Ryktesspridningen och desinformationen tilltar i Mellanöstern. En saudisk tidning, Al-Watan, hade häromdagen en artikel, där Rysslands sändebud Mikhail Bogdanov citerades. Enligt Bogdanov var Assad redo att lämna presidentposten. Tidningen uppgav att den ryske diplomaten dessutom påstod att presidentens fruktade bror, Maher, förlorade bägge benen i attentatet mot höga säkerhetsofficerare i Damaskus förra månaden.

Ryska UD dementerade nyheten kraftfullt, varpå Al-Watan lade ut hela inspelningen på sin hemsida. Enligt AFP som lyssnat igenom detta och jämfört med offentliga inspelningar av det ryska sändebudet, så låter inte den intervjuade personen som Bogdanov. Rösten på bandet har dessutom en flytande arabiska. Det ironiska talesättet: ”Kolla aldrig en källa till en bra historia”; stämmer bra här.

Därför gäller det att värdera uppgifter nogrannt. Som exempelvis de som säger att president Mursi i Egypten gjorde sin storstädning i den egyptiska militärledningen för att förhindra en kupp i slutet av augusti. Enligt tidningen Haaretz källa, så ska den sparkade underrättelsechefen dessutom haft kännedom om en plan att döda presidenten. Förändringen är i vart fall genomförd, och de nya högsta företrädarna påstås vara Muslimska Brödraskapet i garderoben.

Det är svårt att värdera det, men vi vet däremot att den nye försvarsministern Abdel-Fatah El-Sissi redan 1981 var utbytesofficer i USA på en infanterikurs i Fort Benning. Den nye försvarsstabschefen, Sidqi Sobhi Sayed , gick 2005 Army War College i USA och skrev en uppsats som landade i slutsatsen att USA borde lämna Mellanöstern helt och hållet med trupper.

ag har skrivit tidigare om radikaliseringen av de lägre officersgraderna och underofficerarna i den egyptiska krigsmakten. Det innebär över tid att den kommer att stiga högre upp generellt i systemet. Det innebär också att vi måste sätta ett frågetecken för Egyptens förmåga att bekämpa de extrema Takfirs som finns i Sinai. Rimligen läcker det redan viss information från sympatisörer i krigsmakten till dessa om planer och förmågor.

Den snirkliga överföringen av makten tog en ny, oväntad väg i helgen med presidentens manövrar. Nu har Mursi mer makt än Mubarak, eftersom han förutom den verkställande makten tagit över den lagstiftande tillfälligt liksom möjligheten att inrikta den nya konstitutionen. Det är bara den dömande makten som han inte tagit över. Däremot utnämnde han en respekterad domare, Mahmoud Mekki , som vice-president. Intressant nog är denne bror till justitieministern, varför det Muslimska brödraskapet kan sägas behärska delar av rättsväsendet också.

Olika analyser görs nu om vad detta innebär för framtiden. Vissa säger att Mursi tagit greppet över militären likt det som skedde i Turkiet, andra säger att militären kommer att slå tillbaka. Jag är lite försiktig och säger att det inte är över ännu.

För den egyptiska militären bjuder situationen på en fördel, och det är att den slipper ta ansvar för det mycket bekymmersamma läge Egypten befinner sig i. Ekonomin är i fritt fall, och staten söker nu lån från IMF och har fått löfte om 2 Mdr dollar av Qatar.

Säkerheten är inte tillfyllest och trafiksituationen är ett stort problem i de största städerna. Mursi hade ett ambitiöst 100-dagarsprogram för den första tiden, men inte mycket har hänt. De största problemen rör dock de mer livsnödvändiga resurserna. I Kairo är det stor vattenbrist, Egypten är också ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av höjda matpriser som förutses komma efter minskade skördar i USA och kring Svarta havet liksom de thailändska subventionerna till det egna jordbruket, vilket resulterar i kraftigt minskad risexport. Historiskt brukar de kraftigaste protesterna i Egypten komma i perioden januari-februari.

Ett annat långsiktigt problem som känns redan idag är bristen på elektricitet. Redan nu har viss ransonering påbörjats, och Egyptens energibehov bedöms fördubblas på 13 år. Det innebär att landet behöver stabiliseras och återhämta ekonomiskt för att klara denna utmaning. Under tiden kan det Muslimska Brödraskapet försöka konsolidera sin makt över militären.

Alternativen är fortsatt nedåtgående spiral eller att ta för sig av naturresurser. Geografiskt finns flera möjligheter för det senare. Österut finns möjligheten att ta för sig på Israels bekostnad. Avlägset och ogenomförbart idag, men en möjlighet på sikt. Söderut ligger Sudan som Egypten haft flera konflikter med kopplat till energiförsörjning. Sudan har redan problem i söder med Sydsudan, och bedöms få större problem med den interna oppositionen i framtiden.

I väster ligger Libyen med sina stora energi- och vattentillgångar. Redan på Khaddafis tid fanns stora mängder gästarbetare från Egypten som skickade hem intjänade pengar från sitt arbete. Mest troligt är därför att Egypten kommer att söka sig västerut för samarbete med Libyen. Om det inte fungerar på grund av dålig egyptisk ekonomi, så skulle inte jag bli förvånad om vi får se lite vapenskrammel länderna emellan i framtiden. Norrut, i östra Medelhavet finns nya, stora fyndigheter. Den egyptiska flottan är emellertid för svag, samtidigt som det finns andra konkurrenter att ta hänsyn till. Att komma åt dessa resurser annat än genom handel/avtal bedömer jag är orealistiskt.

För den egyptiska militären finns det därför anledning att avvakta det nuvarande läget. Dels för att låta andra ta ansvar för vad som på kort sikt blir svårt att vända, dels för att ägna sig åt sin funktion istället för att försöka styra ett land. Ett lands väpnade styrkor vet aldrig när de blir kallade på.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare