Med överraskande snabbhet har nästan alla partier kommit fram till att Sverige bör delta militärt avseende Libyen. De kan luta sig på ett hyggligt stöd. Enligt Demoskop häromdagen ville 65 % av befolkningen det också. Svenskar i allmänhet är redo att gripa till vapen för att skydda en befolkning från dödliga övergrepp av brutal regim. Alla länder är inte lika övertygade om detta. Inte för att de gillar Khaddafi, utan för att de anser att verktyget är fel och innebär för stora risker.

Tyskland är ett sådant land. Finland verkar också landa i den slutsatsen. Utrikesminister Stubb avfärdade tydligt finskt deltagande i flygförbudszonen. Vad kan det vara som gör att dessa länder, ganska nära och lika oss, landar i dessa slutsatser? 

Enligt Clausewitz är det att bestämma vilken typ av konflikt man är på väg in i – det första en statsman och en befälhavare måste göra. Jag hävdar att vi är på väg in i ett krig. Det är en koalition av stater som med dödligt våld slår ut en annans stats förmåga att försvara sig. Våldet utövas på ett systematiskt sätt. Det får sociala följder och det råder en onormalt hög dödlighetstakt. Alla faktorer uppfyllda för att detta enligt internationella definitioner ska kallas krig. CNN:s tavla lyser Libya War. Amnesty skriver att stater är i väpnad konflikt med Libyen. Att det finns ett FN-mandat för ”alla nödvändiga medel” är utmärkt, men inte relevant för den frågan.

Jag kan naturligtvis ha fel, men det är viktigt att gå igenom det här steget. Dels skulle det innebära juridiska konsekvenser om vi deltar i ett krig. Dels måste vi ställa oss frågan om det tjänar våra intressen att delta i ett krig. Även om vi svarar ja på den frågan eller definierar om fenomenet till en ”väpnad insats”, så finns det fortfarande flera frågor kvar.

Vilket är målet för de militära handlingarna? Resolutionen 1973 är egentligen tydlig på den punkten. Det är att skydda civilbefolkningen. De militärt ansvariga har i olika uttalanden också gjort tydligt att de har det synsättet. Problemet är att aktörer på den politiska nivån talar om en regimförändring. Det innebär att det finns en risk för att uppdraget för oss efter hand kan bli annorlunda. Även om Libyen skulle må bättre utan Khaddafi, så var det inte det som FN uppdrog i resolutionen. Den oklara bilden av vem som kommer efter ökar osäkerheten i en regimförändring. Att ersätta Khaddafi med den nyligen avhoppade inrikesministern Younis är i mina ögon som att byta ut Hitler mot Himmler. I öster lurar också radikala grupperingar för att kunna ta över makten.

Och vem uppdrog FN detta till? Inledningen genomfördes multilateralt och högst improviserat av ett antal stater som pekade på ett stöd från Arabförbundet. Detta stöd är svagt, fladdrigt och problematiskt. Det är hittills bara Qatar som deltar med fyra stridsflygplan. Egypten är inte med. Flera av medlemmarna håller själva på att slå ned revolter. Nu pågår en pjäs inför öppen ridå, där Frankrike, Italien och Turkiet från olika håll försöker att villkora en ledning av NATO. Norge har tillfälligt stoppat sitt deltagande till dess kommandokedjan blir utredd. I värsta fall får vi se en kommitté leda kriget och NATO de militära operationerna, för att alla ska bli nöjda.

Alldeles oavsett vad insatsen definieras som måste hoten från Khaddafi hanteras. Rent militärt har inte Libyen mycket just nu att sätta emot längs kusten med undantag för bärbara luftvärnsrobotar. Detta tillstånd är dock beroende av ett robust amerikanskt bidrag. Utan detta kommer en flygförbudszon att vittra sönder över tid, eftersom övriga länder inte har resurser och ekonomi att upprätthålla en sådan över en längre tid. 

Men Khaddafi har också sagt att kriget kommer att komma till Europa. Vi måste därför vara beredda på terrorattacker. Dels mot oss själva, men framförallt mot andra EU-stater. Då träder nämligen EU:s solidaritetsklasul i verket. Då har vi en skyldighet att ställa upp med hjälp och det kan bli mycket utdraget beroende på hur läget i Libyen utvecklar sig. Krig och konflikt är en viljeakt och inte en materielsport.

Den sista större frågan är slutläget. Det är med resolutionen och aktörerna väldigt svårt att se ett realistiskt slutläge som uppnås med bara luftoperationer. Resolutionen öppnar för marktrupper, men inte utländsk ockupationstrupp. När både USA och Storbritannien har avfärdat deltagande med marktrupper ökar kraven på övriga. Vi måste med politisk vilja kunna backa upp egna soldaters strider på marken för att skydda civilbefolkningen i ett inbördeskrig, om det skulle komma dit. 

Om vi tittar utanför själva konflikten ligger frågor som vår trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör. Det finns en risk att vi uppfattas som fripassagerare om vi inte tar en del av ansvaret, även sådant som är jobbigt. Vi är beroende av omvärldens stöd på ett helt annat sätt än vad vi var tidigare för vår säkerhet. Med en real nedrustning av vårt eget försvar minskar handlingsfriheten att agera självständigt. 

Många viktiga frågor som i dagsläget har få nöjaktiga svar. Vi kan komma till slutsatsen att det enda rätta är att gå in i konflikten, och då ska vi göra det med det bästa vi har. Så länge vi vet varför vi gör det och är beredda att hålla ut. Det är ett stort ansvar som riksdagsledamot att stödja ett svenskt militärt deltagande i Libyen och gripa in i ett inbördeskrig med svenska förband. Även om syftet att skydda befolkningen är rättfärdigt, så finns det få saker som är värre att dö för – än oklara mål och en halvhjärtad vilja.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

DN
DN
SvD
SvD
Aftonbladet
Expressen
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet

Mer av samma författare