Situationen i och kring Libyen förvärras för varje vecka. I fredags vädjade FN:s mission i Libyen om skydd och skyndsam utredning av dödandet av sju svarta människor, varav tre barn och två kvinnor, i Tripoli i veckan. Läkare utan gränser har slutat ge vård i Misrata sedan dess personal insett att de fått ägna sig åt att lappa ihop tortyroffer mellan sessioner, för att dessa skulle kunna utså ytterligare tortyr. Det är knappt att det går att föreställa sig det valet för en läkare.
Human Rights Watch katastrofchef Peter Bouckaert menade nyligen att om antalet som dödas i förvar hade varit lika stort någon annanstans bland de arabiska diktaturerna, så hade det blivit ett ramaskri. Bara i Misrata uppskattar HRW att antalet miliser är cirka 250 stycken. De tidigare utkasten till kvinnorepresentation i beslutande församlingar har försvunnit i den slutliga utgåvan av vallagen. Det är inte längre tal om att det nationella övergångsrådet har makten i Libyen längre, det är gatans lag som gäller. ”Where are you?” står det nu sprayat över några av karikatyrteckningarna som finns av Khaddafi i Tripoli.
Kring Libyen får grannländerna också känna av konsekvenserna av det libyska inbördeskriget. I Niger hetsar Saadi Khaddafi till uppror i Libyen via intervjuer och telefonkontakter med olika ledare. Saadi Khaddafi är kanske mest känd för att ha varit en hygglig fotbollsspelare innan han blev befälhavare för de libyska specialstyrkorna. Med brodern Saif al-Islam i husarrest hos Zintanrebellerna är det nu Saadi som viftar faderns gröna flagga.
I Mali har händelseutvecklingen gått längre sedan tungt beväpnade tuareger kommit tillbaka från Libyen, där de stred på Khaddafisidan. De har genast satt igång ett nytt uppror mot centralregeringen. Den här gången har man däremot både bättre beväpning och stridserfarenhet, vilket innebär att man blir farligare för den sittande regeringen. Flödet av vapen får både direkta följder som i Mali, men också indirekta som när det gäller de försvunna luftvärnsrobotarna. I veckan tvingades amerikanska tjänstemän medge att de inte lyckats säkra särskilt många av dem som försvann i samband med störtandet av den libyska diktatorn. En vid näsan dragen omvärld får sätta sitt hopp till att dessa inte i alltför stor omfattning nått olika terroristgrupper. Då är risken nämligen stor att vi kan få se framväxandet av andra slags flygförbudszoner när det gäller civil flygtrafik.
Det är bra att ha med sig erfarenheterna från Libyen när det gäller framtiden i Syrien, även om det finns stora skillnader. Fredagens stora bombdåd i den stora handelsstaden Aleppo, där 28 personer dödades av bilbomber, belyser komplexiteten och våldspiralernas otäcka spridningar. I fredags rapporterade McClatchy News att amerikanska underrättelseföreträdare misstänker att Al Qaida i Irak ligger bakom dessa dåd. Enligt tidningens källor har självaste Ayman al Zawahiri godkänt att AQI fått operera i Syrien. Ett par av källorna uppger att de försöker ta tillfället i akt. Jag bedömer att det är mera övervägt i så fall. Med en ganska aggressiv shiitisk inrikespolitik i Irak söker de hårt pressade sunnitiska AQI helt enkelt att utvidga stridsrummet. Enligt den biträdande irakiske inrikesministern, Adnan al-Assadi, beger sig nu irakiska jihadister över från främst Mosulområdet till Syrien för att ansluta sig till motsåndet mot Assad. I västra Irak och delar av Syrien har de en potentiell rekryteringsbas. Denna kan de rekrytera från om de lyckas portättera sig som förkämpar mot alawiternas förtryck i Syrien.
