Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar
Den havererade försvarsberedning ger oklara signaler om vad Sverige egentligen vill med sin säkerhetspolitik.
Nog borde medborgarna kräva en bättre leverans av det politiska systemet. Breda uppgörelser om försvaret har varit regel under decennier. En gemensam uppgörelse om den ekonomiska ramen hade varit värdefull signal till omvärlden och bra för försvaret.
Nu ska man emellertid komma ihåg att Försvarsmakten i sin perspektivplan som inlämnades i höstas till regeringen uppger att det krävs ett tillskott på 4,5 miljarder fram till 2019 för att kunna genomföra 2009 års försvarbeslut. Detta ska jämföras med de 2 miljarder som är socialdemokraternas förslag. Vilket är mer än vad moderaterna vill.
”Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige”, skriver Försvarsmakten i den inlämnade perspektiv. Såvida inte de 4,5 miljarderna tillförs. Konsekvenserna av en underfinansiering är svåra bedöma. Konsekvensen torde emellertid vara att det fram till 2019 inte går organisera en arme som ens klarar ett begränsat väpnat angrepp. Det fortsatta behovet av militär hjälp i en krissituation är således fortsatt stort. Frågan om militär hjälp är viktig att sätta in i sitt sammanhang.
Solidaritetsförklaringens grundläggande premiss är att ge och att kunna ta emot militär hjälp. Den är en konsekvens av den politiska vilja som uttrycks i förklaringen. Den om att Sverige inte kommer förhålla sig passivt vid ett angrepp mot medlemmar i Europeiska Unionen samt Norge och Island. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige angrips.
Det finns många som diskuterar och har uppfattningar om vilka krav som förklaringen ställer på militär förmåga. Som förklaringen är utformad så utgör den militära förmågan en viktig del. Det tror jag alla kan enas om. Det är emellertid inte bara vår egen förmåga utan även omvärldens som är av betydelse och därmed viktig att bilda sig en uppfattning om. Här brister det överlag hos de flesta som uttrycker åsikter i denna fråga.
Diskussionen tar ofta sin utgångspunkt i bedömningar av vår egen försvarsförmåga. Ofta är slutsatsen att förmågan är så bristfällig. Någon möjlighet att kunna möta angrepp med egna resurser existerar under kort tid, högst en vecka. I tiden gäller det från 2020.
Den rimliga slutsatsen som många drar är antingen ett fördjupad nordiskt försvarssamarbete eller ansökan om medlemskap i Nato. På så sätt kan vi kompensera vår brist på militära förmåga. Där slutar diskussionen. Ytterst få har ställt sig frågan hur det står till med omvärldens militära förmåga. Det är ju därifrån som hjälpen ska komma. Den hjälp som är så tydligt uttrycks i Sveriges solidaritetsförklaring.
Ett studium av öppna källor av USA:s och de ledande Europeiska ländernas militära förmåga ger en anledning till att ifrågasätta rimligheten i Solidaritetsförklarings premisser. I likhet med Sverige har det sedan det kalla krigets slut ägt rum en omfattande nedrustning. Huvuddelen har skett inom ramen för CFE avtalet. Natos över 90 divisioner som enbart dessa omfattade i runda slängar 1,6 miljoner män och kvinnor och Warszawapaktens ca 200 med ca 3,4 miljoner soldater, är nu borta.
Numera talar vi om brigader vars personalstyrka uppgår till ca 5000 personer per brigad.
Bilden som framträder är oroande. Ryssland genomför en reform av sina väpnade styrkor vars mål är att organisera 38 stående stridande brigader och ytterligare 14 som kan mobiliseras, total 52. Ytterligare ett mål är att tillföra modern materiel så att förbanden till 70 procent är utrustade med sådan.
De ledande europeiska nationerna inom Nato, Frankrike, Storbritannien och Tyskland är alla i varierande omfattning i färd med att reformera sina väpnade styrkor. Målet för den franska reformen är 7 stridande brigader. Storbritanniens mål är 7 och Tyskland är i färd med att reducera sin organisation till att omfatta 9 brigader.
Av särskilt intresse är den amerikanska förmågan. Flera hänvisar till den som den sista garanten för freden i Europa. Vi kan konstatera en motsvarande utveckling som i Europa. Amerikanska armén ska enligt de planer som finns, reduceras till 32 brigader. Av dessa så finns 2 stationerade i Väst Europa.
Det är önskvärt att de som diskuterar vår säkerhetspolitik och vår försvarpolitiska lösning på bättre sätt förhåller sig till dessa fakta, särskilt då till möjligheten att kunna ge och ta emot militär hjälp. Det är alltid viktigt att medlen för politiska vilja vilar på realistiska och realiserbara antaganden. Var och en får själv bedöma kvaliteten i försvarsberedningens arbete avseende dessa frågeställningar.
Det är besvärande att väst alltid håller en lägre numerär än Ryssland. Ryssland kan hålla komplicerade beredskapsövningar med 170 000 man och Nato en ”stor” övning med 6000 man nu i Estland. Med västs stora befolkningsmängd kontra Ryssland 10/1 i relation och ekonomiska relation är än större gentemot Ryssland. Bör Väst/Nato rimligen kunna ha en större och bättre samlad militär än Ryssland.
Är inte denna numerär problematisk hos Nato? Eller ser man inte detta som ett problem? Finns det några tecken på att Nato vill öka sin numerär igen!
// Niklas
”Det är önskvärt att de som diskuterar vår säkerhetspolitik och vår försvarpolitiska lösning på bättre sätt förhåller sig till dessa fakta [upprustning i Ryssland; nedrustning i Väst, NATO & USA] särskilt då till möjligheten att kunna ge och ta emot militär hjälp.”
1. Det finns förstås flera alternativa förklaringar till att man inte håller sig till fakta, här är några förslag:
A) Man anser att inget ont kan hända
– isynnerhet inte mot Sverige, som haft fred i tvåhundra år, därför är hårda fakta meningslösa, ja ökar risken för krig
A.1 orsaken till tanken och känslan att inget ont kan hända är att
– man tror fortfarande inte att krig är möjligt i vår moderna tid, inte i vår närhet, inte efter att vi vant oss vid fred i nästan 70 år, och i alla fall inte mot svenskt territorium, som haft ”fred” i tvåhundra år (men tillåtit främmande krigförande länders soldater på svenskt territorium)
– och man tror fortfarande inte att PUTIN är beredd att ta steget till fullt väpnat anfallskrig,
– man tror inte heller att Väst kommer att starta krig ens i försvar om NATO-länder angrips, och man struntar i om Baltikum infiltreras eller erövras
B) Man vill inte ha ett försvar därför att man tror att det ökar risken för krig
C) Man vill ha ett så litet försvar att alla förstår att det är bättre att ge upp, man vill inte försvara Sverige, man är emot dödande för friheten, man spelar friskt på att vi inte kommer att bli angripna, vi behöver pengarna till annat, och skulle olyckan vara framme att vi blir ockuperade, så är det nog inte så farligt, livet går vidare
D) Man har fått löfte om att Sveriges fastland lämnas ifred om vi går med på att utlämna Gotland
E) Politiker som i decennier rustat ner i tanke att krig inte kan hända oss, just därför att vi rustar ner, har inte ännu kunnat ta till sig de nya hårda fakta som syns på TV-skärmen, på Twitter och internet och Youtube timme för timme.
Jag ser inga tecken på att riksdag eller regering, denna eller tidigare decenniers, sedan Palmes tid, har för avsikt att försvara oss med vapen och eld.
Svenska folket är mer stridsberett än landets ledning. Hemvärnet har fått stark tillströmning sedan i mars.
Under VK2 hade vi broschyren ”Om kriget kommer” vars budskap var kristallklart:
Vi ger aldrig upp, varenda meter skall försvaras, och återtagas om det går något förlorat, och alla budskap om avbruten mobilisering eller strid är falska.
Nu har vi ingen broschyr på lager att skickas ut, och från landets ledning kommer inga signaler om att vi verkligen kommer att försvara oss.
Allt talar för att man ämnar ge sig utan strid och utlämna önskade territorier och tillåta övermakten att göra vad den önskar.
Kanhända beror det på att man tror att inte ens ett mycket starkt försvar räcker till, så varför då ens försöka? Hellre chansa på att kriget aldrig kommer!
Att komma överens är ingen huvudsak. Det är om vad man är överens.
Om man inte förstår vilken styrka som finns i ett svenskt försvar av vårt mark- och sjöterritorium beläget mellan två kärnvapenmakter är det riktikt illa. Varför?
Därför att i allvarlig konflikt har båda stormakterna behov och intresse av svenskt territorium.
Varför uppgav de sjutton generalerna försvaret av vårt territorium?
Ja, varför? Och varför riksdag efter riksdag, regering efter regering? Är det bara ansvarslös optimism eller kortsiktig valstrategi? Eller anser man att försvar skapar krig? Eller att inget svenskt försvar kan bli starkt nog, så bättre chansa? Fler förslag?
Någon måste kräva att ledningen av Sverige ger besked, skall vi försvara oss eller inte? Skall vi göra en ny ”transiteringsmanöver” och köpa oss fria från krig genom eftergifter, ex. uppge Gotland? Om inte, massiv upprustning o förberedelse till krigsomställning nu. Folket vill försvara landet, inte minst invandrare!
Carl Ingemar, alla alternativ är troliga men alt. D vet vi med säkerhet vara korrekt.
Det var inte så lite cyniskt… :/
Jag hoppas innerligen att du inte har rätt.
Alternativ D kan i praktiken innebära att
a) vi prisger de baltiska folken, vilket inte lär bli bortglömt
b) det svenska folket kommer att bli allmänt avskytt i hela östra Europa, inte bara i Baltikum och
c) NATO kan se oss som ”motvillig neutral” vilken borde påverka i hur hög grad de tar/inte tar hänsyn till svenska intressen om/när konflikten eskalerar.
http://www.zerohedge.com/sites/default/files/images/user3303/imageroot/2014/05/20140518_war.png
Intressant artikel, men varför dessa felaktiga särskrivningar i texten som t ex ”solidaritets förklaring” och ”Väst Europa”.
Till KKrVA
Skulle önska att KKrVA tar tag i frågan om vi skall försvara oss eller inte. Det är ju övertydligt visat av experter att ”höjningarna” inte är finansierade och att det är en minskning.
Säg mig, ärligt, vad är det för mening att diskutera olika förslag eller ens förbättringar om tanken är att inte! använda det?
Lars Ekemans funderingar är intressanta. Men det är olämpligt att inte diskutera på vilka sätt som som flyg- och sjöstridskrafter behöver förstärkas. Det är ställt utom allt tvivel att samverkande stridskrafter och vapensystem höjer tröskeleffekten många gånger. Några exempel: Nr 1, Gripen i jaktversion tillsammans med luftvärn försvårar avsevärt luftlandsättningsföretag mot Sverige. Nr2, Ytstridskrafter med sjörobot , ubåtar med långräckviddiga torpeder , Gripen med sjörobot gör anfall mot Sverige över havet avsevärt svårare. Nr 3 kust-, strandförsvars-och hamnmineringar som försvaras med artilleri från land gör en angripares minröjning avsevärt svårare.
Den enda rationella förklaringen till våra politikers agerande i försvarsfrågan är att de är helt överens om att gå ”all in” på att inget kommer att hända. Trösklarna NATO säter är så höga att ett nytt läge i Baltikum är otänkbart.
Alla andra förklaringar till debaclet i Försvarsberedningen blir orimliga. Att göra landets existens till en inrikespolitisk taktisk valfråga om allianser eller budgetfråga om felräkningspengar är bara möjligt om det i stort sett finns konsensus bland våra politiker om att det otänkbara faktiskt är helt otänkbart.
Vi får bara hoppas att våra politiker har information och insikter vi andra inte har eller att de vet att de är extremt mycket bättre pokerspelare än omvärlden. Hur som är det intressant att se hur de vågar satsa själva territoriet där de är fria att driva politik i potten på ett geopolitiskt spel där deras möjlighet att påverka är så begränsad.
Det är bara i ett sådant scenario som det blir rimligt att riskera att lämna våra grannar i sticket. ”Sticket” kan helt enkelt inte bli aktuellt. Man kan bara hoppas de har rätt, men det skulle vara kul att få insyn i Borgs geopolitiska spelsimulering. Med den nedsida spelet har som konsekvens blir spelet som sagt bara rimligt med sannolikhet 0 för aggression.
Det tragiska är att han tycks tro att den positiva effekten av att kunna skryta om en ekonomi i balans imponerar på omvärlden när det enda det gör är att irritera. Att kunna säkra sitt territorium imponerar oändligt mycket mer både hos vän och potentiell aggressor. Det ligger inte i någons intresse att det finns ett maktvakuum i centrala Östersjön. Även ryssarna skulle nog gärna se att vi har och att NATO inte får kontroll över Gotland.
Per Tengblad
POTUS & NATO
1. Krim måste återges till Ukraina, skyndsamt, världsordningen är redan rubbad, ytterligare fördröjning innebär etablering av ny ordning, där styrka blir rätt, och inga gränser är säkra, Kinas uppträdande mot Vietnam är ett färskt exempel, många fler gränstvister väntar på att bryta ut, passivitet från POTUS och NATO innebär inte bara att USA och Väst förlorar makt och inflytande, det innebär också skuld.
2. Världsordningen är redan rubbad, men kan möjligen återställas om POTUS o NATO snarast tvingar PUTIN att återge Krim till Ukraina och dra tillbaka trupperna från gränsen, vilket ännu inte skett, trots att det lovats flera ggr under lång tid.
3. Alla märker att varken USA eller NATO eller Tyskland eller resten av Väst – utom östeuropeiska f.d. sovjetsatelliter som blivit NATO-medlemmar – har någon som helst avsikt att bruka våld mot PUTIN.
4. Det spel vi ser, ”hot” om ”sanktioner”, ”krav” på tillbakadragande av trupper osv, från västsidan, och löften som aldrig uppfylls, samtal som resulterar i intet osv från PUTIN, är ett spel helt på PUTINS villkor.
5. PUTIN får det han vill ha utan militärt ingripande från Väst, åtminstone så länge han uppträder så försiktigt att Väst inte förlorar ansiktet.
6. Precis som Sverige tycks vara inställt på att inte försvara sig och rädda fastlandet genom att utlämna Gotland, så ser det ut som om också POTUS och NATO – trots Anders Fogh Rasmussens klara besked om stöd och hjälp – tänker ge PUTIN det han vill ha så länge han inte aktiverar NATO-stadgans artikel 5, ty först då PUTIN går till full väpnat angrepp blir det omöjligt för NATO att komma undan kriget.
7. Slutsumman är att POTUS OCH NATO i ett spel som liknar dockteater har accepterat att PUTIN återställer gränserna från Sovjettiden, och Väst offrar inte bara Krim och Östra Ukraina utan hela det forna Sovjetväldet, inkluderat Baltikum och troligen Finland, Åland och Gotland.
8. Det är illa nog att Väst förråder frihetsälskande broderfolk och f.d. Sovjetstater som älskar frihet, men om man låter detta ske har Väst förrått sig självt och lämnar över för Tyranniets gudlösa tidsålder, vilket kommer dra en mycket värre förstörelse över hela världen än de tre tidigare världskrigen, ja 1000 år av krig kommer sammantaget se ut som en vindpust i jämförelse.
9. Det vi kan hoppas på är att nuvarande POTUS och PUTIN gör misstag som öppnar ögonen på Väst och skapar ett folkligt tryck för väpnat försvar.
10. Men PUTIN är listigare än alla andra ambitiösa erövrare, han har inte bråttom, och han har rådgivare, inte bara ryssar som Dugin och Karaganov, utan tyska socialister, socialdemokraterna sGerhard Schröder och Helmut Schmidt och Willy Brants rådgivare Egon Bahr, som vet precis hur man lurar Väst.
Carl_I_Dagman (Twitter)
C I D funderingar är utomordentligt dystra. Klart att det finns motåtgärder som tvingar Putin att fundera på vad han. Det finns ett stort antal exempel sen VK II hur Väst mött rysk aggression, tydligast är Kennedys agerande under Kuba-krisen. Ett annat är Reagans överenskommelser med Gorbatjov för att minska kärnvapenmängden hos USA och Sovjet. Ett tredje är när NATO skickade in slagskeppet IOWA med en stor sjöstyrka i Östersjön i oktober 1985 för att visa att ett angrepp på Sverige inte skulle kunna ske utan motåtgärder. Ubåtskränkningarna av svenskt vatten var omfattande under 80-talet. Motåtgärderna nu är att Väst skickar in fartyg i Svarta Havet och Östersjön där Sverige oxå deltar. NATO flyttar fram flygförband och markförband i NATO-länder. Sanktioner genomförs. Mycket mer finns att göra, mer sanktioner , forcerad utbyggnad av förnyelsebar energi för att minska olje- och gasberoende av Ryssland !
Värre än dystert, starka skäl vara riktigt pessimistisk.
1. styrkeförhållandena mellan Ryssland(Sovjet) och Väst 1985 var till fördel för Väst, knappast så idag.
2. 1985 var Väst beredda starta krig, men inte idag, Ryssland däremot kan mycket väl vara beredda gå i krig på traditionellt sätt med eld.
3. Om Väst hade viljan att testa PUTIN, om Väst vore beredda gå i krig, så kunde PUTINS eventuella bluff avslöjas, men Väst vill inte, vågar inte.
4. Man kan inte stoppa PUTINS nya krigföring med slagskepp.
5. Tyskar med anti-amerikanska och proryska gener har inget emot ett scenario som återupprättar kalla krigets situation. Det var trots allt inte så dumt.
6. Sverige o NATO (undantaget Fogh Rasmussen) o nuv. POTUS är beredda att offra bröder för att slippa krig.
7. Väntar ivrigt på att bli motbevisad av svenska politiker och POTUS.