Amfibiestridskrafterna utgör för Försvarsmakten en unik förmåga till att bestrida sjökontroll i och från skärgårdsmiljön. Med fartyg med hög rörlighet och vapensystem som medger verkan mot mål både på och under ytan kan man hindra en motståndares vilja att landstiga på svenskt territorium. Amfibieförbanden har också förmåga till att skapa underrättelser om fientliga rörelser och grupperingar genom avancerade sensorer, information som utgör beslutsunderlag för samtliga enheter ingående i kustförsvaret.

Det är nödvändigt för marinen att kunna genomföra kvalificerad sjömålstrid i denna miljö för att uppnå önskvärd tröskeleffekt mot en motståndare. Genom skärgårdens geografiska utformning tvingas en motståndare in i kanaliserande terräng där gynnsamma förutsättningar uppstår för eventuell avvärjning av en landstigningsoperation. Dessa geografiska förutsättningar visar ytterligare på betydelsen av militär närvaro i vår skärgård och förmåga till amfibiestrid. De möjligheter och begränsningar som skärgårdsmiljön medför påverkar även en försvarare. Därmed är det nödvändigt för marinen att kunna kontrollera skärgården för att säkerställa egen rörlighet.

Amfibieförbanden löser inte bara uppgifter under krigsförhållanden i samband med en invasion utan även i fred och i samband med gråzonskonflikter. Ett väpnat angrepp kan komma att föregås av en lång period karakteriserat av gråzonsproblematikens alla utmaningar med åtföljande svår belastning på den nationella försörjningen. Här utgör amfibiestridskrafterna en vital komponent inom ramen för en sjöfartsskyddsoperation genom att bidra med skydd åt sjöfarten när fartygen passerar innanför kustspannet. Genom detta kan bland annat motståndarens sabotageverksamhet och mineringar hindras. Sjöfartskyddsoperationer ställer höga krav på logistikförsörjning genom att amfibieförbanden då behöver operera i farleder och hamnar över stora och eventuellt flera operationsområden under en lång tid.

När en sjöfartsskyddsoperation övergår i ett skede karakteriserat av kustförsvar är således uthålligheten i marinen redan mycket ansträngd. Förutsättningar för att kraftsamla i ett operationsområde och möta en motståndare är därmed begränsade. Här kan en utveckling av den marina logistikförsörjningen förbättra våra möjligheter till framgång.

Vilja till utveckling

Nyligen fattades beslut om att utveckla amfibiestridsförmågan på västkusten genom att bygga ut nuvarande förband till en amfibiebataljon. Denna bataljon ska bland annat ha möjlighet till minering, ubåtsjakt och sjömålsstrid syftandes till att förneka en motståndare rörlighet i anslutning till och inom skärgården. Detta visar på att amfibiestridskrafterna har en befäst roll inom den framtida sjökrigföringen och att en vidareutveckling av amfibieförbanden har både politiskt och militärt stöd.

Ytterligare bevis för detta stöd återfinns i Försvarsmaktens senaste perspektivstudie, Tillväxt för ett starkare försvar, där önskvärda förmågor inom Försvarsmakten fram till år 2035 presenteras. I denna studie beskrivs bland annat att vapen- och sensorsystem i framtidens stridsmiljö präglas av längre räckvidder, förbättrade möjligheter för upptäckt och högre hastigheter. Detta beskrivs som en konsekvens av pågående teknisk utveckling och en vilja hos stormakterna att öka sin förmåga till fjärrbekämpning.

För att kunna möta hot i framtidens stridsmiljö presenteras önskvärda utvecklingsområden som i marinens fall präglas av ökad uthållighet och större möjlighet till dolt uppträdande. Som en möjliggörare för detta beskrivs behovet av ett förnyat logistikkoncept där stridskraftsvisa logistikresurser ska säkerställa försörjning på stridsfältnivå. Studien visar således på en vilja att reformera logistikförsörjningen inom den marina operationsmiljön.

Med detta som bakgrund återfinns ett behov av förändrade logistiska förutsättningar för att amfibiestridskrafterna ska kunna möta framtidens krav på uthållighet. En lösning för att nå dessa krav återfinns i utveckling och anskaffning av obemannade system för logistikförsörjning. Genom detta kan flertalet av de målsättningar som beskrivs i Försvarsmaktens perspektivstudie omhändertas och amfibiestridskrafternas närvaro i skärgården därmed säkerställas genom hela konfliktskeendet.

Obemannade logistikresurser

En tillförsel av obemannade system för transport av förnödenheter i en stridsfältsnära miljö kan effektivisera den marina logistikfunktionen och möjliggöra försörjning med lägre risk. Dessa system föreslås försörja stridande förband långt ner i de organisatoriska nivåerna genom att stå för transporter från en terminalpunkt i ett bakre läge ut till utgrupperade enheter. Som konsekvens kan logistikpersonal kraftsamlas till en bakre gruppering och därmed uppträda med lägre risktagning.

