Idag samlas den internationella kontaktgruppen om Libyen för ett nytt möte. Denna gång i Istanbul. Mötet har föregåtts av en mängd utspel. För femtifjärde gången har omvärlden fått höra att Khaddafi snart kommer att lämna makten, vilket denne naturligtvis någon gång kommer att göra.

Italiens premiärminister öppnade upp förra veckan med att säga att han varit emot kriget hela tiden, men att han blivit tvingad av sitt parlament. De närmast allierade skyndade ut för att distansera sig från uttalandet, men sedan luftade den franske försvarsministern att det inte gick att bomba sig fram till en lösning, utan att det var dags att sätta sig ned och tala om saken. Khaddafi kunde få finnas kvar någon annanstans i palatset, men med en annan titel. En bild av hur det skulle kunna sluta som jag bedömer ligger ganska nära verkligheten.

Italien följde upp det hela med att dra tillbaka sitt enda hangarfartyg, Garibaldi, från operationen. Denna åtgärd kom efter ganska stora besparingar på det italienska försvarets internationella verksamhet. Landet har som vi alla vet, stora ekonomiska problem framför sig. USA ställde sig sen igår bakom rysk ledning av medlingsförsök, under förutsättning att det slutar med att Khaddafi tvingas från makten.

Det vi bevittnar är troligen en ouvertyr till en upplösning av det libyska skådespelet. Faktorerna är sannolikt flera. Väst är krigstrött, både psykologiskt, men också logistiskt. Skicket i Europas krigsmakter är sådant att endast ett par veckors högintensiv konflikt kan genomföras med full ammunitionsinsats för kvalificerade system.

Med tiden kommer också alltfler rapporter att även rebellsidan bryter systematiskt mot de lagar som finns i väpnade konflikter. New York Times liksom Human Rights Watch har rapporterat om detta den senaste veckan. I östra Libyen är situationen sannolikt ännu värre, men svårbevakat, eftersom media hindras från att göra sitt arbete där genom trakasserier. Omvärlden värderar också de libyska spelarnas fysiska status. Rebellsidan är fortfarande lika splittrad som jag nämnde i mina första inlägg i frågan. Pengar saknas liksom att det börjar bli mat- och medicinbrist. Militärt kommer rebellsidan nästan ingenstans, trots närmare 6000 attack- och spaningsföretag från NATO som stöd.

Khaddafis regim är också trött. Enligt mediauppgifter värderar amerikansk underrättelsetjänst att denna börjar lida brist på pengar och drivmedel för att hålla igång konfliken en längre tid i samma tempo. Däremot har regimen lyckats samla ganska många supportrar för demonstrationer i Tripoli som överraskat bedömare, när det gäller det folkliga stödet för diktatorn i västra Libyen.

Årstiden är annan en faktor som spär på villigheten att sluta slåss. Klimatet i landet är nu närmast olidligt när det gäller hetta, och så småningom fuktighet. Om ett par veckor börjar också Ramadan och håller på till slutet av augusti. Under denna fastefest kommer tempot gå ned samtidigt som alla libyer förväntar sig att få stöd av sina ledare för att kunna fira denna högtid. Passande nog har den turkiska regeringen lovat rebellsidan 200 milj USD för bland annat detta ändamål.

På ena sidan alltså regimen som kommer slåss för att den närmast ograverad kan sitta kvar i en övergångsregering inför ett val. På andra sidan väst som inte kan tänka sig en lösning, där Khaddafi blir kvar vid någon verkställighetsmakt. Den största nyckeln håller sannolikt USA i. Dels har landet ännu inte fullt ut erkänt rebellrådet med fulla diplomatiska utbyten, vilket krävs för att USA ska kunna släppa frysta libyska tillgångar till en urfattig rebellsida. Detta är den libyska regimen medveten om, och uttalade igår att den kan tänka sig att släppa in amerikanska oljebolag som ersättning för italienska ENI som man i fortsättningen inte vill göra affärer med. Dels står USA för 75% av lufttankningsförmågan, alla UAV:er, strategisk satellitspaning och annan underrättelsetjänst, vilket gör att NATO:s övriga länder är starkt beroende av amerikansk medverkan.

Räkna med att USA kommer att pressa alla sidor att nå en lösning som innebär att Khaddafi försvinner, men med intern heder i behåll som att dra sig tillbaka till ett tält i öknen för att skriva Libyens moderna historia eller något liknande. Den stora striden kommer att stå kring graden av inflytande för dennes söner i en övergångregering. Sannolikt blir de kvar i en sådan, eftersom det kommer inte ta slut förrän regimen uppnått detta.

Likheterna med Suezkrisen 1956 blir allt större. De europeiska stormakterna försöker störta en nordafrikansk diktator, men underskattar motståndaren. USA och Ryssland kommer till slut att göra upp om denna fråga, vilket skulle innebära en stor seger för dessas utrikespolitik, i synnerhet den ryska.

Hur lång tid det tar är svårt att avgöra. Väder och Ramadan kommer att påverka stridstempot och förhandlingsviljan. Oaktat vilket, så är en förhandlingslösning bara slutet på början. Sen måste alla inblandade ta ansvar för att en sådan inte spricker. Svenska riksdagsledamöter kommer i slutet av september få ta ny ställning till Libyen. Antingen i form av ett bidrag för att upprätthålla de gamla resolutionerna eller ett bidrag för att övervaka en ny resolution som innebär en vapenvila.

2011 är ett långt år.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare