Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

Den havererade försvarsberedning ger oklara signaler om vad Sverige egentligen vill med sin säkerhetspolitik.

Nog borde medborgarna kräva en bättre leverans av det politiska systemet. Breda uppgörelser om försvaret har varit regel under decennier. En gemensam uppgörelse om den ekonomiska ramen hade varit värdefull signal till omvärlden och bra för försvaret.

Nu ska man emellertid komma ihåg att Försvarsmakten i sin perspektivplan som inlämnades i höstas till regeringen uppger att det krävs ett tillskott på 4,5 miljarder fram till 2019 för att kunna genomföra 2009 års försvarbeslut. Detta ska jämföras med de 2 miljarder som är socialdemokraternas förslag. Vilket är mer än vad moderaterna vill.

”Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige”, skriver Försvarsmakten i den inlämnade perspektiv. Såvida inte de 4,5 miljarderna tillförs. Konsekvenserna av en underfinansiering är svåra bedöma. Konsekvensen torde emellertid vara att det fram till 2019 inte går organisera en arme som ens klarar ett begränsat väpnat angrepp. Det fortsatta behovet av militär hjälp i en krissituation är således fortsatt stort. Frågan om militär hjälp är viktig att sätta in i sitt sammanhang.

Solidaritetsförklaringens grundläggande premiss är att ge och att kunna ta emot militär hjälp. Den är en konsekvens av den politiska vilja som uttrycks i förklaringen. Den om att Sverige inte kommer förhålla sig passivt vid ett angrepp mot medlemmar i Europeiska Unionen samt Norge och Island. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige angrips.

Det finns många som diskuterar och har uppfattningar om vilka krav som förklaringen ställer på militär förmåga. Som förklaringen är utformad så utgör den militära förmågan en viktig del. Det tror jag alla kan enas om. Det är emellertid inte bara vår egen förmåga utan även omvärldens som är av betydelse och därmed viktig att bilda sig en uppfattning om. Här brister det överlag hos de flesta som uttrycker åsikter i denna fråga.

Diskussionen tar ofta sin utgångspunkt i bedömningar av vår egen försvarsförmåga. Ofta är slutsatsen att förmågan är så bristfällig. Någon möjlighet att kunna möta angrepp med egna resurser existerar under kort tid, högst en vecka. I tiden gäller det från 2020.

Den rimliga slutsatsen som många drar är antingen ett fördjupad nordiskt försvarssamarbete eller ansökan om medlemskap i Nato. På så sätt kan vi kompensera vår brist på militära förmåga. Där slutar diskussionen. Ytterst få har ställt sig frågan hur det står till med omvärldens militära förmåga. Det är ju därifrån som hjälpen ska komma. Den hjälp som är så tydligt uttrycks i Sveriges solidaritetsförklaring.

Ett studium av öppna källor av USA:s och de ledande Europeiska ländernas militära förmåga ger en anledning till att ifrågasätta rimligheten i Solidaritetsförklarings premisser. I likhet med Sverige har det sedan det kalla krigets slut ägt rum en omfattande nedrustning. Huvuddelen har skett inom ramen för CFE avtalet. Natos över 90 divisioner som enbart dessa omfattade i runda slängar 1,6 miljoner män och kvinnor och Warszawapaktens ca 200 med ca 3,4 miljoner soldater, är nu borta.
Numera talar vi om brigader vars personalstyrka uppgår till ca 5000 personer per brigad.

Bilden som framträder är oroande. Ryssland genomför en reform av sina väpnade styrkor vars mål är att organisera 38 stående stridande brigader och ytterligare 14 som kan mobiliseras, total 52. Ytterligare ett mål är att tillföra modern materiel så att förbanden till 70 procent är utrustade med sådan.

De ledande europeiska nationerna inom Nato, Frankrike, Storbritannien och Tyskland är alla i varierande omfattning i färd med att reformera sina väpnade styrkor. Målet för den franska reformen är 7 stridande brigader. Storbritanniens mål är 7 och Tyskland är i färd med att reducera sin organisation till att omfatta 9 brigader.

Av särskilt intresse är den amerikanska förmågan. Flera hänvisar till den som den sista garanten för freden i Europa. Vi kan konstatera en motsvarande utveckling som i Europa. Amerikanska armén ska enligt de planer som finns, reduceras till 32 brigader. Av dessa så finns 2 stationerade i Väst Europa.

Det är önskvärt att de som diskuterar vår säkerhetspolitik och vår försvarpolitiska lösning på bättre sätt förhåller sig till dessa fakta, särskilt då till möjligheten att kunna ge och ta emot militär hjälp. Det är alltid viktigt att medlen för politiska vilja vilar på realistiska och realiserbara antaganden. Var och en får själv bedöma kvaliteten i försvarsberedningens arbete avseende dessa frågeställningar.

Mer av samma författare