Av Johan Wiktorin
Chefsingenjören och Wiseman har skrivit om den nygamla diskussionen när det gäller förbandsnedläggningar. För flygets del har ett val mellan F21 i Luleå och F17 i Kallinge varit på tapeten. Vad betyder basorganisationen för vår operativa förmåga?
Regeringen har inga planer på nedläggningar enligt Försvarsministern i SvD. Betyder det då mer pengar till Försvarsmakten? Försvarsmakten har varit tydlig i Budgetunderlag för 2011, där det står att planeringen förutsätter grundorganisationsförändringar och stödrationaliseringar. Stödrationaliseringarna uppgår till c:a 1 Mdkr i FM planering. Den s.k stödutredning som regeringen tillsatte i januari 2009 kom fram till att rationaliseringar upp till c:a 3 Mdkr kunde göras. Regeringen verkar ha insatt allvaret i Försvarsmaktens budskap, och har till den nya stödutredningen gett direktiv om att minst 2 Mdkr ska hämtas in. Den s.k stödstrukturkommitėn ska rapportera i april 2011. Det är alltså till denna som Försvarsministern sätter sitt hopp. Genom rationaliseringar ska befintliga pengar omfördelas. Om inte, så måste rationaliseringar i grundorganisationen eller andra grepp genomföras. Inga andra grepp låter sig dock göras utan andra stora konsekvenser.
Luftstridskrafter utan en större bas i norra eller södra Sverige är inget försvar för hela landet. Visst kan man operera tillfälligt från andra platser, men någon uthållighet skulle det inte ge, eller momentan förmåga att möta kränkningar i Östersjön med tanke på korta anflygningstider för andra aktörer.
I valet mellan bas i norr eller söder är valet relativt enkelt för min del. I syd finns de områden som utsätts för störst friktioner i territorialövervakningen, där finns våra befolkningscentra och vår handel. I Östersjön finns också Gotland och vår huvudbas för flottan, som måste skyddas. Visst finns det faktorer som talar för en bas i norr som Barents och kopplade möjligheter att kunna träna i de betingelser som norra Skandinavien utgör.
Luftstridskrafterna behöver minst två huvudbaser att operera sitt stridsflyg ifrån. De behöver vara nära sina huvudsakliga operationsområden. Kan man då hitta andra lösningar? Kan vi lägga ned F7 i Såtenäs eller Hkplflottiljen i Linköping? Ja, möjligen – men, det skulle kräva en flytt av respektive verksamheter till den andra platsen. Möjligen skulle man kunna slå ihop transportförbanden mfl. på en nygammal flottilj (Halmstad/Karlsborg/Uppsala), och stänga både Såtenäs och Linköping. Nackdelen oavsett lösning är uppenbar. Reduceringarna skulle minska pga nyinvesteringar, besparingarna skulle inte komma i tid och Försvarsmakten skulle sannolikt förlora kompetens.
Försvarsmakten har en svår utmaning i att beskriva operativa effekter i ekonomiska termer. I mitt inledningsanförande till Krigsvetenskapsakademin skrev jag apropå Gotland: ”Eftersom det är så svårt att klä operativa förmågor i ekonomiska termer, bör vi ta nya grepp för att förklara för statsmakterna vad tomrummet innebär. En variant vore att beskriva vad jag kallar för den Gotländska deltavinkeln dvs. hur stora är merkostnaderna för att operera från enbart fastlandet i utgångsläget jämfört med hur vi skulle vilja göra i de krisfall som studeras?”
På motsvarande sätt skulle vi alltså kunna visa vad det kostar i form av fler flygplan/robotar etc. att operera från en bas istället för två, om insatsorganistionen skall uppnå en beställd operativ effekt.
Nej, utan en lyckad stödutredning och implementering av resultatet kommer Försvarsmakten sannolikt tvingas till en begränsad handlingsfrihet avseende luftstridskrafterna.
Jag finner det ytterst märkligt hur genlt Salestrand uttrycker den eventuella nedläggningen av en flottilj som att ”vi har identifierat en överkapacitet”. Det är ytterst svårt att se att det skulle finnas någon överkapacitet inom luftförsvaret. Att finna brister är däremot inget större problem.
Jag kände inte till det uttalandet. På FM hemsida står det angående behov av planeringsanvisningar bl a: ”Regeringens proposition ”Ett användbart försvar” och Riksdagens beslut med anledning av propositionen i juni 2009 förutsätter att grundorganisationen kan utvecklas och anpassas till de behov av infrastruktur med mera som krävs för produktion av insatsorganisation 2014.”
Jag är inte insatt i produktionsberäkningarnas detaljer, och har ingen anledning att ifrågasätta dessa. Jag har däremot en uppfattning om behovet av två huvudbaser, en i norra och en i sydöstra Sverige, för användandet av insatsorganisationens stridsflyg.
Jag fick inte ut så mycket av ”Försvar och säkerhets” svar annat än att det nog inte förelåg nån felräkning iaf.
Känner mig lite kreativ såhär på kvällskvisten och förslår följande:
Är det inte läge att dra ner en av dessa två baser till ett absolut minimum och damma av det gamla bas 80 (90??) tänket i lite modifierad form.
Låt oss säga att man lägger ned Luleå, men har kvar lager, skalskydd och personal för att upprätthålla operativ förmåga för incident? (nu riskerar jag att bli betraktad som dum, men jag menar tanka, och ha folk och ammunition mm. för att hysa en rote i taget).
Det konceptet skulle kanske kunna funka på på Frösön och nåt fler ställe (varför inte gotland…) också.
Sen har man en rejäl bas kvar som man kan lägga infrastrukurella investerangar och personal på.
Då har man koncentrerat med bibehållen incidentförmåga i hela landet. Förvisso på bekostnad av uthållighet.
Naturligtvis behöver ju mitt förslag kläs i korrekta förkortningar, formuleringar och hovsamma säkerhetsanalyser men nettot blir väl detsamma om nu kalkylerna stämmer.
@Pellefant. Jag menade att om enbart tittar på produktionsberäkningar med tonvikt på infrastruktur, så kan du säkert klämma ihop stridsflygdiv på Såtenäs och en bas till. Det är inte bra ur ett operativt perspektiv, då anflygningen till norra eller sydöstra Sverige blir för lång. Vi kan operera från tillfälliga baser i respektive område på bekostnad av uthållighet. Alltså bör vi ha kvar Kallinge och Luleå. Grundorganisationen påverkar användandet av insatsorganisationen.