Krisen i Libyen har nu pågått i flera veckor. Regimen har fördelen att slåss på de inre linjerna mellan Tripoli och Sirte. Det innebär att rebellerna måste anfalla utifrån, vilket gör koordinering svårare. Nackdelen av yttre linjer förstärks också av de stora avstånden och att vägar i stort bara finns längs kusten. Det gör att det kräver en stor kraftansträngning att flytta trupper och att dessa förflyttningar är förutsägbara. Det är i det här läget svårt att se hur rebellerna skulle kunna besegra Khaddafi på egen hand.

Kan omvärlden ge militärt stöd? Ja, det kan den. Möjligheterna har ökat av två skäl. Dels har tiden medgivit en styrkeuppbyggnad av framförallt fartyg och depåer. Dels har omvärlden hunnit evakuera nästan alla sina medborgare ur Libyen, vilket minskar risken att dessa blir ett mål för militärt våld.

Ett alternativ som nämnts har varit upprättandet av en flygförbudszon. Denna kan omvärlden etablera, men det kräver en hel del specifika resurser som lätt glöms bort. För det första är avstånden i Libyen, men också mellan Libyen och Europa väldigt stora. För att kunna operera över libyskt luftrum med uthållighet kommer det att krävas en ganska stor kapacitet med tankflygplan. Dessa är en redan hårt ansträngd resurs, som inte alltför många länder förfogar över heller.

Alternativet är att operera eget flyg från hangarfartyg. Men just nu finns det bara USS Enterprise på plats. Det franska Charles de Gaulle är på väg hem från Indiska Oceanen och borde genomgå en reparationsperiod. Storbritannien verkar inte ha något gripbart heller. Med tanke på osäkerheten i omvärlden är det tveksamt om USA vill ta risken att ta in ett hangarfartyg till i Medelhavet innan man bestämt sig.

Det libyska luftförsvaret håller inte toppmodern klass, men är tillräckligt omfattande på framförallt luftvärnssidan för att bjuda motstånd. Detta kommer att kräva en annan specialresurs, nämligen flygplan som med signalsökande robotar kan slå ut luftvärnssystem vid upptäckt. Dessa är också en begränsad resurs, vilket gör att degraderingen av det libyska luftförsvaret tar längre tid. En sådan operation är omvärlden tvungen att göra först, för att etablera en flygförbudzon.

Nästa alterrnativ är att träna och ge råd till rebellerna. Denna verksamhet klarar omvärlden av militärt. Specialförband över hela världen har träning av andra som en av sina huvuduppgifter. Brittiska SAS har som kuriosa utbildat den libyska regimens motsvarigheter. Fördelen med denna modell är att omvärlden inte blir direkt inblandade i strider, men kan med sin expertis på plats öka stridseffekten av rebellernas förband genom råd och underrättelsestöd. En kanske ännu större fördel just nu, är att personalen kan knyta kontakt med olika konstellationer av rebellerna och förstå vad som driver respektive gren samt skapa personliga relationer. Omvärlden har fortfarande en schablonmässig bild av rebellerna.

Det tredje alternativet ryms inom begreppet Humanitär assistans. För militära styrkor handlar det om att genomföra åtgärder som underlättar framförallt distributionen av bistånd. Det kan handla om transporter och eskort av transporter. Det kan också handla om att säkra ett område som en hamn, så att förnödenheter kan föras in i landet. Jag bedömer att det finns tillräckligt med resurser för detta i området.

Omvärlden kan också genomföra begränsade räder i Libyen med olika typer av rädförband. Operationerna i Irak och Afghanistan har gett stora erfarenheter. Särskilt USA och Storbritannien har nått en mycket hög skicklighet inom denna typ av operationer. Dessa skulle kunna vara olika slag. Dels skulle de kunna riktas mot rent militära mål som libyska flygfält och ammunitionsupplag för C-stridsmedel. En räd skulle också kunna riktas mot Khaddafi och dennes närmaste som nu är efterlysta av Interpol. Förmågan skulle också kunna användas för att frita egen personal eller medborgare som blivit kvar i landet mot sin vilja.

Sammantaget handlar det nog om de tre sista alternativen i rådande läge. Militärt klarar omvärlden också av att etablera en begränsad kontroll i luften. Det är i så fall över ett begränsat område under kortare tid, för att få i land förnödenheter och militär materiel.

Några större ingrepp som flyförbudszoner över hela Libyen eller humanitär intervention verkar alltså inte vara aktuella i det här skedet. Det är också stor risk för att Kina och Ryssland hindrar detta. Denna hållning är av två skäl. Dels vill de inte ha några prejudikat när det gäller inblandning i länders inre angelägenheter. Dels vill de inte förlora en stor affärspartner som Khaddafi ifråga om olja och vapen.

Väst är också splittrat. EU tenderar till att ha en nord/sydlig uppdelning i de svårare frågorna. USA ger små tecken ifrån sig att också ha olika uppfattningar inom adminstrationen. Försvarsminister Gates och försvarsstabschefen Mullen har exempelvis spelat ned flygförbudzonen. När väl president Obama har bestämt sig kommer dock landet snabbare att samla ihop sig än EU i frågan.

Övergripande handlar problemen om tre områden. Vem vinner? På den här nivån är det mycket realpolitik, särskilt när läget är osäkert. Då är det bäst att ha handlingsfrihet, och gå all-in strax före alla andra ser att det är klart. Vad händer i omvärlden? Ska de olika stormakterna binda upp resurser i södra Medelhavet när det kan hända saker i Persiska viken? Legitimitet? Hur får man med sig FN:s säkerhetsråd och hur skulle en intervention på marken tas emot av folket i Libyen? Rebellerna lyckades i tisdags komma med två motsatta besked i frågan.

NATO:s politiska ledning har gett i uppdrag till SACEUR att se över olika alternativ. Väst försöker att skaffa sig militär handlingsfrihet genom att bygga upp kapaciteter, som dessutom samtidigt kan tjäna som påtryckningar mot den libyska regimen. För att få nödvändig legitimitet måste man emellertid ha med sig både Afrikanska Unionen och Arabförbundet i ledningen för detta. Det skulle i så fall innebära att Egypten får en stor militär roll framöver. Den egyptiska krigsmakten förfogar över ett ganska bra flygvapen och ett par bra divisioner. Det finns redan uppgifter att egyptiska specialförband har tagit sig in i västra Libyen via Tunisien. Frågan är vilka intressen det är som egentligen driver ledarna i Arabförbundet. De, om några, har intressen av status quo i regionen.

Innan någon lyckats formulera ett klart och legitimt slutmål samt avdelat resurser för detta, så gäller tills vidare det arabiska ordspråket:

Hur vacker är ej hackan i en annans hand.

Tidigare relvant inlägg: Humanitär intervention i Libyen? – 27/2 – om de olika organisationernas och ländernas förmågor.

DN
SvD
Expressen
Aftonbladet

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare