Libyen kommer allt längre bort från löpsedlarna. Efter Tripolis fall och Khaddafis flykt är nu sökarljuset riktat mot Jemen och Pakistan istället. Övergångsrådet är ännu inte samlat i Tripoli och någon krisregering är inte utsedd än. Oenigheten inom den nya regimen speglas i Tripoli, där olika grupperingar håller olika sektorer av staden.

Rasismen har också stuckit upp sitt fula tryne. Staden Tawerga, söder om Misurata, med cirka 30000 invånare, är etniskt rensad. Flera större tidningar har gjort reportage om hur de nya segrarna plundrar staden. De tidigare invånarna är svarta slavättlingar och beskylls för att ha begått skändligheter för Khaddafis räkning under slaget om Misurata. I allt fler rapporter kan vi läsa om fängelser i de befriade delarna av Libyen, där i huvudsak svarta människor hålls fångna. Omvärlden är tyst.

På den militära fronten har de styrande lyckats med att ena alla enheter under ett gemensamt befäl. Det är de gågna veckornas misslyckade anfall mot Sirte och Bani Walid som tvingat fram denna åtgärd. Infanterienheter anföll efter artilleriet hade framgrupperat framför dem. Vissa enheter anföll framåt samtidigt som andra gick till reträtt. Ett annat fel har varit att de försökt att anfalla bägge städerna samtidigt, vilket inneburit kraftsplittring. Ammunitionsförsörjningen har också klappat igenom, vilket lett till krav på politiskt ansvar.

Den nya regimen har därför koncentrerat sina styrkor mot Sirte. Med starkt flyg understöd från den internationella koalitionen har nu förband nått in i själva staden. Genom en seger där, så kan regimen påräkna minskad vilja i återstående fästen. Uppgifter har kommit om att även Al Jufra och Sabha redan har fallit. I det senare fallet finns knappt någon media på plats, och min bild är att det inte är helt riktigt.

Utöver området mellan Sirte och Bani Walid i norra Libyen, så kontrollerar Khaddafi fortfarande den södra tredjedelen av landet. Dessa vidsträckta ökenområden ligger utanför NATO:s flygräckvidd, undantaget amerikanskt långdistansflyg. Khaddafi kommer sannolikt att pressas tillbaka till det sydvästra hörnet av landet. Tuaregerna är lojala mot Khaddafi, och är spridda över flera länder. Detta innebär att han i nödfall kan få skydd där, om jakten på honom blir alltför närgången. Han kommer i det längsta hålla sig kvar i Libyen för att inte riskera förlora politisk legitimitet. Å andra sidan tros Mullah Omar vara i Pakistan sedan vintern 2001/2002.

Tyvärr är resultatet av interventionen och störtandet av Khaddafi att risken för destabilisering i regionen ökat starkt. Under helgen inträffade i skymundan en intressant attack i västra Libyen. Från algeriskt territorium slog Khaddafilojalister till mot enheter från den nya regimen kring staden Ghademes. Sex soldater stupade och ett sextiotal sårades på regimsidan. En utveckling, där Khaddafilojalister uppbär en fristad i Algeriet kommer innebära att den nya libyska regimen kommer att brottas med liknande problem som den afghanska och ISAF haft med Pakistan de senaste åtta åren. Jag har skrivit tidigare om hur Algeriet inte har det minsta intresse att se revolten i Libyen exporterad till sig. Att hålla en kontrarörelse under armarna kommer att vara en frestande strategi för diktatorn Bouteflika i Alger, och i Khaddafiklanen kommer han finna någon som är ömesidigt villig.

Lägg därefter på den plundring av vapenförråd som skett i kaoset den senaste månaden. Det är mycket som talar för att Al Qaida i Maghreb (AQIM) har lyckats komma över en del av dessa, vilket kommer att påverka Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien. Dessutom rapporterade The Independent häromdagen att det Iranska Revolutionsgardet kommit över luftvärnsrobot SA-24, vilka de bedriver utbildning på vid en bas i norra Darfur (Sudan). Jag har tidigare skrivit om motsvarande smugglingsrörelser till Sinai och Gaza. En SA-24-robot färdas i Mach 2+ och går tillräckligt högt för att vara ett hot mot israeliskt stridsflyg, UAV:er och helikoptrar. Detta skulle kunna utlösa en markattack från israelisk sida för att hindra sådana beskjutningar vid en eskalation i området. Civil flygtrafik, främst i Afrika, kan också räkna med en förhöjd risk i fortsättningen.

Utöver dessa bekymmersamma rapporter finns det dessutom de som talar om upphittade lager av mellanprocessat uran och odeklarerade kemiska vapen. Det som är det riktigt tråkiga med detta är att det handlar bara om de fynd som internationell media känner till. Om utvecklingen avseende smuggling från olika vapenstölder fortsätter och innebär terrorattacker med massförstörelsevapen eller luftvärnsrobotar, så är det slut med R2P-interventioner under överskådlig framtid.

Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den ormbitne är rädd även för skuggan av ett rep”

Senaste inlägget om Libyen

DN
SvD

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare