Av Johan Wiktorin

De senaste dagarna har bjudit på förnyad debatt sen SvD rapporterat om utslagen stridsledningsdrift och den gamla nyheten att HKV i planeringsprocesser belyser nedläggning av en flygflottilj. Den senare TT-artikeln har även DN plockat upp. Försvarsministern har i SvD 4/9 2010 kommenterat officersförbundets utspel om förbandsnedläggningar: ”– Vi har inga förslag om förbandsnedläggningar, och vi har inga besparingar eller nedskärningar i förbandsverksamheten överhuvudtaget.”.

Chefsingenjören skriver idag om stridsledningen och Wiseman skriver om nedläggningar.

Jag ska försöka att i två delar belysa delar av vår nedåtgående luftoperativa förmåga.

När det gäller stridsledningen vill jag först framhålla att jag har begränsade teknikkunskaper vad avser informationsförsörjning, men eftersom det är fråga om alternativresonemang spelar det kanske en mindre roll.

En av principerna för luftkrigföring är central ledning. Förr i tiden innebar det en kedja via bl a radargruppcentraler och luftförsvarscentraler till flygkommandonas stridsledning. I dagsläget har vi två gamla berganläggningar i Hästveda och Bålsta jämte två enklare ovan-jordanläggning i Luleå och Såtenäs. Det har varit många turer sedan det blivit känt att Hästveda skulle läggas ned, för att på sikt kunna bygga en enda anläggning i Enköping (GLC/NOC). Numera heter det projektet GLI/NOC istället, och Hästveda har fått nådatid till 2014. På samma gång är det en motsvarande centralisering av sjöbevakningen, men den lämnar jag utanför i denna artikel.

Vi har alltså en beslutad inriktning, där vi nyanskaffar, flyttar personal och designar från start en ny stridsledningsenhet. Andra argumenterar för att det är bättre att behålla Hästveda, och utgående från dagens struktur återinvestera i befintliga anläggningar samt försöka behålla personalen.

Det säger sig själv att det i rent företagsekonomiska termer på lång sikt blir billigare att drifta en anläggning än två stycken. Det är enkelt att räkna in avsatta medel i materielplanen och säga att det är en inräknad investering, och att man därför tidigare räkna in denna ekonomiska kostnadsreducering. Vissa argumenterar därför att besparingarna börjar så fort anläggningen är etablerad. Frågan är när omslagspunkten ligger i tid när det gäller alternativkostnader. Om vi tittar på vad vi skulle kunna få istället blir ju läget annorlunda. Om vi begränsar det till luftstridsfunktionen, så skulle pengarna från GLI/NOC kunna användas till ett eller flera materielsystem som – uppgradering av nuvarande system/lufttankning/modernisering av transportflygplan/anskaffning av robotar/nyanskaffning av luftvärnssystem – för att nämna några exempel. Detta samtidigt som vi arbetar i ett beprövat system.

I mitt inledningsanförande till Krigsvetenskapsakademin sa jag så här: ”Denna rörelse har förvärrats av ett kameralt och kortsiktigt perspektiv på vår verksamhet, där resultaträkningen har stått i fokus. Årlig budget har styrt utformningen på bekostnad av långsiktighet. En bättre attityd till vår utveckling skulle vara ett fokus på balansräkningen d v s vad vi har för tillgångar i form av förband och anläggningar som kan realiseras i effekt. Det skulle bland annat innebära att vi borde flytta in verksamheter, där vi redan har svåranskaffad infrastruktur som samtidigt fyller viktigare operativa behov som exempelvis är fallet med Uppsala.”

Jag anser att resonemanget är tillämpbart även här. De förband och anläggningar som kan realiseras i effekt ska vi vara rädda om, i synnerhet när det gäller svåranskaffad infrastruktur.

Till det kommer den nedgång i kompetens som med all säkerhet kommer att uppstå när arbeten flyttar. Finns det någon som gjort en kalkyl på vad det kostar att uppnå dagens nivå, om 40 % slutar och när har vi återtagit den i så fall? Det vore ju också intressant att jämföra tidpunkten med den anbefallda beredskapen till 2014. Läsarna kan säkert hjälpa mig. Det borde ju finnas erfarenhetsvärden från ubåtsflottiljens och artilleriregementets flytt.

En tredje faktor är säkerheten. På samma sätt som det blir billigare att drifta en anläggning än två på sikt, så blir ju resonemanget liknande när det gäller säkerheten. Det säger sig själv att säkerheten blir högre med två anläggningar än en. Jag har under lång tid varit förundrad över hur de som främst har talat för Nätverksbaserat Försvar och dess efterföljare samtidigt står bakom detta projekt. Vad händer vid bortfall? En anläggning som faller bort, borde ju innebära att det blir noll kvar. Jag förstår att det finns reservplaner och hög redundans inbyggt i planerna, men kan vi bära konsekvenserna av ett bortfall åsamkat av en motståndare?

Ekonomin talar både för och emot inriktningen, beroende på perspektiv. Kompetensfaktorn talar sannolikt mot, medan säkerheten definitivt talar emot. Statsmakterna har beslutat att vi ska ha en veckas beredskap för förbanden 2014 för att kunna lösa våra förstahandsuppgifter. För att vi ska kunna lösa det uppdraget verkar vi nog behöva tänka ett varv till när det gäller stridsledningsfunktionen för våra luftoperationer.

Mer av samma skribent