Inför 2022 års ryska invasion av Ukraina trodde många bedömare att landets elförsörjning skulle vara ett prioriterat mål för angriparen. Redan 2015 utsattes landets elsystem för ett avancerat cyberangrepp med omfattande strömavbrott som följd. Under det långdragna lågintensiva kriget i östra Ukraina har båda sidor systematiskt försökt förstöra motståndarens energiinfrastuktur, exempelvis genom artillerield mot transformatorstationer.

Snart tre månader efter krigsutbrottet rapporterar den Ukrainska stamnätsoperatören emellertid att frekvensen fortsatt hålls på normala 50 Hz samtidigt som elproduktionen i stort fortgår. Det finns inte heller ännu något behov av elransonering. Tvärt emot förväntan har Ryssland inte systematiskt angripit kritisk elinfrastruktur. Erövrade produktionsanläggningar tillåts fortsätta sin verksamhet även om det innebär leverans till ukrainskkontrollerat område. Striderna kring det stora kärnkraftverket i Zaporizhzhia fått stor uppmärksamhet i media. Enstaka spridda granatnedslag inom reaktorområdet tyder emellertid snarare på en avsaknad av respekt för anläggningar innehållande farliga krafter än ett allvarligt försök att slå ut strategiskt viktig elproduktion. Vi kan bara spekulera om motiven till det ryska agerandet. Räknade man med att snabbt kunna ta över elförsörjningen intakt för egen räkning? Ville man minimera krigets påverkan på den civila befolkningen i syfte att vinna sympatier? Det återstår att se om strategin nu förändras i ljuset motgångarna för de ryska styrkorna.

I princip samtidigt som angreppet inleddes kopplade Ukraina bort sitt elsystem från det ryska som det varit synkroniserat med sedan landet elektrifierades. I stället övergick man tillfälligt till Ö-drift vilket innebär att elförsörjningen upprätthålls med egna produktionsresurser utan kontakt med omvärlden. Det var möjligt tack vare tillräcklig tillgång på planerbar elproduktion i form av kärnkraft, vattenkraft och kolkraft i kombination med att uppvärmningen i landet i huvudsak sker med gas-, och lokalproducerad fjärrvärme som inte belastar elsystemet. Den 16 mars kunde Ukrainas och Moldaviens elnät i stället synkroniseras med EU och resten av Kontinentaleuropa. Åtgärden var planerad sedan länge, men kunde nu forceras vilket avsevärt förbättrar förutsättningarna för elutbyte med EU. Ukraina har till och med tidvis kunnat exportera några hundra MW el till Rumänien och Ungern. En verklig prestation under pågående krig!

Även om Ryssland ännu inte aktivt försökt slå ut den ukrainska elsystemet på central nivå innebär kriget stora påfrestningar på elförsörjningen på lokal nivå. Det Ukrainska elnätet består främst av luftledning såväl på landsbygden som i många tätorter vilket stor känslighet för artilleribeskjutning. Den Ukrainska stamnätsoperatören rapporterar återkommande om lokala strömavbrott med hundratusentals drabbade kunder, men också om hur man lyckas återställa elförsörjningen på en mängd orter i landet. Den ukrainska elsektorns personal har gjort heroiska insatser sedan krigsutbrottet. Med fara för livet reparerar linjemontörerna skadade elledningar så snart beskjutningen lugnat ner sig. När de ryska styrkorna dragit sig tillbaka har de lämnat omfattande mineringar efter sig vilket ytterligare försvårar reparationsarbetet.

De ukrainska energiföretagen har gått över i krigsorganisation där personalen arbetar dygnet runt och sover på sina arbetsplatser. Nu efterfrågas stöd i form av sovsäckar, skyddsvästar, varma kläder, ficklampor och fältransoner för att göra det möjligt att upprätthålla verksamheten. Framför allt saknas emellertid reservkomponenter av alla slag. I de orter som drabbats hårt av striderna handlar det i många fall om att bygga upp elnätet från grunden. Transformatorstationer, kablar av alla dimensioner, frånskiljare och ställverksdelar går åt i stora mängder. Särskilt då vissa lokala elnät förstörts, reparerats och sedan förstörts igen när striderna rör sig fram och tillbaka.

Vilka lärdomar kan vi då ta till oss för svensk elförsörjning i en krigssituation med högintensiva strider?

Först och främst, bara för att Ryssland ännu inte systematiskt slagit mot elförsörjningen betyder det inte att man kommer att agera på samma sätt i nästa krig. Vi behöver fortsatt utveckla vår förmåga att stå emot cyberangrepp och skydda centrala delar av vårt elsystem mot fysiska angrepp, exempelvis genom att säkerställa tillräckligt skalskydd för våra driftcentraler. Vidare kan vi konstatera att även om vi lyckas hålla elsystemet i gång på central nivå så innebär ett krig ändå stora påfrestningar för de lokala elnäten. Våra möjligheter att klara sådana påfrestningar skulle förbättras avsevärt om vi utvecklade följande förmågor och resurser:

  • Förmågan till Ö-drift och sektionering av elnätet ökar avsevärt elsystemets resiliens när det utsätts för fysisk bekämpning. God tillgång på planerbar elproduktion såväl nationellt som lokalt ökar vår förmåga att upprätthålla leveranserna även om delar av det centrala systemet slås ut. Vi har också en stor fördel av att våra städer till stor del värms med lokalproducerad fjärrvärme. Det minskar beroendet av ett fungerande stam-och regionnät.
  • En fungerande krigsorganisation är en förutsättning för att bedriva verksamhet under en pågående konflikt. Energisektorns personal måste vara förberedda på att lösa sina uppgifter i såväl fred som krig. Det kan exempelvis handla om att planera för förläggningsmöjligheter, livsmedelslager och utrustning för att kunna arbeta i mörker. Den svenska energibranschen har efter orkanerna Gudrun och Per god erfarenhet av att hantera storstörningar, exempelvis omfördelning av personal och materiel mellan företag. Gudrun och Per orsakades emellertid av naturfenomen. Det är skillnad på att hantera störningar orsakade av en motståndare som vill oss illa.
  • God tillgång på reservdelar är en förutsättning för att snabbt och effektivt kunna reparera krigsskadade elnät. Precis som i resten av samhället är den svenska energisektorn idag i hög grad beroende av reservdelar från centrala leverantörer som levereras på beställning. Genom att i högre grad hålla egna lager på lokal nivå minskar detta beroende. Det handlar om att i lämplig omfattning gå från ”just-in-time till just-in-case”. Lagerhållning är kostnadskrävande och här skulle man kunna tänka sig en kostnadsdelningsmodell mellan företag och stat enligt den modell för K-företag som tillämpades under det kalla kriget.

Lärdomarna från Ukrainakonflikten måste tas tillvara vid uppbyggnaden av det nya totalförsvaret där elförsörjningen är av avgörande betydelse. Ett fungerande elsystem är en förutsättning för ett effektivt motstånd mot en angripare.

Författaren är major i reserven, civilekonom och arbetar inom energisektorn.