Human Development Index

Det tragiska inbördeskriget i Syrien går vidare efter att regimen tvingat bort rebeller från Babr Ama-distriktet i Homs. Västvärldens insatser sträcker sig till riktade sanktioner mot den syriska ledningen och delar av ekonomin till skillnad från Libyen, där vi ökade de militära insatserna efter hand. På flera sätt är det märkligt.

Det som startade som en social och politisk revolt i Syrien var under lång tid helt fredlig. Under perioden mars-juni sköts människor ihjäl i demonstrationer när de bar på blommor istället för vapen. I Libyen förekom det också motsvarande, men vid några enstaka tillfällen när den ökända 32. brigaden sattes in. Det väpnade motståndet kom igång tidigt i Libyen till skillnad från i Syrien som i månader försökte genomföra fredliga protester.

I Syrien är antalet dödsoffer nu uppe kring 8000 enligt återhållsamma beräkningar. Regimen skjuter urskiljningslöst med artilleri mot städer, vilket innebär att civilbefolkningen lider katastrofalt. I Libyen blev denna typ av handlingar i huvudsak hypotetiska, eftersom omvärlden reagerade innan Khaddafis diktatur hann slå mynt av sin retorik.

Å andra sidan är det oron för negativa konsekvenser vid ett ingripande som håller tillbaka omvärlden när det gäller Syrien. Det fanns i Libyen också, men inte alls i samma omfattning. Den amerikanska administrationen säger nej till att beväpna den syriska oppositionen för att inte militarisera konflikten. Det gör också flera sunnitiska stammar i västra Irak som har bittra erfarenheter från sitt eget inbördes- och gerillakrig under 00-talet. Med Al Qaida-associerade män strömmande in över gränsen till Syrien användandes de gamla smuggelvägarna i omvänd riktning, så har exemplevis antalet improviserade bomber i Syrien ökat med 138 % mellan december och januari.

Med de potentiella konsekvenser i regionen som en västerländsk intervention i Syrien skulle få är det förståeligt att taktiken just nu manar till försiktighet. Det betyder inte att man vill se Assadregimen sitta kvar, men det skulle bli en helt annan legitimitet om regimen föll av det egna folkets kraft. Det finns också flera allvarliga internationella komplikationer att ta hänsyn till, inte minst det ryska motståndet. Sammantaget finns det starkare skäl till ett ingripande med hänvisning till Responsibility to Protect (R2P) än i Libyen, men Syriens geopolitiska betydelse verkar som motkraft, varför inget militärt ingripande kan och tyvärr inte bör ske just nu.

Därför är det intressant att vända blickarna mot den aktuella situationen i Libyen. FN:s råd för mänskliga rättigheter kom i förra veckan ut med en förödande rapport om de stridande parterna. Såväl Khaddafiregimen som rebellerna (Thuwar) begick många grova brott mot folkrätten. Problemet är att de senares pågår alltjämt.

Det är i synnerhet den etniska rensningen av främst Tawergha som förskräcker. Tyvärr finns det i rapporten andra exempel på liknande handlingar, om än inte lika systematiska som Misratarebellernas fördrivande av 30000 Tawerghas och många mord. Denna rasism mot svarta går obemärkt förbi i den svenska debatten. I en AP-artikel i lördagens Huffington Post kan vi läsa om hur en sjukvårdare i ett garage i Misrata berättar att denne själv sett nio kastrerade män från det närbelägna och tillfälliga fängelset, och andra med spår efter elchocker. En fånge visar upp sin sönderpiskade vänsterhand för AP:s reporter.

Inte ens Khaddafiregimen ägnade sig åt liknande etniska förföljser. Ur FN:s rapport:

”As described by the Commission in its first and the present Report, the Qadhafi Government targeted people for arrest, torture and killing based on their opposition to the Government. However, the Commission has not found evidence that one particular group, within the thuwar and their supporters, was targeted more than others. While some towns were historically oppressed by the Government, there is no indication they were treated during the conflict in a worse way as a consequence of this previous discrimination.”

Detta sker samtidigt som landet fragmentiseras. Jag räknar till sex starkare grupperingar. Övergångsrådet (NTC), den västra milisfederationen, Khaddafilojalister, Misrata- och Zintanrebeller samt inte minst Cyrenaicafederalister som i morgon väntas utropa en egen stat i Benghazi. Med tanke på att de viktigaste oljekällorna ligger i det område som dessa kommer att göra anspråk på, så är det upplagt för konflikt. Interimpremiärministern Abdel Rahim al-Kib ska under dagen hålla ett TV-sänt tal, där han kommer att presentera den nya lagen om decentralisering som antogs igår i syfte att skyla över motsättningarna internt hos de nya makthavarna.

Frågan är då varför det är så tyst om Libyen i väst? Vi har en situation där 8000 hålls i olagliga fängelser utan rättegång och försvarare, där människor dödas eller torteras för sin hudfärg. Landet destabiliseras och bryts upp mer och mer. Landet kommer att rutscha utför i Human Development Index enligt bilden ovan. Före inbördeskriget var Libyen främst i Afrika när det gäller utbildning, levnadsstandard och välfärd, men med en politisk diktatur som innebar stort förtryck mot oliktänkande.

Den bistra sanningen är väl att vi har insett att allt inte är så enkelt, att allt inte är vad det synes vara och att aptiten på militära interventioner därmed minskat betydligt det sista halvåret. Till förfång för det syriska folket, där regimen urskiljningslöst beskjutit Homs under flera veckor. Eller för det libyska folket, där nu andra människor än förut skriker i improviserade tortyrkammare.

Som Dag Vag sjöng i Atomsviten:

”Vad gör du då?”

Ekot

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare