På dagen 8 år efter inledningen av Irakkriget anföll så en koalition olika libyska installationer. 112 Tomahawkrobotar avlossades bland annat från ubåten USS Providence och en brittisk Trafalgarubåt. Franska divisionsförband patrullerade libyskt luftrum under en tid. Tidigare på dagen hade ett av rebellernas stridsflygplan blivit nedskjutet av Khaddafis luftvärn.

Operationen leds tillsvidare av generalen Ham, som är befälhavare över US AFRICOM i Stuttgart. Den styrka som ska genomföra upprättandet av flygförbudszonen leds av en amerikansk amiral ombord på ledningsfartyget USS Mt Whitney. Enligt en talesman från Pentagon ska ledningen så småningom lämnas över, vilket förmodligen är till NATO och i så fall Joint Forces Command South i Neapel. Beroende på ledningsbehovet är det möjligt för ett operativt högkvarter på USS Mt Whitney att så småningom leda hela operationen själv.

Det är bra för operationen att kommandokedjan nu är utformad. Enhetlig ledning är en nödvändig förutsättning för att kunna lyckas med det som koalitionen föresatt sig. Under gårdagens möte i Paris tecknade alla närvarande regeringschefer eller utrikesministrar samråd på att börja implementeringen av resolutionen 1973. Tyskland bidrar inte direkt liksom några andra länder. Istället tar Tyskland på sig ett utökat ansvar i Afghanistan när det gäller besättningar till de luftövervakningsplan (AWACS) som finns. På så sätt kan amerikanska besättningar frigöras för Medelhavet.

Målen för den inledande bekämpningen av det libyska försvaret är det integrerade luftförsvaret med delar som radarstationer, luftvärnsrobotbatterier och flygfält. Libyen har ett ganska kvantitativt luftvärn. Kvalitetsmässigt är det SA-5 som är ett bekymmer för koalitionen. Med en räckvidd på 250 km så kan Khaddafis tre förband i området Tripoli – Sirte täcka hela kusten från väster till Brega. Om förbandet i Benghazi är under Khaddafis kontroll är oklart. Det finns rapporter om att Khaddafi kan ha förstärkt sitt luftvärn den senaste månaden. Möjligen har han i så fall köpt delsystem från Vitryssland och Syrien samt mer osäkert Venezuela.

En attack som på det här sättet ökar intensiteten efter hand som tiden går, innebär en större risk för att motståndet i landet ökar mot en yttre fiende. Min bild är att huvuddelen av krigsmakten har varit lojal med Khaddafi hela tiden. Redan under kvällen utfärdade en mullah en Fatwa om Jihad mot korstågsfarare. Att spela på religionen kommer att vara ett av regimens främsta vapen, vilket var en av de metoder som Stalin använde sig av mot Hitler. Därför är Arabförbundets stöd och deltagandet av Qatar och UAE en absolut nödvändighet. Khaddafi sa igår kväll att han avser att dela ut vapen för att försvara sig. Det innebär en avsevärt ökad risk för kaos i landet. Han kommer också att försöka sig på olika okonventionella metoder för att distrahera omvärlden. Det finns just nu inget som tyder på att Khaddafi skulle vika ned sig. Han kommer att försöka dra ut på kampen och att kommunicera ut den avsikten till alla.

Det finns tyvärr en hel del frågetecken till det nuvarande upplägget, och som till del påminner om tidgare konflikter. Det är svårt att skaka av sig intrycket att omvärlden, nu i en slags ad-hoc-koalition, bara vet vad som ska uppnås – Skydda befolkningen – och hur man ska starta. Det är däremot svårt att hitta någon strategi och den politiska viljan och sammanhållningen är oklar.

För att ta några exempel: Relevanta länder som Tyskland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien deltar inte (ännu). AU vill ha eldupphör. BRIC-länderna ställde sig inte i vägen för resolutionen, men något engagemang är svårt att hitta. Den militära delens samhörighet med övriga åtgärder är inte heller lätt att få svar på, särskilt inte som president Obama uteslöt amerikanska marktrupper.

Tidigare oklarheter i kommandokedjan förbättrar inte heller bilden av koordineringen. Igår eftermiddag var bilden att det var den franske överbefälhavaren, president Sarkozy, som ledde operationerna. Nu är det utklarat, även om jag är fascinerad av hur överlämning till annat högkvarter ska gå till inom ramen för pågående operationer.

Även om nu väst förstör mycket av Khaddafis militära infrastruktur, så kommer det också ett sedan. Vad är målet för den militära operationen? Vilka regler gäller? Vad gör vi om Khaddafi kapitulerar och det utbryter kaos – ett nytt inbördeskrig? Hur ska befolkningen skyddas då? Vilka är rebellerna?

Bara rebellerna är ett kapitel för sig. Dels består dessa av separatister med huvudbas i Bengahzi. En separation av landet går direkt mot resolutionen som talar om Libyens territoriella integritet. Nästa gruppering är de militära utbrytarna från Khaddafis krigsmakt. Generalen Younis som förut var Khaddafis inrikesminister har sannolikt inte kommit till den positionen utan att ha visat sig ”handlingskraftig”. I östra delen av landet, närmast egyptiska gränsen, finns mer radikala element med tyngdpunkt i Derna. I förhållande till folkmängden var det libyer som var den största nationaliteten bland utländska krigare i Irak. Det är någon av dessa som ska leda Libyen sen, om Khaddafiregimen störtas som konsekvens.

Det är lätt att starta ett krig, men desto svårare att veta hur man ska vinna freden. Det här verkar inte vara tänkt i botten. Tyvärr.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

DN
SvD
Expressen
Aftonbladet

Mer av samma författare