Under större delen av 2010-talet har begreppen ”gråzon” och ”hybridkrigföring” stötts och blötts utan att någon aktör egentligen kunnat definiera begreppen fullt ut eller etablerat en doktrin eller strategi för att steglöst kunna bemöta aggressionen. Vi ser fortsatt en mycket besvärande fragmentering både vad gäller förståelse och motmedel. Detta märks inte minst på de upprepade cyberangrepp som Sverige och andra öppna demokratier utsätts för, liksom påverkansoperationer och subversion. Den ökande våldsnivån bland kriminella utgör en möjlig komponent att utnyttja för en angripare, där kan en eskalering inledas utan att tillräckliga resurser i samhället hinner mobiliseras.

Mot detta står statens resurser för skydd och säkerhet främst genom Försvarsmakten, Polisen, Säkerhetspolisen, MSB, FRA, Kustbevakning, Tull, Länsstyrelser och andra organisationer som idag benämns bevakningsansvariga men som i framtiden sannolikt kommer att benämnas sektors- och beredskapsmyndigheter. Räddningstjänst, kommuner och regioner har också ett ansvar för att möta ovan beskrivna hot.

Dessa myndigheter står sig slätt utan stöd från näringslivet, därom är alla idag ense. Det gäller främst försörjning, informations- och telekomsektorerna, transporter och energi. Det är dock långt kvar till dess att offentlig sektor kan avropa stöd från privat sektor, än så länge har inte några storskaliga övningar genomförts så vi vet ännu ingenting om eventuella flaskhalsar och friktioner. Alla som övat kris och krig vet att det kommer att uppstå utmaningar, de går dock mycket sällan att förutse utan att man simulerar händelseförlopp vilket bäst görs genom övningar i verkligheten med de utpekade aktörerna.

Men även om offentlig och privat sektor mobiliseras så bedöms det inte räcka. För att klara ett angrepp måste också civilsamhället inklusive frivilliga ianspråktas. Om angreppet är så tydligt och omfattande att regeringen väljer att höja beredskapen är problemet paradoxalt nog mindre. Det blir enklare att kalla in och beordra, hänvisa till fullmaktslagar och dessutom kan Försvarsmakten och övriga myndigheter i ett sådant läge ta ett större ansvar särskilt om värnpliktig personal kallas in.

Utmaningen ligger snarare i det som ovan nämnts, nämligen en situation då det inte står klart vem som angriper oss eller att det ens rör sig om ett angrepp.

Begreppet ”civilsamhället” är ovanligt i det vardagliga samtalet och det använts ofta felaktigt i media. Civilsamhället utgörs av samverkande individer och olika idéburna sammanslutningar såsom lokala föreningar, ideella föreningar, idrottsföreningar, kyrkan, privata stiftelser, studieförbund och välgörenhetsorganisationer. Här återfinns en aktör som kan vara till hjälp i en krissituation, Missing People, som jag kommer att använda som exempel i den här artikeln.

Frivilliga försvarsorganisationer utgörs av de 18 organisationer som Försvarsmakten delfinansierar[1]. Här hittar vi t ex Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund, Svenska Lottakåren, Sveriges Civilförsvarsförbund och Sjövärnskårernas riksförbund. Av dessa 18 förtjänar Svenska försvarsutbildningsförbundet (”Försvarsutbildarna”) att omnämnas särskilt. De organiserar nämligen i sin tur ytterligare 15 medlemsförbund[2] t ex Militärtolkarna, CBRN-förbundet, Kriskommunikatörerna (CRISCOM), Psyopsförbundet och reservofficerarnas förbund – SVEROF samt 23 regionala förbund samlade i fyra regioner.

Ibland betraktas Hemvärnet som en frivillig försvarsorganisation men så är inte fallet[3]. Hemvärnet är en del av Försvarsmakten och de som tjänstgör i Hemvärnet skall ha sin krigsplacering där. Delar av Hemvärnet skall kunna verka inom timmar från larm. De som tillhör Hemvärnet kallas in till övningar och beredskapskontroller och för det erhåller de lön.

Ledning av frivilliga i gråzon

Så till rubriken – hur leds frivilliga i händelse av ett angrepp som inte föranleder beredskapshöjning? För att illustrera utmaningen återvänder vi till den ovan nämnda organisationen ”Missing People”, en rikstäckande organisation med ett tjugotal regionala avdelningar runtom i landet[4]. Kärnan i organisationen är frivilliga personer som ger av sin tid för att hjälpa till i sökandet efter försvunna personer. Alla som leder sökinsatserna, bemannar de regionala avdelningarna och sitter i jouren är frivilliga. Missing People strävar efter att kunna starta en sökinsats inom sex timmar från det att ett ärende kommer in till jouren, oavsett tid på dygnet eller plats i Sverige, samt att söka för att rädda liv men också för att ge anhöriga stöd och möjlighet till ett avslut.

Organisationen har funnits i ca 10 år och har ett nära samarbete med anhöriga, polis och med andra hjälporganisationer. När ett försvinnande kommer in till organisationens jour kontrolleras att det finns en polisanmälan och att det inte finns några hinder för att publicera efterlysningar eller genomföra sökinsatser. Därefter publiceras en efterlysning på organisationens Facebook-sida. En efterlysning når 200 000–1 500 000 personer p g a att många delar efterlysningar i sociala media och därför inkommer ofta tips i omfattande mängd.

Jag beskriver ovanstående eftersom det med stor sannolikhet är den modell för ledning av frivilliga som är bäst prövad i stor skala i en modern kontext, där alltså sociala media utgör den viktigaste komponenten för delgivning och inhämtning av öppen information och rapporter i ledningssystemet. Alla verksamheter har ett ledningssystem, vare sig de vet om det eller ej, och i Missing People:s fall antas det utgöras av rutiner som byggts upp genom åren, där telefoni och mail samt sociala media och det tillhörande informationsflödet genererar beslutsunderlag och styrningar till frivilliga.

Detta tillvägagångssätt rimmar ganska illa med Försvarsmaktens sätt att leda, särskilt om det råder någon form av operationssekretess. Det förekommer inga kryptografiska funktioner och personalen som är inblandad har inte bakgrundskontrollerats. Det förekommer, så vitt jag vet, ingen fastställd sambands- och ordertabulatur. Vad jag kan läsa mig till på hemsidan finns inte heller några rutiner för sambandsbortfall eller motsvarande redundansfunktion. Det finns sannolikt inte något behov av sådan robusthet om en försvunnen person eftersöks när det i övriga samhället råder stillsam fred – men låt oss föreställa oss ett liknande scenario där behovet av frivilliga är stort.

Ett hybridangrepp fungerar bäst om det göms i förklarliga samhällsstörningar eller situationer där det sunda förnuftet utesluter en antagonist. Några exempel kan vara stormar, översvämningar, skogsbränder, dammbrott, skeppsbrott eller fastighetsbränder. Klimatkrisen bjuder på många sådana tillfällen. Med dem följer elavbrott, problem med försörjning, avbrott i IT- och telekomfunktioner samt problem med system som är beroende av detta t ex betalningssystem och finansiella transaktioner men också olika detaljistverksamheter som mataffärer, bensinmackar och apotek.

I ett sådant scenario kan det hända att en angripare som är opportunistisk och har hög beredskap för angrepp passar på att förvärra krisen genom att generera flera liknande händelser avsiktligen och kryddar dem med förvecklingar med tydliga politiska implikationer t ex underblåsande av organiserad kriminalitet, extremism och aktivism, skjutningar och uppgörelser bland grovt kriminella, iscensatta terrordåd eller flyktingkriser. Vi har under 2010-talet sett flera exempel på att sådant förekommer. Därifrån är steget sedan kort till att påverka den förda politiken vilket är slutmålet för angriparen.

