Vi närmar oss snart tvåmånadersdagen för den internationella insatsen mot den libyska regimen. Det som framställdes som närmast en promenadseger har visat sig vara en hårdare nöt att knäcka än väntat för policyskapare och spinndoktorer.

Det är inte tu tal om att Khaddafi och hans gelikar har en enkel resa, men frågan är om den nuvarande strategin leder till fred för den libyska befolkningen. Den brittiske försvarsstabschefen, general David Richards, anser i en intervju i Sunday Telegraph att omvärlden behöver trappa upp operationerna med exempelvis attacker mot libysk infrastruktur. Att det skulle att försvaga regimen är troligt, men hur det skulle hjälpa någon är oklart, förutom företag som efter konflikten skulle få kontrakt för återuppbyggnad av förstörd infrastruktur. Khaddafi å sin sida gav i förra veckan order om värnpliktsinkallelse, även för kvinnor och barn. Eskaleringen av konflikten fortsätter.

Förste åklagaren vid den Intenationella Brottmålsdomstolen i Haag, Luis Moreno-Ocampo, har idag sökt en internationell arresteringsorder för diktatorn, sonen Saif och hans underrättelsechef Abdullah Al-Senussi, för brott mot mänskligheten. Domstolen kommer att studera denna och avge beslut. Detta kommer naturligtvis inte att hörsammas av Libyen som aldrig har erkänt domstolens jurisdiktion.

Under tiden pågår sonderingarna om eld-upphör. Förutom ryska krav på eld-upphör har även påven Benedict XVI uppmanat till förhandlingar. Längst verkar FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, ha kommit. Han har talat ett par gånger med den libyske premiärministern, Al Baghdadi Ali Al-Mahmoudi, på telefon. Generalsekreterarens särskilda sändebud, Abdel Elah al-Khatib, var igår i Tripoli för förhandlingar med den libyska regimen. Den libyska regimen ska ha erbjudit vapenvila i utbyte mot ett eld-upphör från NATO:s sida och även begärt internationella observatörer för övervakning av dessa. Ett erbjudande som är ägnat att så ytterligare split i omvärlden, eftersom det är svårt att avvisa utan motivering.

Varken USA eller Storbritannien har ännu inte erkänt det Nationella Övergångsrådet i Benghazi som Libyens lagliga ledning, trots det stöd som hittills har lämnats. Ett sådant beslut är viktigt, eftersom det påverkar rådets möjligheter att förfoga över frysta tillgångar i de bägge länderna. Det påverkar förmågan till löneutbetalningar och inköp av exempelvis vapen och förnödenheter.

USA ska också på fredag passera den begränsning som säger att presidenten inte kan engagera de egna stridskrafterna i krig längre än 60 dagar utan kongressens medgivande. Allehanda idéer har förts fram hur administrationen ska kunna fortsätta det amerikanska deltagandet utan nämnvärda friktioner. Som jag har påtalat tidigare finns det få som vill dra undan stödet till de egna trupperna när de är engagerade. Presidentens aktier inom säkerhetspolitiken har också stigit markant sedan räden mot Usama bin Laden.

En av idéerna som förts fram vore att NATO avbröt operationerna i några minuter, varvid administrationen skulle kunna påräkna en ny 60-dagarsperiod för amerikansk del. Jag har svårt att föreställa mig det, eftersom det vore en förolämpning mot andan i War Powers Act. Det skulle också innebära en ytterligare maktförskjutning inom amerikansk utrikespolitik som i det långa loppet kan bli ohälsosam för landet.

Här hemma har debatten för tillfället legat på sparlåga, men väntas snart ta fart. Vad vill Sverige, och hur ska den viljan uppnås? Hittills har den svenska debatten varit väldigt inriktad på den militära dimensionen. Det verkar stå allt mer klart att det inte finns en militär lösning på den här konflikten, i synnerhet som någon större politisk vilja från omvärlden inte kan uppbådas i tillräcklig omfattning. Störst vilja har uppbådats inom området strategisk kommunikation, där vi sedan början av mars har fått höra alla möjliga uttalanden om förhandlingar angående diktatorns snara avgång och fristad liksom hans hälsa eller bristande stöd.

Det finns också skäl att fundera på användandet av militär makt i övrigt i omvärlden. Medan vi engagerat oss i Libyen har situationen i Mellanöstern (Syrien och Jemen – bägge länderna kvalificerar sig för intervention i fråga om regimövervåld) försämrats märkbart liksom i Irak och Pakistan. Läget i Syrien hotar att destabilisera hela regionen. Iran och Saudiarabien befinner sig på kollisionskurs både där och i Bahrain samtidigt som 2011 är ett avgörande år i Afghanistan, där vi engagerat oss hårt.

De internationella diskussionerna om eld-upphör har hittills haft som villkor att Khaddafi ska gå som förutsättning för ett sådant. En utgångspunkt som hittills har haft motsatt verkan och bara eskalerat konflikten. Om Khaddafi får kraft genom konflikten, så borde strategin vara att de-eskalera denna. Då kan det libyska folket ta makten via valurnan istället så småningom och väst frigör militär handlingsfrihet för allvarligare situationer. Om vi snart inte tar det tillfället är det risk att vi får begrunda ett annat arabiskt ordspråk:

Hundarna skäller, men karavanen drar vidare.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma skribent