten. Och så kan verkligheten se ut. Men det är inte heller särskilt ansträngande att i Sverige hitta exempel på motsatsen. Tyvärr gäller detta också det existentiella politikområdet försvar och säkerhet. Maktrationalitet har trumfat sakområdesrationaliteten.

I beslutsteori är brist på kunskap en viktig begränsning för rationellt handlade. Det är inte det stora problemet i försvars- och säkerhetspolitiken. Förställningen om den ”eviga freden” i Europa efter kalla krigets slut ledde först till en strategisk timeout som sedan blev en avvecklingsprocess av det nationella försvaret. Spiken i kistan slogs in genom försvarsbeslutet 2004.

2007 var Försvarsberedningen i sin omvärldsanalys Säkerhet i samverkan främst oroade av global uppvärmning, massförstörelsevapen och pandemier. Men man blickade även österut och slog fast att:

”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer.”

I augusti 2008 inleddes det ryska kriget mot Georgien. Testen kunde därmed tyckas vara gjord, men den omedelbara reaktionen från försvarsminister Sten Tolgfors var att kriget inte påverkade Sveriges säkerhetspolitiska läge. Allt borde kunna rulla på som vanligt tyckte alla partier utom Folkpartiet. Det vill säga på den av Försvarsberedningen inslagna vägen, och därmed fortsätta ”transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser”.

Inte heller den häftiga debatt som följde i kölvattnet på ÖB Sverker Göransons intervjuuttalande om ”enveckasförsvaret” inför Folk och Försvars Rikskonferens 2013 och sedan den ”ryska påsken” då ryskt flyg övade kärnvapenanfall mot Sverige, förmådde mer än att skaka om. Inte heller det inlindade konstaterandet i Försvarsmaktens perspektivstudie 2013 att Sverige inte kan försvara sig på egen hand.

Först efter det ryska – fortfarande pågående – kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014, kom den definitiva insikten om att föreställningen om den ”eviga freden” i Europa, hade varit fel. Trots alla rop om av ”vi har varit naiva” blev dock försvarsbeslutet 2015 en kombo av klent förmågelyft och underfinansiering. Kort sagt ”vi” fortsatte att vara naiva.

Två år senare hade hotbilden blivit ännu mörkare. I delrapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen att:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.”

Det sägs också i klartext att Sverige inte klarar av att försvara landet på egen hand. Men när försvarsbeslutet fattades 2020, var regeringen Löfven inte beredd att skjuta till medel för att finansiera en enig Försvarsberedningens förslag i sin helhet. Slutomdömet blev därför detsamma som 2015 – fast på en mycket högre ambitionsnivå men i en mycket oroligare tid.

Sedan dess har det säkerhetspolitiska läget – genom Rysslands militära uppladdning vid gränsen till Ukraina och kravet på en egen intressesfär i Europa – blivit så allvarligt att storkrig i Europa inte kan uteslutas. Ändå var regeringen Magdalena Andersson först ovillig att tillmötesgå kraven från de borgerliga partierna och SD om att sammankalla Försvarsberedningen för att se på möjligheterna att göra en extra ansträngning för att stärka försvarsförmågan ”här och nu”. Mer pengar till försvaret vill hon dock inte utlova.

Andersson fortsatte därmed på samma spår som hon följde som finansminister i fråga om ekonomin både i försvarsbesluten 2015 och 2020. När det gäller att öka bidrag finns däremot alltid pengar, som när en miljon pensionärer före riksdagsvalet 2022 ska få en extra månadspeng på upp till 1 000 kronor i månaden. ”Välfärden” får alltid kosta.

Men oviljan att lägga politisk tyngd vid försvaret och att finansiera det är inte något nytt eller ens socialdemokratiskt särdrag. Det gällde under Göran Persson, vars sista miljarder (som han själv uttryckt det) för att få budgeten att gå ihop kunde tas från försvaret. Det gällde under Fredrik Reinfeldt som beskrev försvaret som särintresse, vars intressen ska vägas av mot andra viktiga ändamål. Och dessa var viktigare, ville de nya moderaterna demonstrera.


Man skulle ju ha kunnat tro att risken för krig i vår tid skulle ha varit en stor sak när riksdagen i december höll den första partiledardebatten. Men så var icke fallet. Och när TV4 nyligen sammankallade till partiledardebatt var det andra frågor som stod på agendan.

Det kan också formuleras som att krig är hypotetiskt medan priset på bensin, bristen på sängplatser i sjukvården eller gängkriminalitet, är verklighet som människor möter och vill ha svar på i sin vardag.  Och som politikerna vill tillmötesgå.

Det finns inte något starkt opinionstryck i fråga om försvarspolitiken och således – om man ska se det krasst – inte heller några stora partipolitiska vinster att göra.

Inte ens när hypotesen om krig är den motsatta till fred väcker detta riktigt oro hos svenska folket. I en mätning från Novus som gjordes före jul men efter den ryska uppladdningen (21/12) angav 13 procent av de tillfrågade försvaret som en av de viktigaste politiska sakfrågorna (och ändå saknades begränsningar för hur många frågor som det var möjligt att ange).

En månad senare efter den mycket uppmärksammade beredskapsanpassning som Försvarsmakten genomförde på Gotland, hade viktighetsgraden ökat till 19 procent och en 12:e plats. Sjukvården hamnade i topp med 65 procent, följt av lag och ordning 56 procent och invandring/integration 50 procent.

Bilden av ointresse kan kompletteras med att endast 6 procent (plats 23) av de tillfrågade ansåg att utrikespolitik är en av de viktigaste politiska frågorna. Kanhända var det samma svarande 6 procent (plats 24) som i opinionspejlingen pekade på EU/EMU.

Det är symptomatiskt att den oppositionsbudget signerad M, KD, L och SD som Andersson nu styr landet efter inte innehöll några omfördelningar av medel till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling. Det vill säga den extra tilldelning av medel som nu efterfrågas.


Det partipolitiska taktikiserandet går igen i säkerhetspolitiken. 2006 tog Moderaterna ställning för ett medlemskap i Nato, men väl i regeringsställning lades frågan död. Den ansågs vara en förlorarfråga och blev med något undantag partiets motsvarighet till Socialdemokraternas krav på införande av republik.

Trots tystnaden var Nato en tacksam konfliktyta för Socialdemokraterna. 2010 skrev Mona Sahlin 2010 ett uppfordrande öppet brev till statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt och tillfogade i en intervju:

”Ska vi verkligen ställa upp på Nato:s försvarsåtaganden mot andra länder i Baltikum? Och vill vi verkligen se svenska JAS-plan i Nato-luftrum försvara Nato-områden? Här har regeringen inte varit tydlig och lämnat tydliga besked. Jag ser en glidning mot ett Nato-medlemskap som jag inte vill se.”

Svaret blev att Sverige inte var på glid. Reinfeldt underströk att han inte hade öppnat för en utredning om för- och nackdelar med ett medlemskap. Sahlin hade för egen del tidigare uteslutit att under några som helst omständigheter förorda ett svenskt medlemskap i Nato. Och på den vägen har det varit.

I Stefan Löfvens första regeringsförklaring i oktober 2014 tillfördes den säkerhetspolitiska standardformuleringarna om den militära alliansfriheten och Solidaritetsförklaringen en extra mening om att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i Nato. Den markeringen gjordes efter att det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim våren 2014. Den har sedan dess bara kommit till uttryck i regeringsförklaringen 21 januari 2019 – några månader efter upptrappad rysk aggression i Azovska sjön.

I bemötandet nu av Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning som bland annat utesluter ett svenskt medlemskap i Nato, har utrikesminister Ann Linde talat i termer av att Natomedlemskap är Sveriges röda linje. Och för första gången sedan Socialdemokraterna fick regeringsmakten 2014 slogs i årets utrikesdeklaration fast att regeringen inte avser att ansöka om medlemskap i Nato.

Det innebär att manifestationen av att Sverige själv bestämmer sin säkerhetspolitiska linje i praktiken är den samma som Ryssland vill påtvinga oss. Det är fel slags signalpolitik.

Trots det säkerhetspolitiska allvaret var regeringen alltså först ovillig att gå de borgerliga partierna och SD till mötes i fråga om att sammankalla Försvarsberedningen i syfte att stärka försvarsförmågan, men däremot kvarstår oviljan att ta i frågan om en option om medlemskap i Nato. Det är också fel signalpolitik. I stället borde man öppna för sökande efter en förenande formulering för säkerhetspolitiken baserad på ”constructive ambiguity”.

Regeringens säkerhetspolitiska linje är att inte störa stabiliteten, men så säger Socialdemokraterna alltid. I grunden handlar det mer om rädslan för ett uppror i partiet. Man vill inte störa den delen av partiet som hänger fast vid det ”falska minnet” av neutralismen med Olof Palme i spetsen för den internationella fredsrörelsen, kålsuparteori, anti-amerikanism och demoniserande av Nato. I det minnet ingår däremot inte det hemliga militära samarbetet med Nato-länder som ytterst skulle garantera Sveriges säkerhet.

I den verkliga verkligheten brukar Sveriges relation till Nato beskrivas i termer av ett de facto-medlemskap (som kompletteras med en lång rad bilateral, trilaterala och multilaterala försvarssamarbeten). Utmärkt förstås. Baksidan är att i väntan på det sista steget omfattas Sverige inte av artikel 5, sitter inte med runt bordet när beslut fattas, har inte tillgång till all information och kan inte heller med automatik räknas in i alliansens gemensamma försvarsplanering.


På Regeringskansliets hemsida kan man möta alla Magdalena Anderssons statsråd med bild. Vid sidan av fotot finns också ett motto eller en ledstjärna för politiken inom det aktuella området. Sammantaget blir det som ett slags regeringsförklaring.

Utrikesminister Ann Linde slår fast att:

”När allt fler demokratier utmanas världen över måste Sverige fortsatt vara en stark och respekterad röst för fred, frihet och mänskliga rättigheter. Vår utrikespolitik ska bidra till att i samarbete med andra stärka tryggheten och säkerheten, i vårt närområde och globalt. Det är så vi värnar grundläggande demokratiska rättigheter och gemensam säkerhet världen över.”

Och ja, det är riktigt och viktigt inte minst i en tid när dessa värden utmanas av rysk revanschism inkluderande krav på att Sverige ska placeras i en återupprättad rysk intressesfär. Den pågående säkerhetspolitiska krisen kastar också ljus över försvarsminister Peter Hultqvists ”portalparagraf”:

”Försvarspolitiken måste ha sin utgångspunkt i ansvaret för Sverige. Det handlar om att hävda vår suveränitet, vår demokratiska samhällsordning och rätten att själva bestämma över vår framtid.”

Linde och Hultqvist har under den säkerhetspolitiska krisen som sig bör ägnat sig åt en intensiv diplomatisk verksamhet. Det gäller också statsminister Magdalena Andersson. På hemsidan klargör dock Andersson vad som är viktigast i regeringens politik:

”Regeringens tre viktigaste prioriteringar under den återstående delen av mandatperioden är att ta tillbaka kontrollen över välfärden, öka takten i klimatomställningen och vända på varje sten för att bryta segregationen och stoppa det grova våldet.”

De tre prioriteringarna gjorde Andersson i sitt första linjetal som partiledare på partikongressen i november. Borde det inte finnas plats för ytterligare en prioritering?

I höstbudgeten hade Andersson räknade fram ett reformutrymme på 43 miljarder kronor men inte en krona användes för att stärka försvaret utom plan. Men nu kanske det lättar något. Ett första steg i är att regeringen givit Försvarsmakten i uppdrag att redogöra för hur den operativa förmågan kan öka medan FMV å sin sida ska redovisa åtgärder som kan behöva vidtas som en följd av det förändrade omvärldsläget.

Det blir ett ingångsvärde vad gäller operativ förmåga i de kommande förhandlingarna i Försvarsberedningen. Det behövs åtgärder här och nu, men det är inte någon statshemlighet att det krävs mer kraft både fram till och bortom 2025. Att knyta an till Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 1,5–1,6 procent av BNP 2025 – skulle inte bara vara god signalpolitik utan också ett exempel på att rationellt handlande är möjligt i fråga om försvar och säkerhet.

Författaren är redaktör och författare samt ledamot av KKrVA.
Bildkälla: Wikimedia Commons

Mer av samma skribent