För dessa system finns goda förutsättningar till att implementera artificiell intelligens (AI) för att sköta systemets beslutfattande gällande bl a navigering. Genom att tillgodose behovet av indata med rätt spektrum av sensorer kan en AI-baserad lösning ersätta den mänskliga funktionen i systemets framförande. Grundläggande sensorer som exempelvis logg, lod och vindmätare behöver integreras med AI:t för att ge nödvändiga indata för korrekt beslutsfattande. Mer avancerade sensorer behöver dock tillföras för att systemet ska få rätt förutsättningar för ett autonomt uppträdande. GPS är en självklarhet i systemet men dess tillförlitlighet i högre konfliktnivåer är oviss. Som nödvändigt komplement till död räkning förespråkas en optisk sensor som genom ljuspulser mäter avstånd till föremål och skapar en tredimensionell uppfattning av rummet, en så kallad laserradar eller LIDAR. Med tillförsel av detta spektrum av information kan systemet agera autonomt och framförandet kan anpassas utefter rådande väderförhållanden.

Systemet föreslås ytterligare förses med ett IFF-system (Identification Friend or Foe) för att säkerställa leverans av förnödenheter till rätt mottagare. Detta IFF-system hade också möjliggjort mottagande enhet att ge slutgiltig invisning genom att belysa systemet och på så vis skapa en slags radarfyr. Genom att implementera en IFF-funktion kan systemet säkerställa att rätt mottagare nås, varmed förnödenheter inte hamnar fel.

Obemannade system med tillämpning i en marin miljö återfinns redan idag i provverksamhet hos stora sjömakter. Utveckling sker av både fjärrstyrda och autonoma system. Dessa system har tillämpning inom exempelvis minröjning, ytspaning och underrättelseinhämtning. Beväpnade fjärrstyrda system är idag i operativ tjänst i flera nationer och används i konflikter världen över. Beväpning av autonoma system väcker dock flera etiska och moraliska frågeställningar, detta till trots drivs en sådan utveckling av flertalet sjömakter. Autonomi inom militära vapen- och sensorsystem utgör en naturlig del av framtidens stridsmiljö. För Försvarsmaktens del utgör utveckling och anskaffning av autonoma logistikresurser ett begynnande steg för att öka kunskapen och förmågan inom autonomi och AI.

Avslutande argumentation

För marinens del innebär kustförsvar strid i anslutning till liksom på, över och under havsytan. Stridande förband är då närmare sitt försörjningsnätverk och har kortare ledtider än motståndaren. Denna närhet till logistisk försörjning måste omhändertas för att säkerställa uthållighet hos de stridande enheterna. En anfallare som kommer sjövägen begränsas i sin handlingsfrihet på grund av avståndet från ordinarie försörjningsnätverk. Ledtiderna för att ta emot förnödenheter är således längre, och logistikflödet kräver därför högre grad av samordning för att möjliggöra försörjning på fientligt territorium.

Marinen måste dra nytta av samtliga fördelar som en försvarare har av att strida på hemmaplan. Här utgör ett förnyat logistikkoncept för amfibiestridskrafterna en vital del i utvecklingen av dess uthållighet. Möjligheten till försörjning är en dimensionerande förutsättning för att möta motståndaren vid fler än ett tillfälle. Amfibiestridskrafterna är inte en engångsresurs utan bör betraktas som en uthållig del av kustförsvaret som binder motståndaren och möjliggör övriga delar av Försvarsmakten att kraftsamla. För att framgångsrikt föra denna fördröjningsstrid krävs ett tillförlitligt logistikflöde.

Genom att utesluta människan i beslutfattningsprocessen och framförandet kan de föreslagna autonoma systemen genomföra transporter dygnet runt utan en nedgång i fysiskt stridsvärde. Här kan andelen olyckor kopplade till felaktig navigering minimeras samtidigt som tillgängligheten på logistiska transporter säkerställs. Ett obemannat system som kontrolleras av AI kan således bidra till ökad tillgänglighet i logistikflödet hos amfibiestridskrafterna. En ökad tillgänglighet förenklar dessutom planeringen och genomförande av transporter ut till utgrupperade enheter vilket bidrar till en effektivare logistikfunktion och högre tillförlitlighet av marinens samlade försörjning.

Sammanfattningsvis skulle dessa system öka logistikförsörjningens rörlighet och tillgänglighet samtidigt som en effektivare bemanning av logistikfunktionen kan uppnås. Framtidens krav på uthållighet för amfibiestridskrafterna bygger på utveckling av innovativa lösningar redan idag. Närvaro och kontroll i skärgårdsmiljö från fred till väpnat angrepp kräver ett uthålligt agerande med rätta logistiska förutsättningar. Här utgör obemannade system för transport av förnödenheter en nyckelroll för att säkra marinens framtida förmåga att bestrida sjökontroll i och från skärgårdsmiljön.

Sverige som liten kuststat är beroende av innovativa och högteknologiska lösningar för att få inflytande över och kunna påverka vårt närområde. Uthållig militär närvaro i yttre delen av vårt territorium är således en naturlig del i framtidens kustförsvar som bidrar till att dimensionera vår relevans som säkerhetspolitisk aktör.

Författaren är fänrik vid Tredje sjöstridsflottiljen.
Foto: Försvarsmakten.

Mer av samma skribent