Om stora delar av samhället är påverkat av ovanstående händelser och Försvarsmakten, Polisen, räddningstjänster, sjukvård och andra offentliga aktörer är fullt upptagna med egna beredskapshöjande åtgärder så står förhoppningen till frivilliga aktörer.

Om de frivilliga i det läget plockar fram mobiltelefonerna och börja ringa eller ännu värre – använder sig av sociala media för att samverka, samordna och leda – så blir det ogynnsamt för oss alla. Dessa kanaler är enkla att avlyssna och störa och det finns goda möjligheter för en angripare att påverka den miljön genom desinformation och rykten. Minns t ex den märkliga varningen om skottlossning på Fridhemsplan i samband med terrordådet på Drottninggatan i april 2017.

Det bör av det skälet finnas en tydlig chain-of-command, en ledningsstruktur som berättar vem som leder vem, men också en sambandstablå och kanske också en hänvisningstablå med avseende på underhållstjänst och understöd om insatserna blir långvariga – som också självklart måste övas och vidmakthållas. Det bör dessutom finnas kunskap (övad och prövad) om hur säkert samband upprättas hos den offentliga aktör som är närmast den berörda frivilligorganisationen. Det säkraste sambandet (mot avlyssning och fjärrstörning) är papper, penna och ordonnans men det fungerar inte friktionsfritt om det inte övats. Vad skall t ex informationen omfatta och hur säkerställs att informationen nått fram och begripits?

Mitt viktigaste förslag är härvidlag att var och en av de 18 frivilligorganisationerna med sina respektive underorganisationer får ett tydligt uppdrag av riksdag, regering och Försvarsmakten att tillse att de har etablerat ledningssystem som fungerar även utan el, internet och telefoni och som innehåller rutiner och checklistor över hur information förs fram säkert och med tillräcklig kvalitet. Det bör också upprättas samverkansstrukturer över vem som samverkar med vem och vilka krav som ställs på samverkan.

Detta kan tyckas onödigt med hänvisning till att frivilligorganisationernas uppdrag är att utbilda personal som sedan skall ha sin krigsplacering i en myndighet eller annan totalförsvarsviktig verksamhet. Men att stanna där löser bara utmaningen vid höjd beredskap. Myndigheternas krigsorganisationer är inte aktiverade under ett gråzons-/hybridangrepp – i så fall är det ju inte ett hybridangrepp. Man kan naturligtvis tänka sig att ålägga mottagande organisation den utmaningen men det är ett klassiskt misstag. Det är med frivilligorganisationen som den frivillige har sin relation. Det är också där man bäst förstår hur de egna frivilliga fungerar och hur de bäst skall ledas. Det är inte ens säkert att den ”mottagande/kravställande” verksamheten är berörd av det aktuella angreppet.

Vi behöver också överväga tillgången på frivilliga på strategisk nivå. Det kan mycket väl vara så att de stora volymerna av frivilliga inte alls kanaliseras via de frivilliga försvarsorganisationerna utan i första hand utgörs av spontanfrivilliga. Det innebär att det också måste utarbetas och upprättas en instruktion eller ett reglemente för ledning av spontanfrivilliga som skall gälla alla offentliga aktörer och frivilliga försvarsorganisationer. Det finns omfattande underlag att bygga en sådan instruktion på bl a hos Försvarshögskolan och MSB[5].

Om detta inte görs kommer ledning att genomföras baserat på mobiltelefoni och sociala media, vilket som sagt fungerar mycket bra när man söker efter försvunna människor i fred, men mindre bra eller inte alls vid större kriser eller krig.

Författaren är strategisk rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Noter

[1] https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/frivilliga-forsvarsorganisationer/

[2] https://www.forsvarsutbildarna.se/om-oss/vara-forbund/

[3] https://hemvarnet.se/org

[4] https://www.missingpeople.se/sv/om-oss/

[5] https://www.msb.se/sv/amnesomraden/krisberedskap–civilt-forsvar/frivilliga/

Mer av samma skribent