År 2000 lades kustartilleriet ned och amfibiekåren tog över som försvarare av Sveriges kustområden. Efterhand under 00-talet reducerades även amfibieförbanden och under slutet av årtiondet och i början på 10-talet var förmågan att verka mot sjömål låg till förmån för att skapa rotationsförband för insatser utomlands. Före år 2000 bestod kustartilleriet av flera fasta och rörliga system med både eldrör, robotar och minor för att bekämpa en på havet framryckande motståndare. Det fanns ett utpräglat systemtänkande där det fasta artilleriet kompletterades på korta avstånd med lätta kustrobotar, ett rörligt artilleri för att kraftsamla längs viktiga kuststräckor och mineringar för att skydda vissa inlopp eller begränsa motståndarens sjörörlighet. Många förband hade dessutom förband för eget luftvärn och markförsvar. Denna väl utvecklade och integrerade organisation, om än smal och specifik, skrotades när den eviga freden inträdde runt millennieskiftet. Invasionsförsvaret avvecklades och kustartilleriet utgjorde på många sätt kärnan i denna försvarsdoktrin. På sätt och vis var nedläggningen av förmågan en naturlig följd av försvarets förändrade inriktning och Försvarsmaktens uppgift att försvara svenska intressen utanför landets gränser. Därmed inte sagt att beslutet att ta bort förmågan att försvara landets territorium var rätt eller rimligt ens vid tidpunkten för dess fattande. Möjligen går det att hävda att det fanns delar av Försvarsmakten som tjänat ut sin roll och där både tidsanda och teknik gjort förbanden eller förmågorna obsoleta. Dessa hade troligen varit oönskat kostnadsdrivande under lång tid om inte den stora avvecklingsvågen genomförts och vi hade förmodligen fortfarande suttit kvar med dyra och åldrande system som hade varit svåra att byta ut av olika anledningar. Eller som militärteoretikern Sir Basil Liddell Hart uttryckte det ”The only thing harder than getting a new idea into the military mind is to get an old one out”.

Oavsett vad man kan anse om de tidigare fattade besluten står vi där vi står idag. Med Sveriges långa kust saknar vi idag en viktig komponent för vårt försvar. Den gemensamma sjömålsstriden med Flottan och Flygvapnet kan absolut ställa till det för en på havet framryckande motståndare. Amfibieförbanden kan nå god verkan, i synnerhet i skärgårdsterräng, men har svårt att hejda ett större landstigningsföretag. Även om en storskalig landstigning inte skett sedan Normandie och kriget i Ukraina har visat hur svårt det är att genomföra ens en begränsad landstigning bör ett land som Sverige ändå besitta förmågan att avvärja eller hindra landstigning. Detta är uppgifter med hög ambition som är tänkta att omöjliggöra landstigningsföretag. Bara vetskapen om att Sverige besitter förmågan kan antas verka avskräckande på en motståndare och därmed krigsavhållande. Om en potentiell motståndare ändå uppbådar viljan och beslutsamheten att genomföra en landstigning måste tillräckliga resurser avdelas för att nedkämpa kustförsvaret för att med rimlig sannolikhet lyckas. Dessa resurser görs därmed gripbara för andra svenska stridskrafter eller kan inte användas för att bekämpa svenska förband någon annanstans. Ett kvalificerat hot mot motståndarens landstigning tvingar denne till kraftsplittring och att lägga tankemöda på att hitta och slå ut svenska förband på marken redan innan landstigningen genomförts, vilket skapar tid för övriga markförband att komma till rätt plats.

Idag står vi inför en helt annan verklighet än år 2000. Försvarsmakten håller så sakta på att anpassa sig till denna nya situation. Att bygga förband införskaffa försvarsmateriel är tidskrävande processer och det går mycket snabbare att avveckla än att bygga upp. Samtidigt får Försvarsmakten enorma ekonomiska resurser för att göra denna anpassning. Detta skapar också möjligheter att bygga något nytt och ändamålsenligt för försvaret av Sverige. Mycket resurser går naturligtvis åt till att utöka antalet fartyg, flygplan och arméns krigsförband men Försvarsmakten bör också ta tillfället i akt att återuppbygga kustartilleriförmågan. Det finns tre vägar att välja för att återskapa en rörlig eldrörsförmåga för kustartilleri. Antingen utgår man ifrån våra Archerpjäser och införskaffar lämplig ammunition för sjömålsbekämpning, eller köper man in nya pjäser med sedan tidigare beprövad kaliber. De tidigare pjäserna på 12 cm hade god verkan mot sjömål på 1980 och 1990-talet. Det tredje alternativet innebär ett draget system med 15.5 cm och samma behov av ammunitionsutveckling som det första alternativet. Ett komplement till eldrörsartilleriet är kustrobotar. De system med landbaserad robot 15 bör därmed också ingå i dessa nya kustartilleriförband. Förband för markförsvar och handburet luftvärn bör också ingå för att skapa en skyddande förmåga. Fullt utbyggt kan förbandssystemet bestå av två artilleribataljoner, en robotbataljon, markförsvarskompani med luftvärnsförmåga samt logistik och ledningsfunktioner för att möjliggöra strid i två riktningar. Till detta krävs även egen sensorförmåga med radar och optisk eldledning.

I första hand bör kustartilleriet vara en markrörlig komponent för Marinchefens strid i likhet med amfibieförbanden, men beroende på situation och behov kan förbanden också underställas chef för militärregion. Även om artilleriets huvudsakliga uppgift är bekämpning av sjömål går det naturligtvis också att skjuta mot markmål. I denna egenskap kan förbanden också understödja armédivisionens strid eller även här militärregionernas territoriella förband. På så sätt ökar förmågan till indirekt eld på två arenor och är inte uteslutande en armébrigad eller –divisionsresurs.

Den största utmaningen att få till stånd ett modernt kustartilleri är i dagsläget tillgången till personal. Kompetensen avseende kustartilleri är idag väldigt begränsad och erfarenheten försvinner snabbt ur Försvarsmakten. Viss kompetensmässigt återtag kan fortfarande genomföras utan att behöva uppfinna funktionen på nytt helt och hållet, förutsatt att man agerar förhållandevis snabbt. Men om ambition och vilja finns kan man redan nu påbörja anskaffning av både pjäser och ammunition som sedan efterhand fylls på med personal.

Vi har nu ett unikt tillfälle att återskapa en viktig komponent för försvaret av Sverige med dess långsträckta kust. Kustartilleri och kustrobotar har en avskräckande förmåga och tillför Försvarsmakten en betydande resurs för strid i viktig terräng där vi idag är svagare än för 25 år sedan. Ett medlemskap i NATO gör troligen också att vi kan komma att bidra till andra medlemsstaters försvar i händelse av krig och i synnerhet i vårt närområde. Ett rörligt kustartilleri kan då nyttjas för att skydda en flank mot havet oavsett om insatsområdet då utgörs av länder öster, väster eller söder om Sverige.

Både Sveriges trovärdighet som NATO-medlem och i försvaret av det egna territoriet ökar med ett modernt och rörligt kustartilleri med hög eldkraft.

Författaren är överstelöjtnant och tjänstgör vid Försvarshögskolan som lärare vid Marktaktiska avdelningen.

Mer av samma skribent