Av Kk Magnus Haglund, ledamot i avdelning II

Ledamoten Wilhelm Agrells bok ”Fredens illusioner” är mycket läsvärd och innehåller många frågor kring hur vi uppfattade mycket kring det som skulle vara en omställning till ett insatsförsvar. Efter att ha studerat en hel del kring Sverige under det kalla kriget har jag kommit fram till att ett antal myter också måste uppmärksammas för att vi ska kunna komma vidare. Det verkar alltså som att vårt försvar inte alls spårat ur, som det anmäldes i en recension. Vi lämnade tyvärr aldrig de gamla hjulspåren!

Försvaret och den svenska försvarspolitiken fastnade under sin isolering under det kalla kriget i egna föreställningar och det är förstås mycket svårt att komma ur de tankebanorna. Att det fortfarande kan vara svårt för våra politiska partier att vara tydliga gentemot allmänheten är kanske inte så svårt att förstå, därför att myten om neutralitetspolitiken passar nästan alltför bra för de konflikträdda svenskarna och deras inställning till omvärlden. Det är kanske den första och största myten vi måste kunna frigöra oss från. Samtidigt bör vi kanske erinra oss, att det redan 1966 fanns tydligt angivet i en årlig redovisning inom akademins avd IV, att vi då ansåg oss skyddade under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det var alltså inte det mobiliserande invasionsförsvaret, som stod för avskräckningen, utan främst västs kärnvapen. Vårt bidrag till stabiliteten i vårt närområde bestod nog mest i att vi kunde hålla en rimligt hög insatsberedskap och redan då borde det alltså funnits anledning att övergå till en annan försvarsstruktur.

Den andra myten är försvarsplaneringsmyten, som under många år varit en grund för det svenska försvaret. För att ett försvar ska kunna planeras så måste man ha en motståndare av lämplig storlek och omfattning, annars, så säger myten, behöver man inget militärt försvar. Så enkelt är det inte i verkligheten. Vi har idag inte någon traditionell militär hotbild av den typ vi arbetade med under det kalla kriget och vår försvarsplanering måste nu alltså baseras på andra bedömningar. Det betyder förstås inte att vi idag har uppnått den eviga fredens tidsepok och det betyder inledningsvis att vi i dag måste ha förmåga att möta incidenter av olika slag och det ställs alltså krav på omedelbar tillgänglighet på flera olika förbandstyper.  Samtidigt måste vi förstå att väpnade konflikter fortfarande kan inträffa efter ”överskådlig tid” eller i värsta fall överraskande och tidigare. Detta ställer krav på tillgängliga förmågor över en rimligt tilltagen bredd och dessa förmågor måste vi förstås vidmakthålla så att vi kan utveckla dem om det säkerhetspolitiska läget bedöms bli sämre. Samtidigt är det så att dagens grundläggande strategi innebär att vi ska verka nu och tillsammans med våra grannar för att bygga säkerhet och vinna strategisk tid. Det är så vi kan motverka, att eventuella konfliktanledningar eskalerar eller blir akuta och till detta behövs faktiskt förband redan i fredstid, vilket inte myten uppfattar.

Under det kalla kriget planerade vi egentligen bara för att kunna verka i en enda operation och efter genomförd mobilisering. Mycket av dessa tankar tycks fortfarande finnas kvar och myten om den gemensamma och integrerade Försvarsmakten lever alltså vidare. Idag måste vi ju snarare på professionell grund kunna samverka med våra partners i försvars- och säkerhetsfrågor – något som ju officiellt förnekades att vi gjorde tidigare. Men nu måste det ske öppet och med tydlig politisk styrning. För mig innebär detta ett tydligt krav på att våra försvarsgrenar återskapas. Det är på försvarsgrensnivå som internationella professionella kontakter kan odlas och vidmakthållas. Jag har själv några gånger blivit medveten om att andra staters företrädare tycker att vi är svåra att samarbeta med och vi ska väl inte framställa oss som egendomliga särlingar i våra kontakter med andra staters företrädare. Det är inte så vi vinner förtroende för framtiden!

Myten om internationella uppgifter behandlas till del av Agrell och jag kan tillägga, att jag faktiskt blev mycket förvånad, då marinen slutade med sina långresor, för Försvarsmakten skulle satsa på ”internationell verksamhet”, som det hette. En rimlig ansats hade kanske i stället varit att även de andra försvarsgrenarnas kadetter kunde erbjudas en introduktion till en internationell miljö genom att få mönstra ombord som meniga sjömän under någon period. Men jag har senare förstått att med internationella uppgifter menades bara sådana verksamheter, som lydde under det internationella kommandot och med den begränsade organisatoriska horisonten klassades inte ens vår minröjning i Baltikum som internationell! Och den fullständigt hårresande behandlingen av Försvarsmaktens nya anställningskontrakt för sina anställda återspeglar tyvärr att den snedvridna myten att internationella verksamheter enbart kan ske med ”boots on the ground” fortfarande lever, trots att det i verkligheten är så mycket annat också.

Under långa tider fanns myten om att det militära försvarets verksamhet under ”fredsförhållanden” enbart skulle omfatta de militära kärnuppgifterna ”förbandsproduktion” och krigsplanläggning.  (Jag tillåter mig ange förbandsproduktion inom anföringstecken, för i ett insatsförsvar är detta ju en kärnuppgift för förbandscheferna! ) Mycket av de andra verksamheterna kallades i stället ”stödfunktioner” och även här är vi alltså låsta av vår mytbildning. I ett insatsförsvar ska ju förband och enheter kunna verka redan i fred och det vore kanske lämpligt att även ”stödet” för verksamheten återbördades till den militära sfären.

Samtidigt ställs det tydliga krav på förändringar av vår lagstiftning för all försvarsverksamhet över en stor bredd, eftersom den ju i mycket är ett resultat av den gamla tidens synsätt och byggde på myten om att det fanns en klar skillnad mellan freds- och krigsförhållanden. Nu måste vi alltså anpassa lagstiftningen så att vi verkligen kan använda vårt insatsförsvar redan i fred och i alla de gråzoner, som vi idag kan uppfatta.

Återkommande omorganisationer av Försvarsmaktens högkvarter och flera utredningar om stödfunktionerna visar kanske att det behövs något mera omfattande för landets försvar – en strukturreform!

Det finns alltså mycket att göra innan vi har ett väl fungerande insatsförsvar!

Mer av samma författare