Det är lätt att se att en utveckling med Al Qaida i Syrien kommer att bli ett problem för väst när det gäller den politiska linjen. Det är inte helt enkelt att förklara varför väst ska befinna sig på samma sida som AQ, som i ett decennium utmålats som västvärldens fiende nummer ett. Intressant nog kom det förra veckan rapporter om att Syrien släppt Abu Musab al-Suri ur fängelse. Al-Suri misstänks vara hjärnan bakom de fruktansvärda dåden i London 2005. Om det är sant att han släppts är signalen tydlig från den syriska regimen. Be careful for what you wish for.
I libanesiska staden Tripoli har andra sunnitiska extrema grupperingar tagit till vapen för att bege sig till Syrien, vilket innebar mindre gatustrider igår. Libanon som påverkas starkt av vad som händer i Syrien har antagligen en möjlighet att frigöra sig från det syriska inflytandet i landet eller att dras in i hetluften vid regimens fall. Mycket av det beror på hur Hizbollah agerar. Kommer organisationen att slå till mot Israel i en strategisk diversion för Assad? Kommer en vacklande syrisk regim att föra över tyngre robotar och till och med C-stridsmedel till Hizbollah, vilket med stor säkerhet skulle innebära ett israeliskt militärt ingripande? Frågor och svar som aldrig verkar ta slut. Det kan vara värt att påminna sig att det pågick ett inbördeskrig i nästan 30 år i Libanon när vi värderar Syrien.
Bashar al-Assad vann nyss rond 2 i det syriska inbördeskriget. En brutal repression som stegrats för att nu innehålla både artilleri – och stridsvagnsbeskjutningar mot stadsdelar i staden Homs. Blockeringen av omvärlden, nu senast efter omröstningen i FN:s säkerhetsråd, kommer innebära att denna fördubblar sina offensiva ansträngningar, vilket kommer förstärka konflikten. Ambassadörer kallas hem, vapensmuggling ökar, närsomhelst blir det Syriska nationella rådet (SNC) erkänt av Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) som Syriens legitima regering. En sammanslutning stater som inte skulle tveka att använda samma metoder som Assad om de själva utsattes för revolter, se bara på Bahrain.
Måtte inte den arabiska våren bli en stor majbrasa.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Efter det ottomanska imperiets sönderfall upprättades inte nationalstater i arabvärlden (MÖ och NA). I stället byggdes konstgjorda statsbildningar vars sammanhållande krafter var politisk expediency, inre förtryck eller yttre fiender. När nu maktstrukturen luckras upp är det inte konstigt att hela statsbildningen sönderfaller i oklokrati eller milisvälde (eller inbördeskrig). Jämför Jugoslavien.
Det går inte att förringa den etniska vektorn i arabvärlden. Familje- och klanbanden är starka, lojaliteten mot klanen och den etniska gruppen är, bevisligen, ofta starkare än lojaliteten mot statsbildningen. Både Khaddafi, Assad och Hussein byggde sin maktstruktur kring etnisk lojalitet. I inget av länderna finns någon som helst alternativ infrastruktur för utövande av makt. Revolutionen skapar ett maktvakuum, och urgamla etniska skiljelinjer kommer i dagen. När sedan vapenlagren plundras är etniskt baserat milisvälde ett faktum.
Med mindre en utomstående makt intervenerar, så tror jag Libyen, Syrien och Iraq kommer att hamna i gråzonen mellan instabilitet i största allmänhet och Somalien som exempel på en failed nation state. Libanon omvärderas till en stabil ö i områded…
G. Tikotzinsky,
Tel Aviv
http://www.tikotzinsky.com
En eloge för att Försvar och säkerhet hanterar komplexa problem som just komplexa.
Skillnaden på ett komplext och ett komplicerat problem är att det komplexa problemet inte tål några förenklingar, utan att delar tappas bort. Komplicerade problem tål förenklingar, ungefär som en ekvation som man hyfsar för att lättare kunna hantera.
Inte ens väldigt enkla förhållanden (x förhåller sig till y som…) klarar samhället (den beslutsfattande delen) av att hantera. Allt utanför det uppenbara ”nuläget” blir svårt. Hur förhåller sig RU militära upprusning till NATO-ländernas nerrustning i ett längre tidsperspektiv? Den frågan är och behandlas som en icke-fråga ity att frågan har många bottnar. Rekrytering mot ett givet mål med avseende på antalet rekryterade; se där en fråga som är hanteringsbar! Ett staket som behöver målas, för att tala med Wiseman.
När det gäller just Libyen och Syrien så är väl kunskaps- och förståelseuppbyggnad en början och detta inlägg bidrar i högsta grad. Kanske är det symtomatiskt att den enda för mig i skrivande stund läsbara kommentaren kommer från Tel Aviv.
@G Tikotzinsky. Jag ligger också där i bedömningarna.
@Sumatra. Intressant reflektion kring komplex och komplicerad. Vi får hjälpas åt att bygga en klokokratri!
Hehe, klokokrati!!
Oklokrati finns faktiskt, men jag erkänner villigt att jag var tvungen att slå upp den svenska översättningen till engelskans ochlocracy.
GT
G. Tikotzinsky,
”Det går inte att förringa den etniska vektorn i arabvärlden”, sant, men det går heller inte att förringa Israels, frankrike, GB och USA:s roll i det hela. Du tycks medvetet bortse från elefanten i rummet, dvs USA:s och Israels aktiva roll och inblandning i det hela. För inte kan det väl ligga i israels intresse att Syrien fallerar, liksom andra starka stater i området.
israel har en stor del i det som händer genom att, tillsammans med USA, understödja olika islamistiska grupperingar och helt strunta i konsekvenserna, bara man uppnår sitt destabiliserande mål.
Du kanske har ”glömt” att israel skapade Hamas, tex.
Allt detta finns väl dokumenterat. Detta ska man komma ihåg när man diskuterar MÖ.
Sen kan du använda vilka fina ord du vill. Fasktum kvarstår.
Anonym,
Visst, jag glömde att Israel bär skulden till hela arabvärldens alla misslyckanden. En miljon döda i första Gulf-kriget – Israel bär skulden. Etniskt inbördeskrig i Iraq – Israel bär skulden. Etniskt inbördeskrig i Libanon – Israel bär skulden. Syrien på väg till inbördeskrig – naturligtvis bär Israel skulden. Inbördeskrig i Algeriet – Israel bär skulden. Och inte att glömma – Israel bar hela skulden till att världen lät Khaddafi, Hussein och Assad förtrycka och plåga sina egna folk innan inbördeskrigen… För då var det ju i Israels intresse att dessa tyranner fick fortsätta vid makten. Damned if you do, damned if you don't.
Jag vill utdela en stor komplimang till Försvar och Säkerhet som hittils har lyckats analysera och diskutera politiska och militära skeenden i Mellanöstern ur ett strategiskt perspektiv, och utan att fokusera på den israelisk-arabiska konflikten. Jag hoppas bloggen fortsätter att hålla samma höga standard.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
wwww.tikotzinsky.com
Jag glömde inbördeskriget i Yemen, Egyptens intervention med C-stridsmedel i Yemen, Marockos krig i Västsahara, osv. Israel bär skulden till allt, och om inte Israel så USA som god tvåa.
GT
Anonym (Redigerad av red)
G. Tikotzinsky
ditt ironiska kanske lurar fem-åringar (och möjligtvis dig själv), men vi som förstår, kan tänka kritiskt och inte sluka det som AIPAC-dominerande media spyr ut med hull och hår, förstår att israel nog inte är så oksyldigt utan har med ett finger i de flesta händelser i MÖ.
Jag sade aldrig att israel ensamt stod för det elände som pågår i MÖ men att de haft en stor del i påeldandet av konflikter, just för att gynnar israel. Det finns inget bättre än svaga grannar. Men du tycks inte ha läst mitt inlägg alls utan har tolkat det som det passar dig.
Sedan inkompetensförklarar dig själv å det grövsta när du inte tar upp mossads alla destabiliserande operationer. Några exempel: israels oprovocerade attack på osirak, utbildning av islamistiska milisgrupper, skapandet av hamas, militarisring av kurderna, attacker mot Iran (stuxnet, mördandet av forskare), attacken på Libanon, etc etc. Israels krigshetsande är ytterst påtagligt.
Bara för att det inte står om israels roll i AIPAC-dominerade media så betyder det inte att det inte existerar.
Xxxxxxxxxx
Xxxxxxxxxx
Att du är från israel ger dig inte per automatik tolkningsföreträde, som du nog beklagligt nog tycks inbilla dig.
Hmm.
Det är inte längre rumsrent att tala om ”judisk makt över medierna.” Men ”AIPAC-dominerade media” tror du tydligen går bra, två gånger till och med. Du, Anonym, du glömde nämna att det är jud…, förlåt AIPAC-dominerade bankmän som destabiliserar Irans och Syriens ekonomi just nu. Eller det är kanske Mossad som styr bankerna, who knows.
Därmed är diskussionen avslutad för min del.
GT
Vad förvånad man blir. Så fort man påtalar den judiska mediedominansen så är man antisemit, rasist, nazist, tjuv och bandit.
Indoktrineringen, som ju är den bästa indikatorn på vad som är ”icke rumsrent” att säga, kanske funkar på en del idioter men långt ifrån på alla som inte räds att ta en seriös och ärlig diskussion. Att skrika antisemitism är passé nu för tiden sp lägg av. Om du vill så kan jag maila dig en lista på vilka som äger vad inom media, bank och finans, men det skulle knappast komma som en överraskning för dig.
Vad gäller Iran så visar du på stor okunnighet. USA har infört kraftiga sanktioner på uppdrag av Israel och inget annat. Sanktioner mot Irans centralbank(som fö står fri från västs och IMF:s inflytande) och ekonomi har införts på samma falska grunder som de lögner man startade Irak-kriget.
Iran har aldrig hotat USA och väst men likvä ser USA till att få Iran att hamna i ekonomisk ruin. På grund av vem? Jo, Israel såklart. Det är även Israel som dagligen hotat Iran med bombattacker. Alla vet vilka som egentligen står bakom aggressionerna mot Iran, och inte är det amerikanerna och européerna, utan det är de som bor i MÖ ”enda demokrati”.
Det kanske inte heller var mossad agenter som åkte fast i Dubai efter ett hitjob. Dina kunskaper är ju bara pinsamma.
På vilket sätt är information om bankers, media- och finansbolags ägares religiösa bakgrund viktigt i en seriös debatt?
Bankägarens främsta intresse är alltå inte bankverksamheten, dess tillväxt och vinst, utan politiskt och styrt av bankägarens trosbekännelse?
Jag vill gärna tro att i vår del av världen så är affärsverksamhet inte en del av politiken, utan drivet av aktieägarnas intressen av vinst och tillväxt. Kapitalismen välkomnar alla trosinriktningar. Om inte, så försvinner snart verksamheten i konkurrens med mer affärsmässiga bolag. Affärsmässighet och drivande av religiösa/politiska agendor går inte särskilt väl hand i hand. Affärsintressen kan innebära en önskan att påverka politiken, för bättre affärsmöjligheter, men sällan tvärtom.
Att jobba hårt för ett bättre liv, och svagheter som girighet mm., är mänskliga egenskaper – inte bara judiska. Vissa människor kan finna strategier och styrka i sin religion, som hjälper dem att bli framgångsrika. Om nu människor av en viss trosinriktning verkar mer framgångsrika än andra, så beror det nog snarare på att de drivs av en ändamålsenlig värdegrund och god kompetens, än på att de har en politisk agenda. Det är knappast deras fel att vi andra är mindre framgångsrika. Avundsjuka och missunsamhet är tyvärr också starka mänskliga egenskaper.
@Anonym. Du har rätt. Jag tvekade innan jag publicerade dessa kommentarer mht relevansen, som du också identifierat. Det var ett misstag att göra det i frågan om Libyen och Syrien. Jag ska justera fria-fällaaxeln något.
re anonym,
Ja du min vän. Du har mycket att läsa på.
vad sägs om att dessa bbanksters och mediemoguler påverkar USA oerhört genom sina mäktiga lobbyoragsnisationer att ge israel 8 miljareder dollar varje år, samtidigt som folk svälter på gatorna i USA.
Man pushar på att USA lägger in veto mot israels aggressioner i FN:s säkerhetsråd.
man ser till israels intressen för USA:s och detta är per definition landsförräderi.
Vita huset, kongressen och senaten kryllar av amerikaner med dubbla pass som har lojaliteten nån annanstans.
Storbankirerna har flera gånger ertappats med att begå vidriga lagbrott och stödja ljusksygga organisationer.
men det kanske du inte ser som ett problem..
Varför tog du inte med mitt sista inlägg? Jag skrev inget stötande.
Det är riktigt dålig stil att göra så.
Som bloggkonsument ser jag gärna en liberal syn på yttrandefriheten i komentarsfältet eftersom det ger bloggen ett större läsvärde. Det går ju alltid att argumentera emot om man ser brister i en viss framställan. Eller bortse ifrån dem om de är ovidkommande. Artiklarna är för bra för att sedan saxa bort feedback och reflektioner från läsekretsen.
/Bloggkonsument
Tror det ligger en hel del i det Tikotzinski anför om möjlig händelseutveckling i Syrien. Om Assad avlägsnas från makten är det stor chans att det blir en huggsexa om ”tronen”. Det saknas stabila institutioner och traditioner för styre av ett land på mer demokratisk väg. Risken finns också att ju längre tiden går allt fler kommer att radikaliseras. De som från början mest var trötta på Assadregimens diktatur kan efter att ha utsatts för regimens våld och efter att känna frustration över att det inte verkar komma närmare en avlägsning av Assad söka sig till mer radikala element. Vi har sett samma sak hända i Palestina. Mer och mer land förloras, inget gehör som resulterar i annat än sympatier från omvärlden. En övermäktig fiende. Resultatet = extremister som Hamas vinner folks stöd och sedermera även de demokratiska valen. Att man borde stöda Assad för att Al Quaida blandar sig kampen mot honom håller jag inte med om. Det vore som att stödja Sovjets invasion av Afghanistan för att samma typer där skyndande till Afghansistans försvar.
När det gäller diksussionen om Israels roll/inblandning så är det klart att Israel spelar en stor roll i mycket i mellanöstern men givetvis inte i allt. Deras roll i händelserna i Syrien har jag inte läst något som tyder på att den skulle vara annat än mycket mycket marginell för att inte säga obetydlig. Att Israel kan bryta mot internationell rätt och begå brott för egen vinning eller egen ökad säkerhet rådet det heller inget tvivel om. De tillämpar den realistiska skolan i det mesta. Att därifrån dra slutsatsen att det mesta i MÖ är deras fel är däremot tokigt.
Förstod inte riktigt Sumatra, RU:s upprustning i förhållande till Natos nedrustning?
@Anonym. Ibland har jag inte tid att granska kommentarer, utan det får vänta.
@Alla. Även om jag också är liberal när det gäller yttrandefrihet, så är relevansen i kommentarerna viktiga. Att hålla sig till ämnet. Påståenden om ägandeförhållanden inom bank- och finanssektorn kan falla utanför beroende på vad som diskuteras. Vi får hjälpas åt att vara on-topic.
@Vuk. Det är inte fråga om att stödja Assad för att AQ går in på andra sidan. Jag ville bara peka på svårigheten att stödja oppositionen utan att skapa en situation där extremister går segrande ur konflikten. Se Libyen.