av Carl Bergqvist och Mike Winnerstig
Trots ambassadörerna Mats Bergquists och René Nybergs långa erfarenhet av internationell säkerhetspolitik lyckas de i söndagens SvD begå ett antal logiska kullerbyttor. Dels verkar de mena att dagens situation i allt väsentligt är identisk med det kalla krigets, eftersom de säkerhetspolitiska linjer som Sverige och Finland då förde är de enda som fungerar även idag. Dels hävdar de att något väsentligt ändå inträffat i Östersjöområdet i och med Warszawapaktens upplösning och Baltikums frigörelse från Ryssland. Samtidigt vidgår de helt korrekt att Ryssland numera agerar geopolitiskt aggressivt, är auktoritärt och oberäkneligt men också beslutseffektivt. Trots detta, menar de, bör varken Sverige eller Finland ”under överskådlig framtid” bli medlem av den enda multilaterala aktör som kan stå emot ett aggressivt Ryssland, nämligen NATO-alliansen. Samtidigt konstaterar de att vi bör ha en option för att gå med, om ”läget så skulle kräva”. Hur det läget skulle se ut, inte minst i ljuset av ambassadörernas realistiskt negativa syn på ryskt agerande idag, framgår dock inte. Deras rekommendation till svenska och finska beslutsfattare är däremot att samarbetet dels med NATO, dels mellan Sverige och Finland ska fördjupas och utvecklas.
Det är inte lätt att följa detta resonemang. Särskilt egendomligt är att EU inte nämns som en faktor i sammanhanget – både svensk och finsk diplomati har ju länge fört fram EU-medlemskapet och solidariteten inom EU som en avgörande utrikespolitisk fråga.
Därtill kommer att Sverige sedan länge gjort sig av med neutralitetspolitikens ryggrad, dvs vårt stora invasionsförsvar. Finland har visserligen på papperet en hel del av detta kvar, men de finska ekonomiska problemen är betydande och en stor del av de finska värnpliktsförbanden lider av ålderstigen materiel, begränsad rörlighet samt bristfälligt skydd mot en kvalificerad fiende. Ingetdera landet, inte heller i förening, kommer någonsin mer att på egen hand kunna avskräcka eller bekämpa en stormakt som bestämt sig för att agera militärt i Östersjöområdet.
Ambassadörerna gör dessutom sitt bästa för att odla myten om den svenska neutralitetens framgång i att hålla Sverige utanför krig. Det var inte neutralitetspolitiken utan alla svenska avsteg från denna, i kombination med bl a vår geografiska lokalisering, som förskonade Sverige från samma öde som andra neutrala länder upplevde under 1900-talet, t ex Norge och Danmark.
Våra grannländers säkerhetspolitiska val under efterkrigstiden blev därför andra än Sveriges. En officiell svensk medlemsansökan i NATO hade inte osannolikt fått följden att Sovjetunionen ytterligare stärkt sitt grepp om Finland, något som varit en oönskad utveckling för såväl NATO som Sverige.
Istället kom Sverige att under hela det kalla kriget ha en mycket inofficiell nära samverkan med USA och NATO, vilket nu senast Emil Svensson berättat om på Brännpunkt. Att det svenska NATO-samarbetet var väl utbyggt och förberett i den händelse av att ett krig skulle drabba Europa har modern forskning tydligt påvisat.
Lika lite anledning som det fanns för Sovjet att lita på den svenska neutraliteten finns det för Ryssland att idag betrakta Sverige och Finland geopolitiskt som något annat än en del av NATO-sfären. Det finns däremot all anledning för den ryske presidenten Putin att göra allt han kan för att understödja den svenska neutralitetsmyten. Om Sverige och Finland inte är formella medlemmar av NATO ger detta Ryssland en betydligt större handlingsfrihet än motsatsen. Ett exempel är det budskap som bland annat aktivisten Sergej Markov framfört till svenska tv-tittare: så länge Sverige inte ger sig i lag med balterna och NATO så klarar man sig undan ett krig. Söndra och härska har dock som bekant varit ett känt knep sedan antiken.
