av Anders Brännström och Thomas Engevall

En dryg månad efter den nya amerikanska administrationen tillträdde har en påtaglig turbulens infunnit sig såväl inrikes i USA som internationellt, främst i Europa. Politiker åker i skytteltrafik till möten i Bryssel, Paris och andra städer. De uttalar sig med allvarlig min i massmedia som är fulla av analyser, reportage och intervjuer med sakkunniga på olika områden. Allmänheten förfäras över att så mycket kunde förändras på så kort tid. Bland alla händelser tar den här artikeln fasta främst på kriget i Ukraina.

Vad är det egentligen som händer? Efter Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina 2022 har kriget pågått i tre år. Ryssland har haft stöd främst bland BRICS-länderna. Västvärlden inklusive USA har stött Ukraina i dess kamp för att försvara landet. Trots alla åtgärder har Ryssland lyckats hålla ut och som en skänk från ovan ringde president Trump till president Putin och började tala om fredsförhandlingar. Telefonsamtalet samordnades med att delar av Trumpadministrationen, redan innan förhandlingarna, offentligt gjorde avgörande eftergifter mot Ryssland. Den erfarne ryske utrikesministern Lavrov flyttade omedelbart fram de ryska positionerna ytterligare genom att med emfas deklarera att Ryssland inte kommer att acceptera någon form av militär närvaro i Ukraina från något land tillhörande NATO.

Utan att föra resonemanget djupare kan konstateras att Europa hittills har misslyckats med att hantera kriget. Åtgärder som har vidtagits har kommit för sent och inte varit tillräckliga. Resultatet är att en säkerhetspolitiskt förvirrad amerikansk president med en administration som inte vågar säga emot honom, har satt hela det säkerhetspolitiska system som har byggts upp sedan andra världskriget i gungning. Information om att champagnen har tagit slut i Kreml efter telefonsamtalet har vi inte kunnat bekräfta.

Problemet är att europeiska politiker har agerat enligt principen lagom i stället för principen kraftsamling. Kraftsamling är det enda som biter på maktfullkomliga regimer. Det innebär inte bara att man avdelar vissa mängder pengar och krigsmateriel till Ukraina och beslutar om vissa sanktioner mot Ryssland. Kraftsamling innebär att man tidigt beslutar om att avdela så mycket som man över huvud taget kan avvara. Beträffande sanktioner innebär det att alla tänkbara sanktioner vidtas omgående, även dem som svider rejält i Europas ekonomi och energiförsörjning. EU har beslutat om 16 sanktionspaket mot Ryssland, det första i februari 2022 och det senaste i januari 2025. Rätt åtgärd hade varit att besluta om alla 16 och helst några till redan under våren 2022.

Sverige har beslutat om18 stödpaket till Ukraina, från våren 2022 fram till januari 2025. Rätt åtgärd hade varit att besluta om alla delar av dessa 18 paket som hade varit möjligt och lämpligt redan under våren 2022. Det hade behövts en bättre samordning av stödpaketen, inkluderande utbildning av ukrainsk personal, från alla givare så att Ukraina inte fick alltför många olika system att hantera. Dessutom hade det varit nödvändigt att tidigt tillföra system som kan verka på djupet av ryskt territorium och tillåtelse för Ukraina att själv avgöra hur och var vapnen skulle användas. I det sammanhanget ska nämnas att Sverige föredömligt inte har meddelat några förbehåll avseende användning av de system som har donerats.

Det enda vi kan påverka är framtiden. Det som har varit och de misstag som har begåtts har förhoppningsvis noterats inför framtida konflikter. Det viktigaste nu är att ta fasta på vad som nu och i framtiden kan göras för att undvika en säkerhetspolitisk systemkollaps i Europa.

Det handlar om att nu börja att agera som våra politiker borde har gjort för tre år sedan. Det handlar inte om att fortsätta att pytsa in stödpaket och sanktioner efter hand. Det handlar om kraftfulla och konkreta åtgärder inom tre områden: Ukraina, Ryssland och USA.

  1. Ukraina behöver ha så mycket stöd som de behöver för att inte förlora kriget. Vi menar allt som kan levereras från Europas länder, utan att ländernas egna försvar utsätts för allvarliga risker. Det kan innehålla såväl ekonomiska medel, krigsmateriel som militära förband ur europeiska stater för att stärka upp Ukrainas försvarsstrid. Det sistnämnda behöver genomföras utanför NATO i form av ett initiativ med samarbete bland europeiska länder med en tydlig målsättning att fullt ut stödja Ukraina. Det skulle visa att det finns en vilja bland europeiska länder som inte styrs av Trumpadministrationens nyckfulla infall, utan aktivt och ansvarsfullt vill arbeta för Europas säkerhet.
  2. Ryssland behöver drabbas av alla sanktioner som vi kan tänka oss. Många möjliga åtgärder kvarstår efter tre år av storskalig invasion. Alla ryska tillgångar i Europa behöver konfiskeras, inte bara frysas och totalt handelsstopp med Ryssland införas inklusive energi i alla former. Målsättningen behöver vara att hela det ryska samhället utsätts för så hårda påfrestningar som vi kan åstadkomma och därmed sätta press på ryska makthavare. Ryska revolutionen i oktober 1917 var ett uppror mot makthavarna efter tre års krig och hårda påfrestningar på hela det ryska samhället.
  3. USA består inte bara av Donald Trump och Elon Musk med flera utan ytterligare 335 miljoner medborgare. Av dessa var det ”bara” 74 miljoner som röstade på Donald Trump i presidentvalet 2024. Alla i västvärlden: EU, nationer, företag, ideella organisationer, lärosäten och enskilda individer behöver använda all sin kraft för att upplysa och påverka alla goda krafter i USA. Det kan medföra att Trumpadministrationen likt tidigare administrationer behöver ta hänsyn och ändra sina planer. Det arbetet kan för övrigt starta redan nu genom alla som har vänner och bekanta i USA eller ett socialt mediekonto och fullföljas av åtgärder inom organisationer, företag, nationer och EU.

Sedan den storskaliga invasionen inleddes för tre år sedan har Ryssland hotat med olika motåtgärder, bland annat användning av kärnvapen. Många uttalade gränser för detta har redan passerats. Ryssland kommer alltid att hota med olika vedergällningar. Det gäller att inte böja sig utan visa att goda krafter i Europa har viljan att genomföra det som är nödvändigt för Ukrainas överlevnad och upprätthållande av säkerheten i Europa.

Om våra beslutsfattare inte är beredda att fullt ut stödja Ukraina spelar det inte så stor roll vad de gör. Då är slaget förlorat. Ryssland och USA kommer att göra upp om en så kallad fred i Ukraina bakom ryggen på såväl Ukraina som övriga Europa. Någon form av skendemokrati kommer säkert att tillämpas men det kommer ett vara de två stormakterna som bestämmer.

Den så kallade freden kommer dessutom att sätta ett prejudikat som vi har att leva med i framtiden. Den världsordning som tidigare generationer med stor möda har byggt upp under många år, tillåts rasera för att vi inte förmådde ingripa mot några få personers verk. Vi kommer snarare att känna igen oss i det vi kan läsa om i historieböckerna om freden i Tilsit och Molotov-Ribbentroppakten.

Som bekant är det inte bara det vi gör som räknas, utan också det vi inte gör.

Anders Brännström är generalmajor och tidigare arméchef. Thomas Engevall är konteramiral och tidigare stabschef vid Försvarets Materielverk. Båda är ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien.