Jag kommer ihåg när jag såg filmen Matrix första gången. Jag satt i en biosalong tillsammans med min barndomskamrat och vi bevittnade en futuristisk film om framtiden. Huvudkaraktären Neo gavs ett val att ta det röda pillret för att bli frigjord från systemet eller det blå pillret för att återgå till det normala tillståndet förblindad av systemet. Neo valde det röda pillret och fick uppleva en annan värld där systemet gjorde allt för att ta makten över Neo. Men i filmen Matrix fick Neo också uppleva program som inte riktigt fungerade som systemet ville och som hjälpte Neo att vara fri från systemet. Digitaliseringen påverkade Neos kunskaper och arbetsmetoder och när dessa var större än systemets makt kunde Neo effektivt kämpa mot systemet.

Att genomföra en forskarutbildning som officer liknar valet som Neo fick av karaktären Morpheus, du erbjuds det röda pillret och får uppleva en annan organisation som du aldrig tidigare har haft kännedom om. När du väl tagit det röda pillret möter du ofta två andra karaktärer: 1) Mr Smith, som försöker dra dig tillbaka in i systemet för att kontrollera dig, 2) Oraklet, som egentligen är en del av systemet men som har lärt sig obstruera i systemet och kan erbjuda dig värdefull hjälp. Filmen Matrix är en bra liknelse över hur det är att som forskarutbildad arbeta i Försvarsmakten. Syftet med en här essän är att problematisera arbetssituationen jag möter som disputerad officer utifrån filmen Matrix filmlogik och Abert Camus filosfiska tankar om det absurda.

Förutsättningar för arbetet

För att bibehålla nätverket med andra forskare är internet förutsättningen, men det är inte bara tillgången som är problematisk utan även hårdvara och mjukvara för att sköta ett akademiskt arbete. Det finns internetmöjligheter men det förutsätter speciella datorer som skall administreras av en särskild enhet i Försvarsmakten. Det medför att mjukvara som Zoom, Teams, SPSS, Mplus, Endnote, Mendeley inte får eller kan installeras. För att komma runt problematiken måste vi disputerade ha en affiliering till en högskola. För vissa fungerar säkert Försvarshögskolan men tyvärr saknas den utrustning som jag behöver. Det medför att disputerade måste ha en affilierad till ett lärosäte, i mitt fall Försvarshögskolan och Högskolan Väst. Via högskolan möjliggörs tillgång till teknisk utrustning (dator, mjukvara och biblioteksdatabaser). Datorn från högskolan får inte ansluta i Försvarsmaktens nätverk vilket medför att jag måste använda mitt hemmanätverk för att jobba med vissa uppgifter. Ett lärosäte ger inte bort teknisk utrustning gratis utan förväntar sig en motprestation i from av undervisning, forskning eller annat projektarbete. Det innebär att jag måste jobba som timanställd en viss tid med undervisning utanför mitt arbete i Försvarsmakten.

Inledande miljöbeskrivning

En typisk dag för mig som disputerad börjar 07:45 när jag kliver in på mitt kontor. Jag kommer 07:45 för att min kod-bricka släpper inte in mig på området innan 07:30. Det är ett arv från tiden då jag var doktorand. Trots att jag doktorerade för Försvarsmakten behandlades jag som att jag inte skulle komma tillbaka. När jag använder kod-brickan vid grinden tar det 10 minuter att gå till byggnaden som jag sitter i. Jag startar då igång min militära bärbara arbetsdator. Datorn sitter ansluten till en docka för att tangentbord, mus och datorskärm skall fungera. Vanligtvis brukar nätverkskabeln sitta i datordockan. För att jag inte skall ansluta min högskoledator oavsiktligt till Försvarsmakten nätverk har jag nätverkskabeln direktkopplad in i min militära dator.

Jag kopplar upp min dator från Högskolan Väst i datordockan och ansluter den till mobiltelefonen från Försvarshögskolan. Bilden kommer direkt upp på den stora datorskärmen, egentligen har jag behov av två men jag får inte beställa en extra, varför vet jag inte. Den bärbara datorn från Försvarsmakten ligger på datorn från Högskolan Väst med Försvarsmaktsmailen synlig.

Jag börjar dagen med att kontrollera mina olika mailkonton från mil.se, fhs.se och hv.se. Eventuella kalenderinbjudningar accepterar jag i min arbetstelefon från Försvarsmakten där alla mailkonton finns uppkopplade mot en kalender som sedan kan spridas till alla enheter.

Jag har en kaffekopp som jag fått i present av mina barn, den är stor och mörkbrun och står på fönsterbrädan. Den har nästan samma färg och smälter in med fönsterbrädans färg. Jag sträcker ut mobilkabeln som jag tog med hemifrån som gör det möjligt att ansluta datorn från Högskolan Väst till internet. Jag kopplar in kabeln från datorn och lägger den anslutna telefonen på kaffekoppen för att mottagningen skall bli så bra den bara kan bli. Jag har prövat mig fram och hittat ett speciellt ställe där jag får tre streck i mottagning. Om någon ringer måste jag koppla bort telefonen och ta på mig kläderna och vandra ut utanför byggnaden för väggarna blockerar mobilsignalen och omöjliggör samtal. Tydligen kostar det för mycket pengar att sätta upp en signalförstärkare i lokalen. Jag sitter i ett kontor som jag har fått tillgång till på nåder. En initierad på Försvarsstaben skrev till regementschefen och begärde ett kontor. I början hade jag ett kontor med bokhyllor och ett svängt skrivbord. En dag var allt bytt och mina bokhyllor var borta. Istället fick jag två skrivbord med ett insynsskydd mellan borden trots att jag är ensam. Mina två gamla fåtöljer som jag använde för att sitta i när jag pratade i telefon slängdes utan ersättning. På blocket.se kunde jag köpa en begagnad läsfåtölj för att göra tillvaron lite trevligare. Fåtöljen är röd och har en fotpall, färgen och formen skiljer sig från de övriga kontorsmöblerna som finns i angränsande kontor. Lamporna som var anpassade för det svängda skrivbordet sitter nu helt fel och elkontakterna är inte anpassade för hur kontoret nu är utrustat.

Runt klockan nio är det fika och många samlas i ett gemensamt fikarum. Aktiviteten fika är en förlängning av arbetet men i ett annat format. Många samlas och småpratar om arbetsrelaterade saker. Jag väljer ofta att delta beroende på vilka som sitter i rummet, några har jag tidigare jobbat med innan jag började min forskarutbildning och de pratar om liknande saker nu som då. Jag väljer då att sitta i fikarummet och lyssna på samtalen, de flesta småpratar och delar sina problem med andra som har en liknade bakgrund. Den lyxen har inte en disputerad officer, det finns ingen att prata med om det jag upplever som svårt eller problematiskt. Självklart kan jag prata om hundpromenader eller biobesök med andra i fikarummet men inte några kvalificerade samtal.

Det absurda

Hela situationen som uppstår kan lätt klassificeras som absurd när arbetssituationen måste kläs på med utrustning hemifrån och från andra aktörer. Tänk om en instruktör skulle finna sig i samma situation. För att komma åt relevant information måste instruktören gå hem. Om behovet att samtala och koordinera en verksamhet uppstår kan det bara genomföras med det privata nätverket.

Albert Camus skriver i boken ”Främlingen” att det absurda träder fram i ”gapet mellan vårt behov av klarhet och den kalla grav som väntar oss” det absurda blir ett samlingsbegrepp för ”människans tragiska erfarenheter”. Senaste tiden har jag arbetat med ett statistiskt underlag från en arbetsplats, jag kan inte berätta för min chef exakt vad jag gör för det skulle innebära att bryta ett förtroende. För att det inte skall verka för iögonfallande arbetar jag med en ”chefsutbildning”. Men det verkliga arbetet handlar om att kartlägga problem i strukturen genom statistiska metoder. Beräkningarna gör jag i två olika programvaror från Högskolan Väst.

Ofta har jag telefonmöten eller videomöten med andra lärosäten eller institut flera gånger i veckan men på grund av mjukvaran som används, telefonabonnemangets bandbredd och fototillstånd inne på området måste jag gå hem för att genomföra dessa videomöten. När klockan börjar närma sig lunch och alla andra anställda går och äter plockar jag ihop min arbetsutrustning och promenerar hem. Hemma försöker jag att placera mig för att inte störa mina barn som ofta reagerar starkt på ljud. Det innebär att jag ofta arbetar från sovrummet sittandes vid huvudändan av sängen med två kuddar bakom ryggen och hundarna vid min sida. När det gäller Teams använder jag Försvarshögskolans licens, Office 365 och Endnote är från Högskolan väst.

I vissa fall behöver jag läsa in mig på ett underlag vilket medför att jag behöver använda Högskolan Väst eller Försvarshögskolans biblioteksdatabaser. När en artikel blivit publicerad använder jag ofta Högskolan Västs bibliotekstjänst för att arkivera den i Diva.

Situationen möjliggörs av att jag arbetar ett antal timmar i högskoleundervisningen på min fritid vilket innebär att jag har studentkontakter, rättar tentor och uppsatser på kvällar och helger för att få tekniska hjälpmedel till mitt militära arbete.

Jag har inga ekonomiska medel för resor. För uppkomna behov tvingas jag ordna finansiering utanför Försvarsmakten vilket innebär att ”tigga” pengar från FMV, FHS, HV, MDU för resor till konferenser. Det innebär att jag säljer det jag skriver och högskolan får meritering för texten. Ibland kan det uppkomma samverkansbehov där jag behöver träffa representanter från en högskola, då tvingas jag bekosta resan själv. Försvarsmakten godkänner inga kostnader som inte kan kopplas till verksamhetsuppdragen men inga av mina arbetsuppgifter fanns för ett år sedan när dessa uppdrag skrevs.

Snart behöver jag en ny forskningsdator vilket innebär att jag antagligen måste vara lärare på en kurs och handleda några uppsatsstudenter vid Högskolan Väst eller Mälardalens Universitet, naturligtvis på min fritid. Det syns inte i Prio och chefer förstår inte problemet och då finns det inget problem. Jag skulle säkerligen kunna fika bort all arbetstid på ett år utan att någon skulle bry sig, men sådan är inte jag. Alla jag känner i universitetsvärlden uppmanar mig till att sluta oavsett om det är Försvarshögskolan, Chalmers eller Högskolan Väst men jag hoppas fortfarande på att Försvarsmakten vaknar upp ur sin dvala och inser att de själva driver bort sin kompetenta personal.

Jag vet att flera disputerade gör på ett liknande sätt, jag är inte ensam disputerad i Försvarsmakten. Vi verkar alla dela samma situation men på olika arbetsplatser. Affilieringar eller adjungeringar används för att arbeta runt de organisatoriska bristerna i mjukvara, hårdvara och internetinfrastruktur. Jag gör det här för att jag skall kunna vara kvar och för att det skall kännas meningsfullt och möjligt att arbeta. Det är tur att vissa befattningshavare (orakel) är stöttande och verkligen försöker att hjälpa till. Den stora bristen ligger inte i de materiella brister som försvårar arbetet. Den verkliga bristen är avsaknaden av en intellektuell samtalspartner och i acceptansen av det absurda.

Omprogrammeringen, acceptansen av det absurda

Efter disputationen kände jag mig nedstämd och sorgsen, det var som om en dimma av sorg som bara omslöt mina tankar. Jag hade hela tiden trott att när jag äntligen blivit klar skulle det finnas en sprudlande glädje. Sorgen var kopplat till återinträdet i Försvarsmakten att behöva gå in i Matrix utan en karta eller plan om hur jag kunde användas. Scenen i filmen Matrix när Neo kopplas bort och den stora nålen dras ut från nacken. Återinträdet kändes som att nålen skulle föras tillbaka ner i nacken längs ryggraden där jag blir liggandes i en kapsel fylld men en geléliknande sörja för att omprogrammeras till en lydig medarbetare igen. Från en värld där tanken kan sväva fritt utan hinder och väggar till en värd där tanken och tänkandet bara får ske efter förutbestämda mönster. Det motvilliga inträdet i ett tankekollektiv, där den ena absurda situationen avlöser den andre. Att vara disputerad officer har många likheter med det Albert Camus benämner som ”en martyr för det absurda” det som verkar rationellt ur ett perspektiv blir nästan förnuftsvidrigt i ett annat. Den disputerade står inte över andra anställda, de är varken bättre eller sämre. Den avgörande skillnaden ligger snarare i deras syn på vad de kan stå ut med och vad de kan acceptera. Albert Camus sammanfattar situationen som att, ”varken kyrkan, staten eller moralen kan få honom att överge hjärtats sanningar”. Anpassat till den militära verksamheten kanske kyrkan kan likställas med graden och hierarkin, att underkasta sig och vara lydig. Staten blir den militära byråkratin som med sina regler och rutiner försöker utöva kontroll över sinnet. Moralen utgörs av det militära handlingsregler som alla anställda har blivit uppfostrade att följa och som krockar med det kunskapstörstande intellektet. Hjärtats sanningar skulle kunna vara en metafor för den strävan som finns att nyfiket utforska möjligheter och problem i jakt på ny kunskap.

Likheterna med Zygmunt Baumans analys av reality-tvserien (Big Brother) i boken Flytande rädsla med disputerade officerares absurda arbetssituation är slående. Avhandlingstiden för många doktorander präglas av osäkerhet där självskapade demoner sitter och gömmer sig i medvetandets mörka hörn. Många doktorander tvivlar på sig själv, sin förmåga och den ursprungliga frågeställningen, vilket kan resultera i sjukskrivningar. Vissa doktorander försvinner (blir utröstade eller utvisade) för att de inte producerar tillräckligt mycket under avhandlingstiden. Andra doktorander ger upp och lämnar självmant. De flesta deltagare fortsätter sin kamp för att nå disputationen. Innan disputationen sker spikningen av avhandlingen (befrielsen), din kunskap och dina insikter kan delas med allmänheten. Spikningen innebär att du som doktorand kan sluta ”plåga dig själv”. Med spikningen är avhandlingen klar och finns nu i fysiska exemplar som inte går att ändra (det var så här det blev). Med disputationen uppstår frikännandet, de mörka demonerna har omvandlats till visdom och kunskap. Zygmunt Baumans skriver ”med den avslöjade sanningen följde nyttiga färdigheter, och med befrielses kom modet att använda färdigheterna”. Att leva med sin förvärvade visdom är lika utmanade för individen som för omgivningen. Framförallt om uppfattningen om lojalitet kopplas samman med förmågan att förtränga din förvärvade visdom. Som disputerad riskerar du att hamna i exil om du inte kan balansera vad du kan med det som uppfattas som organisatorisk lojalitet.

Författaren är major och Fil dr och tjänstgör vid Försvarshögskolans institution för ledarskap och ledning.