I praktiken spelar det för Putin sannolikt inte någon roll om Sverige står utanför NATO. Vikten av delar av det svenska territoriet för den ryska handlingsfriheten är alldeles för stor för det. Ett allianslöst Sverige med en minimal försvarsmakt är istället ett tacksamt mål för yttre påtryckningar förstärkta med hot om militära maktmedel. En annan aspekt är Sveriges redan avgivna solidaritetsdeklarationer, i form av EU:s Lissabonfördrag liksom den egna svenska solidaritetsförklaringen. En militär attack mot ett EU-land som inte på något sätt besvaras av EU som helhet (inklusive Sverige och Finland) skulle innebära slutet för EU som utrikespolitisk aktör. En möjlig förklaring till att Bergquist/Nyberg inte nämner detta kan vara att de bekvämt bortser från att de baltiska länderna också är EU-medlemmar. En attack mot dem får teoretiskt samma konsekvenser för Sverige som om vi hade varit NATO-anslutna.
Det rationella beslutet givet hur omvärlden i framtiden faktiskt kan te sig är för Sverige och Finland att redan idag gå med i NATO, medan möjligheten finns. Liksom Bergquist/Nyberg påpekar bör det göras samtidigt och med en starkare opinion för ett medlemskap. Det senare är emellertid redan på gång, vilket ett antal mätningar visat. Vi är dock av åsikten att varken debatten eller den svenska försvarsförmågan gynnas av mytbildningar kring den svenska neutraliteten – eller att det bara skulle vara att gå med i NATO om behovet skulle uppstå. Att de baltiska staterna idag inte hade kunnat gå med i NATO torde vara uppenbart för alla, i och med det öde som drabbade Ukraina och dessförinnan Armenien och Georgien. Det är inte en situation vare sig Sverige eller Finland bör hamna i.
Carl Bergqvist är major och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms.
Mike Winnerstigär Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av KKrVA.
Denna artikel var införd i Svenska dagbladet 25 november och uppdaterad 29 november 2014. Rubriken är satt av bloggredaktören.
Jag delar analysen med ett par tillägg. Hur förljugen den svenska neutralitetspolitiken varit framgår av Mikael Holmströms utmärkta bok ” Den dolda alliansen , Sveriges hemliga NATO förbindelser ”från 2011. Sverige hade inga som helst planer på att uppehålla sig neutralt om NATO och WP befann sig i konflikt. De båda diplomaterna fortsätter denna ”blå dunsters” argumentation. Det andra tillägget handlar om det ryska undervattenshotet mot Sverige. Sedan VK II har sovjetiska och nu ryska ubåtar kränkt svenska inre vatten runt hela vår kust från Kalix till Strömstad. Detta beskrivs utomordentligt väl av ledamoten Nils-Ove Jansson i hans bok ”Omöjlig ubåt” nov 2014. Efter en mycket tålmodig uppbyggnad av våra ubåtsjaktresurser , personellt och materiellt under 80- och 90- talet har denna förmåga raserats hänsynslöst av våra styrande politiker från båda blocken och rikets överbefälhavare. Ryska ubåtar kränker fortfarande svenska farvatten utan att några omfattande motåtgärder vidtas. Ett undantag är ubåtsjakten i Stockholms skärgård i oktober. Att denna handlingsförlamning fortsätter utan några vettiga motåtgärder är gåtfullt. Ryssarna har med sina ubåtssystem upprättat herravälde under vattnet i Sverige på tider och i områden som de finner operativt viktigt. Jag finner detta helt oacceptabelt , den synen verkar delas av rikets statsminister , försvarsminister och överbefälhavare. Vad väntar ni på , tillför medel nu!
Vad har drabbat Armenien?
”Samtidigt konstaterar de att vi bör ha en option för att gå med, om ”läget så skulle kräva”.” Citat C.B. och M.W.
Det är inte bara att hoppa in i livbåten, i.e. gå med i Nato, precis när det står klart att det kommer att bli krig. Sådant måste i Nato-länderna anses mycket ofint och osolidariskt och kan rendera i ett avslag på Natoansökan. Ingen vill skicka hjälp till ett sådant land. Det enda som kan rädda oss då är om även de baltiska staterna dras in i konflikten samtidigt, för då skrider den enda aktören som kan göra något åt detta in, nämligen USA. Därför så är ett isolerat angrepp på ett alliansfritt Sverige troligtvis det mest sannolika scenariot – till att börja med. När Ryssland har konsoliderat Gotland och Skåne så kan de lugnt promenera in i Baltikum.
Roger Klang
Det VIKTIGASTE av allt i frågan om fred eller krig för svenskarna behandlas i en mening, som ett självklart konstaterande, som inte skulle behöva någon förklaring:
”Vikten av delar av det svenska territoriet för den ryska handlingsfriheten är alldeles för stor för det….”
Inte bara Bergqvist/Winnerstigs resonemang faller som ett korthus då svenskt territorium svårligen kan ha någon attraktionskraft för ryssarna.
Dessutom, om dom vill använda Sverige för genomtransporter till hamnar vid Atlanten, vilket möjligtvis kunde gör svenskt territorium intressant, skulle dom ju automatiskt engagera NATO!
Graden av förstörelse som en angripare kan använda beror på vad han ska använda innanhavet till. Och just sådan logik bör ha inflytande på HUR svenskarna organiserar sitt försvar.
Det skulle vara mycket intressant om någon ville förklara vad Sverige har som kunde vara så intressant att ryssarna skulle ta risken att göra NATO intresserat av att delta i `leken`?
Bra att referens ges till Mikael Holmströms bok ”Den dolda allainsen”. Den boken plus Robert Dalsjös avhandling häromåret om i huvudsak samma frågeställningar borde vara tilräckligt underlag för att kunna avsluta disakussionen om svensk ”neutralitet” (som var obefintlig under hela kalla kriget). Vi har stått och står idag så nära NATO att det för ryssarna innebär ett de facto medlemskap. Det enda vi uppnår med att inte vara medlemmar är att vi reducerar vårt inflytande, står utanför besluten och minskar vårt skydd mot aggression.
Det är verkligen en logisk saltomortal vi se det har Bergqvist och Winnerstig naturligtvis rätt i, rätt har även de som kommenterar ”Saltomortalen”. Vi kan vara överens om vår historiska ”förljugenhet” och dubbelspelet med NATO. Att Sveriges territorium ”svårligen” kan vara av intresse för vår granne, kan vi däremot bara ha som förhoppning.
Utmaningen alla som debatterar försvars och säkerhetspolitiska frågor har är det klassiska att ”inte låta det perfekta bli det möjligas fiende”. Vi måste utgå från den svenska politiska och folkliga verkligheten. Ja, det finns en begynnande insikt om att vi måste öka försvarsförmågan och beredskapen. Detta måste utnyttjas konstruktivt. Men det finns ännu inte den angelägenhets insikt bland politiker och valmanskår som gör att stora, drastiska, dyra och politiskt omvälvande beslut kan fattas, eller ens värderas/utredas som frågan om NATO.
Så det som krävs är att vi dels fortsätter debatten och skapar opinion dels ,men lika viktigt, lagar efter läge och ser till att den FM vi ändå har ges medel att fungera och utvecklas så effektivt som bara går medan opinionen succesivt påverkas.
Jag får ibland känslan av att debatten slutar oklart, nästan defaitistiskt, får vi inte 5-6 brigader så…, får vi inte gå med i NATO så…..
Realistiskt sett så kommer vi inte med i NATO förrän tidigast om sex-åtta år, den tiden måste vi använda dels till att få upp försvarströskeln oavsett, både av nationella säkerhetsskäl och för att göra oss NATO fähiga. Detta om inte nya än mer drastiska exempel på aggression uppstår, vilket kan förkorta tiden något, men inte mycket.
Som läget är nu kan vi i bästa fall komma till en utredning om NATO tillsammans med Finland om ett till två år, sen skall det utredas i ett år och remissas ett halvår. Detta förutsatt att trycket från öst fortsätter öka. Så läggas förslag till riksdagen från FU, debatteras och beslutas. Om beslutet blir ja vi skall in så skall det förhandlas med NATO, läggas undantag avseende atomvapen i vår närmiljö etc. etc. vilket också tar tid.
Efter att allt detta är klart går det nog relativt fort att integrera FM i ny ”chain of command” och ny doktrin.
Så slutsatsen måste bli att vi måste agera för att få till så mycket som möjligt i mellantiden, vi måste rusta, för vår egen skull och för att bli ett tillskott för våra tilltänkta partners. Vi måste rusta i ett läge där vi trots ökad försvarsvänlighet kommer att ha mycket knapp resurstilldelning.
Vi måste tydligt visa på de viktiga ”Quick wins” och avgörande hål i vår förmåga, genomföra aktiv och ”assymetrisk” budgetprocess som gör att det blir möjligt få undantag för försvaret när civilsamhället lägger nya pålagor som får helt förödande effekter om de skall tillämpas fullt ut på FM.
Det närmaste året blir en guerilla-kamp på alla fronter om vi skall få en signifikant ökad försvarseffekt i ett läge där fem brigader ligger bortom det realistiska i närtid. Det gäller opinionsbildning, budgetarbete, solidaritet mellan FM olika grenar. Det gäller tydliga prioriteringar om vad som skaffas först, övas mest och avvaktande med att införa nya doktriner för FM vilka skulle ta tiotals år att få genomförda.
Det pågår säkert mycket av detta inom FM som en civilist inte ser, detta är synd. Jag tror det är viktigt att visa såväl valmanskår som politiker att FM förmår laga efter läge. Men också att detta lappande, trots sin effektivitet och ambition, inte gör det möjligt att avstå från rejäla anslagstillskott såväl på kort som lång sikt.
Jag tror också att det är viktigt att vi försvarsdebattörer hittar en konstruktiv nivå som på ett innovativt sätt balanserar mellan ”perfekt och möjligt” och visar på kostnadseffektiva förslag som ligger inom det möjligas ramar, såväl ekonomiskt som geopolitiskt.
Per Tengblad
Acke Ekervall gör dig mödan att läsa Mikael Holmströms och Nils-Ove Janssons böcker. Då kommer du se ljuset !
Tack för tipset. Skulle Di vilja ge mer info om var jag kan köpa dom. Finns dom OnLine. Jag råkar sitta på en strand i mitten av Filipinerna.
Rörigt!
Nato anslutning är inte aktuellt, tack och lov. Anslutning till Nato skulle i dagsläget enbart gynna Putins upprustning till men för den trots allt befintliga demokratiska ryska opinionen.
Önska inte tillbaka till invasionsförsvaret! Det var oerhört kostsamt och på intet sätt krigsavhållande, snarast provocerande. Se Carl Björemans bok ”Var vi redo?”
Försvara er själva, heter det i USA. Det är klokt i ett läge mellan två stormakter med kärnvapen. Båda bygger på avskräckningspotential med kvalificerade offensiva medel för preventiva insatser.
Sverige bör snarast inse som Finland att Sverige är en småstat.
En småstat ska satsa på ett krigsavhållande försvar. Det avhåller Ryssland mer än USA OM krig mellan dessa parter skulle utbryta. Och mot Rysslands manöverkrig kan ett enkelt krigsavhållande försvar göras mycket starkt för en ringa peng. Läs min avhandling år 2008 ”Modern strategi behövs!”
Sverige kan göra ytterst lite eller intet i ett inledande luftkrig mellan USA och Ryssland. Men vi bör avstå ifrån att provocera!
Per Blomquist
Den politiska situationen är, som Per B skriver, rörig även om jag gissar att det inte är den han menar! Det verkar osannolikt att våra politiker i olika färger lyckas samla hop sig till några som helst beslut före valet 22 mars. Det leder till den triviala slutsatsen att vi måste förbättra vår försvarsförmåga med vad vi har. Vi har samarbete med NATO inom ett antal områden. Detta samarbete måste övas om och om igen så att gemensamma stridsuppgifter i luften, på marken och till sjöss kan lösas smidigt. Särskilt angeläget är det att höja beredskapen i och på vara baser och hamnar. Här intar Gotland en särställning, lämpligen övas strid på och runt Gotland samt i luften så ofta det går med hemvärn och utbildade stridsvagnsbesättningar och örlogsfartyg och flygstridskrafter så inte en Krim-situation uppstår. Med anledning av flyg- och ubåtskränkningar måste vår gard höjas. Vi måste också utvidga och fördjupa vårt samarbete med Finland. Då höjs garden ytterligare över Finska Viken, Finland, Östersjön och Sverige. Höj tröskeln med vad vi har !
panic…panic…..blås i visselpipan
Var kan jag köpa den?
Vad sägs om att googla?
Hej Acke, förmodar du har fullt upp med tyfonen på Filippinerna. Glädjande att du hinner med den svenska försvarsdiskussonen. — Mig veterligt har ingen drabbats av panik varken utanför eller inom försvarsmakten. Däremot blåser man i skepparpipan då högre befäl går ombord och debarkerar från större fartyg. — Oron är dock stor i hela Europa, särskilt i Rysslands grannländer. Man oroar sig för att Putin långsamt men säkert med smygande krigföring ska öka Rysslandsinflytande avsevärt. I Sverige är vi oroliga för att de ryska ubåtskränkningarna innebär att Ryssland har skapat ett herravälde under vattnet i svenska vatten inom- och utomskärs. Vi är lika oroliga för de ständigt pågående flygningarna mot svenskt luftrum som vi hela tiden möter så gott vi kan. Särskilt är vi oroliga för försvaret av Gotland som f.n. är helt försvarslöst. Senaste besked från försvarsministern är att någon förstärkning av försvaret inte är aktuell förrän 1 januari 2016. Ingen bra signal!
Tack Göran, tyfonen passerade på 25 svenska mils avstånd utan att störa mig; lika långt bort som jag antar att ryssarna nånsin finner anledning att komma nära Gotland, med mord i blicken.
Jag läste idag att NATO inte finner anledning höja beredskapen på grund av ryssarnas frekventa rörelser!
Rätt så, för ryssarna skulle väl knappast spela bort överraskningsmomentet genom att ´för-öva`?
Det påminner mig om min fråga i kommentar till Logiska Saltomortaler Dec 5, där jag ber om anledningar till varför ryssarna skulle vilja besätta Gotland. Jag har inte sett en enda!
Tack Carl och Mike för er respons på en i mina ögon förvirrad artikel med svag förankring i verkligheten. Under åren har man väl lärt sig ett och annat, en viktig lärdom i såna här sammanhang är att man med olika ideologier och perspektiv kan få sanningen att se väldigt olika ut.
Om man är emot alla typer av samarbeten och anlägger perspektivet att ensam är stark så ska vi självklart inte gå med i Nato och omedelbart påbörja avvecklingen av vårt EU engagemang. Då kan vi fortsätta med s.k. tyst diplomati på olika cocktailpartyn osv.
Om man istället tror att säkerhet byggs i samverkan är valet mycket enkelt; debattera och förbered ett medlemsskap i den enda relevanta säkerhetsorganisationen för fred och frihet i vårt närområde. 22 av EU:s medlemsstater verkar säkerhets- och försvarspolitiskt genom i huvudsak Nato. Rent utrikespolitiskt finns det dock lika många lösningar som medlemmar.
Min bedömning är att det enda sättet att bygga en realistisk och kostnadseffektiv försvarsförmåga är tillsammans med våra grannar i en Nato kontext. För att nå dit krävs både en aktiv offentlig debatt och betydande satsningar på försvar och samhällssäkerhet. Vi är nog ännu sämre rustade i samhället i stort än inom den rent militära delen, och där är vi inte heller världsledande.
En bra början är att göra både som de två författarna framhåller, d.v.s. debattera frågan, och att gå på Göran Frisks linje; börja i den ena änden och jobba sig framåt. Och vad vore väl bättre för en Gotlänning än att man börjar där med det vi har idag.