President Obama har det inte lätt med Libyen. Han attackeras från två olika håll. Å ena sidan beskylls presidenten för att vara för avvaktande och tvekande. Å andra sidan säger andra att han har fört in USA i ett nytt krig utan samförstånd med kongressen samtidigt som folk går arbetslösa hemma.

Eftersom den politiska kulturen i USA innebär att man sluter upp kring sin Överbefälhavare, så kommer ingen större begränsning läggas den närmaste tiden. Däremot kommer motståndet att öka efter hand kring finansieringen, om inte resultat kan visas. En ytterligare begränsning är att Pentagon behöver handlingsfrihet med sina stridskrafter, eftersom det kan finnas områden som har högre prioritet för den nationella säkerheten. Motståndet kan också öka sedan den italienska tidningen Il Sole 24 Ore häromdagen genomförde en intervju med rebelledaren Abdel-Hakim al-Hasidi, som medger att en del av hans krigare slagits mot amerikanska trupper i Irak. Själv slogs han i Afghanistan mot ”den utländska invasionen”. Under gårdagen dök det upp rubriker som: ”US joins the Jihad” på nätet.

Med den ledningsmodell som gäller efter helgen har de inblandade löst ledningsfrågan tekniskt. NATO genomför implementeringen av en flygförbudszon och vapenembargo medan koalitionen genomför mer aktiva anfall mot Khaddafis trupper i en vidare tolkning av FN:s resolution. Det innebär att ett deltagande i flygförbudszonen innebär en indirekt medverkan i flyganfall mot Khaddafis styrkor. Men, ledningsmodellen innebär också en inbyggd risk. Med Arabförbundets nödvändiga närvaro har man fått en potentiell illegitimitetsbomb om detta skulle dra sig ur. Risken är inte stor för närvarande, men kan öka efter hand som rebellerna tränger västerut.

På marken har nu rebellerna enligt den senaste rapporteringen hunnit till Brega med understöd av koalitionens flyg. Rebellernas försörjningslinje kommer nu att dras ut och de blir en anfallande part när de närmar sig Khaddafis kärnland. Det finns ju en civilbefolkning där också. En blick på kartan ger vid handen att Khaddafi borde satsa på att försvara linjen Sirte – Waddan för att förhindra en marsch mot Tripoli.

Khaddafi visar inga tecken på att vika ned sig. Han kan också sträcka ut kriget genom terroristangrepp på motståndarnas hemmaplan. Det finns färdiga distributionsnät och terroristgrupperingar att köpa tjänster av, och pengar är inte något som Khaddafi saknar. Å andra sidan riskerar Khaddafi ett bakslag, eftersom viljan att bli av med honom sannolikt skulle öka. Det talar för att risken ökar först markant när/om rebellerna närmar sig Tripoli.

Slutläget är fortfarande höljt i dunkel. Den bästa utgången vore ett eldupphöravtal och förhandlingar om makten i landet. Men de flesta andra möjligheter är mer troliga scenarion. Ett sådant innebär en de-factodelning av landet med Khaddafi i väster och rebellerna i öster. Det östra området kan bli som Kosovo eller i värsta fall som Somalia. Detta är ett svårsmält scenario för Khaddafi, eftersom oljeresurserna finns i östra delen av landet. Ett annat scenario är att rebellerna tar över hela landet, men det innebär också risker för ytterligare splittring. Rebellerna är ingen enhetlig gruppering, även om man har ett övergångsråd. Khaddafi kan slutligen också gå segrande ur kampen, men då behöver han en del hjälp av yttre händelser som hotar viktigare intressen för västvärlden alternativt en legitimitetsförlust om Arabförbundet faller bort i koalitionen. Det skulle de kunna göra vid stora civila förluster.

Så vad ska vi göra? Snart är det dags för utrikesministern att åka till Bryssel för att förhandla med NATO. Vad är våra intressen i detta?

Övergripande svenska intressen i världen kan vara:

1. Internationell fred och säkerhet, i synnerhet i närområdet.
2. Fri handel och fria flöden av varor och tjänster inklusive Internet
3. Mänskliga rättigheter
4. Folkrättens upprätthållande
5. Livsmiljö i vid bemärkelse

Här är det intresse 1 och 3 som framträder. Eftersom det finns ett FN-mandat i botten blir det svårt att säga nej till ett deltagande. Åtminstone inte så länge detta innebär ett alltför offensivt ingripande, eftersom dessa skulle kunna tolkas som krigshandlingar mot Libyen. Vi kan inte medverka till en regimförändring som mål med insatsen. Det ligger inte i vårt intresse som en småstat att detta blir en accepterad norm i världen och det finns inget mandat för detta. Här har Sverige ett mycket svårt dilemma. Vi slits mellan lojaliteten med Libyens folk och att vi indirekt kan medverka till en regimförändring genom att avlasta resurser.

Vi måste också överväga vad detta med humanitär intervention innebär. President Sarkozy gjorde igår ett uttalande där han vände sig direkt till arabledarna och sa att de ska veta att väst kommer om de skjuter på sin egen befolkning. Vad är måttstocken? Det verkar inte vara antalet människor som dödats eller som är i akut fara, för då hade vi varit i Elfenbenskusten nästa vecka. Är det avståndet till Bryssel som räknas? Eller är det när det helt enkelt finns stöd av stormakter, direkt och indirekt? Eftersom det för inte råder någon brist på länder där det potentiellt kan bli tal om intervention borde vi inte då öka den egna militära kapaciteten? Det blir uppenbart vid den här typen av resonemang att människor inte är lika mycket värda i realiteten, utan att vår vilja att ingripa beror helt enkelt på omständigheterna och synen på det militära instrumentet.

Vi måste dessutom lägga in närområdet i ekvationen. Säg att Vitryssland börjar implodera och strider bryter ut när regimen försöker slå ned protester. Det är ett fullt realistiskt scenario. Ska vi då intervenera militärt tillsammans med andra för att skydda civilbefolkningen? Hjärtat säger ja, men hjärnan säger nej, nej.

Samtidigt är vi också granne med en vetomakt. Ett agerande med alltför mycket hänvisning till FN:s säkerhetsråd kan bli besvärligt i en annan situation. Ryssland skulle kunna peka på att det inte finns någon resolution i samma säkerhetsråd för det som vi önskar då. Det innebär att argumenten för att ingripa med hänvisning till humanitär nöd och FN:s mandat kan ligga oss i fatet i andra situationer.

Inga lätta frågor således för regering och opposition att brottas med. Ett svenskt deltagande kräver en bred överenskommelse. Det krävs en hel del tänkande och vridande på för och emot innan vi ställer svenska soldater och sjömän i skottlinjen.

Civilbefolkningens stora behov av skydd, FN:s behov av stöd liksom vår vilja att hantera kriser med andra gör att vi bör delta. Men de stora osäkerheterna i form av rebellernas egentliga avsikter, konsekvenserna av vårt handlande och möjliga operationer för NBG annorstädes talar för ett mindre deltagande inledningsvis – utan offensiva insatsregler som planerade angrepp mot markmål.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
Aftonbladet
Expressen
DN
SvD
Expressen
SvD
DN
Aftonbladet

Mer av samma författare