Den toppstyrda amerikanska administrationens uppenbara förakt för vikten av forskning, internationell samverkan och den kunskap som genereras från en fri akademi med plats för en mångfald av utövare, riskerar att leda till effekter som är allt annat än ”Big and Beautiful” – för USA och tyvärr även för oss andra som tror på förnuft och fritt kunskapsutbyte.
I mitt tidigare arbete som Försvarsmaktens forskningschef var jag stolt över att, trots den tidens tuffa anslagsläge, kunna bidra till att det producerades relevant och efterfrågad kunskap inom ett brett spektrum av ämnesområden. Den bibehållna bredden har underlättat när man nu har påbörjat en omfattande och efterlängtad nysatsning på försvarsrelaterad FoT (forskning och teknikutveckling). FOI växer och det gör även beställningsnivåerna till FHS och andra högskolor. Deras utförare levererar allt fler insiktsfulla analyser av omvärldshändelserna och nu mobiliseras ”hjärntrusten” både inom akademin och industrin för att hinna med den uppbyggnad och det återtagande av olika försvarsförmågor som riksdag och regering efterfrågar. Nu kan det plötsligt inte gå nog snabbt, för hotbilden är inte bara en gissningstävling, utan verkligheten i Ukraina visar oss tydligt på behovet av accelererande kunskap och innovationsförmåga för att möte en oberäknelig angripare.
Sverige har år efter år lyckats hålla sig inom topptrion i FNs årliga innovationsindex, WIMO. Det är ett bevis på att landet dels satsat klokt på att stödja forskning och entreprenörskap, dels (det är i alla fall min analys) på att vi har ett fritt och icke-hierarkiskt arbetssätt i vårt samhälle. Varje individ har stora möjligheter att göra sin röst hörd och varje individ får oftast jobba med många olika uppgifter – vi är helt enkelt för få för att klara det annars. Ytterligare en faktor har varit att statens forskningsmedel (tyvärr inte så generöst tilltagna som man skulle önska), som via Vetenskapsrådet, Vinnova och andra forskningsfinansierande myndigheter kunnat sökas i konkurrens, har kompletterats av privata satsningar. De i sammanhanget mycket imponerande belopp som årligen fördelas från Wallenbergfamiljens olika stiftelser betyder mycket för Sveriges möjlighet att lägga sig i framkant i utvecklingen av bl a AI, kvantteknologier och medicinteknik. Betydelsen av dessa och andra privata stiftelsers satsningar tycker jag kan lyftas fram ännu mer än vad som sker idag.
Försvarssektorn och dual-use
De senaste åren har begreppet dual-use, d v s att användningen av resultat från genomförd FoU är lika intressant för civila applikationer som för militära, och vice versa, fått ett kraftigt uppsving. Inom t ex flyg- och ledningssystemsektorerna har detta varit vanligt sedan flera decennier, men nu strömmar direktiven ut från regering och myndighetschefer att civila teknologier ska användas för att uppnå förmågelyft i försvarssektorn och att processerna från idé till färdig produkt måste kortas väsentligt! Själv är jag förtjust över att ”min egen” akademi, d v s Kungl. Krigsvetenskapsakademien, har inlett ett ökat samarbete med Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och att den sistnämndas VD, professor Sylvia Schwaag Serger i olika inlägg och debattartiklar talar sig varm för civil-militär samverkan för att skapa ett starkare totalförsvar och därmed bevarad trygghet och välstånd för vårt land. Det är förstås inte något specifikt svenskt att komma till denna insikt – den genomsyrar debatten i flera europeiska länder och har i flera år varit tydlig i USA (och där kanske särskilt tydligt i rymdsektorn) – men det breda samförståndet är glädjande.
Enbart forskning löser inte behovet av ökad förmåga, men forskning skapar kunskap som i kombination med beprövad erfarenhet kan leda till en breddad kompetens hos en organisation, vilket rätt omhändertaget genererar ökad förmåga. I militära sammanhang skapas förmåga oftast i samspelet mellan välutbildade, kunniga människor och kvalificerad materiel. Sådan materiel produceras traditionellt i försvarsindustrin, som därför också behöver ny kunskap, en kreativ arbetsmiljö och en bra samverkan med beställaren av förmågan. För försvarsförmågorna är beställaren normalt staten, d v s ytterst vi skattebetalare. Men vi behöver i leverantörsskaran också inkludera de snabbfotade småföretagen, start-ups och scale-ups. Att slussa in dem i helheten är dock en utmaning som behöver lösas, inte minst sett mot alla nödvändiga men tidskrävande regelverk, säkerhetsprövningar etc.
Lösningen på kompetensbehoven startar i skolsystemet, där grundläggande kunskap kan följas av specialistkunskap. Den sistnämnda behöver kombineras och slipas till genom praktik i företag och på t ex militära förband, så att vi både blir bättre på att använda det som redan finns, men också kan identifiera förmågeluckor (gap-analys) och adressera dessa i samverkan mellan industrins ingenjörer och verksamhetens utförare. I Sverige, med sin ganska begränsade befolkningsmängd, behöver vi ta tillvara alla tillgängliga resurser för att komma framåt. Satsningar på fler kvinnor och nyanlända är helt nödvändiga åtgärder om vi ska lyckas producera förband med rätt antal soldater och sjömän, rätt utbildade och med högkvalificerad materiel.
För organisationen som helhet tillkommer kravet/behovet att kunna genomföra snabb anpassning när förutsättningarna förändras. Det senare ser vi allt tydligare exempel på i Ukraina och i andra oroshärdar runt om i världen.
Varför denna långa inledning och hur kopplar jag den till min rubrik om kunskapsförakt?
Om du som läsare delar min uppfattning om att förmåga byggs av kunniga individer, som är kompetenta i förhållande till sin uppgift och som ges rätt utrustning för att kunna lösa densamma, blir nedanstående beklagande troligen inte svår att smälta.
Att en statschef – i detta fall ledaren för världens mest framgångsrika nation när det gäller erkända forskningsresultat och därtill med en hittills svårslagen attraktionskraft för unga begåvade individer som vill jobba internationellt – bestämmer att ålägga den fria tankens högborg (dvs universiteten) ett antal godtyckliga restriktioner, är skrämmande, upprörande och svårt att ännu förstå effekterna av.
Pengarna till universiteten som allokeras i den amerikanska budgeten är svindlande belopp och det finns säkert nedskärningar som efter en bra analys skulle kunna genomföras. Men att släppa lös ett gäng ”kompisar”, till synes utan erfarenhet av vad de ska skära i, och slå mot bl a anslag till medicinsk forskning, leder kanske inte till samma typ av katastrofeffekter som att över en natt dra in anslagen till organisationer för humanitär hjälp, vilket man också gjort. Men det ger irreparabla effekter – inte bara för de människor som utsätts (inte får utlovat stöd), men mera långtgående saboterar det tillit och vilja till samverkan hos flertalet internationella partners.
Under våren har som bekant Donald Trump krävt att flera amerikanska toppuniversitet ska ändra sitt sätt att arbeta. Kraven handlar om allt ifrån säkerhetsarbete till hur personalen anställs och vad som lärs ut. Kritikerna menar att den akademiska friheten står på spel, medan Trumpadministrationen hävdar att det bl a handlar om att bekämpa antisemitism. Vissa universitet, som University of Columbia, accepterade läget (och har fått mycket kritik för det).
Den akademiska friheten är således under attack och det handlar inte bara om den enskilda forskarens rätt att tycka och tänka. Akademisk frihet är en strukturell förutsättning för att ny kunskap överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det är den friheten som gör att forskare kan ifrågasätta det givna, utveckla nya teorier genom att ställa nya frågor – och därmed bidra till samhällets utveckling.
Men agerandet vid Harvard, ett av de mest kända och välrenommerade universiteten, är lite hoppingivande. Man sade direkt nej till presidentens beslut och lärare och studenter gick ut i debatten, mera frimodigt än många av de mindre namnkunniga och därmed sämre finansierade universiteten.
Veckan efter Trumps första direktiv publicerades ett brev som undertecknats av företrädare för över 100 av landets universitet och högskolor, inklusive de två högt ansedda institutionerna Princeton och Brown. I brevet fördömer man USA:s president Donald Trumps ”politiska inblandning i utbildningssystemet”, vilket skolorna beskriver som ”exempellösa övergrepp som äventyrar amerikansk högre utbildning”.
Harvard stämmer Trump
Beskedet om brevet kom i slutet av april, dagen efter att Harvard meddelat att man stämmer Donald Trump. ”Det här fallet handlar om regeringens försök att, genom att hålla tillbaka statliga anslag, tillskansa sig kontroll över akademiskt beslutsfattande på Harvard”, skrev universitetet i stämningsansökan.
Universitetet skrev detta efter att Donald Trump beordrat att frysa statliga anslag till Harvard på runt 2 miljarder dollar. Dessutom skapades en total osäkerhet om visumläget för många utländska studenter.
Beslutet att dra in statlig finansiering kom efter att Harvard vägrat rätta sig efter krav om reformer som Vita huset lagt fram, bland annat att skolorna ska avbryta satsningar på program som omfattar mångfald, rättvisa och inkludering.
Att slå mot, och genom anvisningar försöka förbjuda, formuleringar om jämställdhet och mångfald innebär att ifrågasätta drygt hälften av jordens befolkning och både explicit och underförstått betvivla deras förmåga att bidra till kunskapsbaserad utveckling av samhälle och välstånd.
För en tid sedan deltog jag i en middag i Läkaresällskapets vackra fastighet i centrala Stockholm. I samlingssalen finns en vacker takmålning med en text som löper runt rummets främre del. Den lyder: VETENSKAPENS-FULLKOMNANDE-GENOM-INBÖRDES-MEDDELANDE-AV-KUNSKAPER-OCH-SAMLAD-ERFARENHET. En vacker devis, om man bekänner sig till den tro som jag beskriver i början av mitt inlägg.
Det är då svårt att förstå någon som, med besparingsiver som enda grund, drar in eller kraftigt reducerar anslagen till organisationer som NOAA (forskning kring klimat och väder), NSF (National Science Foundation), NIH (forskning kring hälsa och medicin), USAID samt många av USAs främsta universitet! Att i tider då extremväder drabbar även USA med ökande frekvens, med enorma kostnader både i liv och pengar, tokreducera anslagen till varningstjänster och till katastrofhanteringsmyndigheten FEMA tyder på dålig insikt i vikten av dess organisationers arbete.
Vad blir effekten av denna brist på långsiktighet?
Många internationella bedömare anser nu att detta genererar misstroende, minskar viljan att teckna avtal med amerikanska organisationer och, särskilt inom EU, skyndar på formerandet av regionala alternativ till amerikanska leverantörer. I kombination med spontana ”straff-aktioner” från allmänheten, riktade mot amerikanska produkter som Tesla, medför detta en omvänd protektionism hos omvärlden, som rimligtvis inte leder till MAGA utan snarare till MALI (Make America Less Important).
Effekterna av kraftigt minskade anslag till forskning, i kombination med visumstopp för utländska gästforskare och studenter, kommer att reducera produktiviteten hos de stora universiteten och många framstående forskare har redan börjat söka sig till andra länder och/eller arbetsfält. På sikt leder det rimligtvis till färre viktiga amerikanska patent och forskningspriser, och sämre utfall i jakten på nya s k Unicorns och framgångssagor med amerikanska förtecken. Oron för ett alltför stort beroende av de amerikanska Techgiganterna och deras oligarkliknande huvudmän och sociala medier har också poängterats i debatten i Europa. Kan vi lita på att de inte missbrukar våra data? Sannolikt inte, men det lämnar jag för stunden till andra debattörer att ventilera.
Att skapa förtroende och tillit tar lång tid, speciellt i internationella samarbeten där skillnaden i kultur, språk och andra förutsättningar först måste hanteras. Att rasera tillit kan däremot gå mycket snabbt och har man en gång brutit avtal och svikit löften är uppförsbacken brant om man senare vill få till en omstart.
Trumps strävan att kasta ut allt som kan förpesta hans och hans lydiga (kuvade?) medarbetares målsättning om ett rent och lyckligt samhälle, fritt från opålitliga utlänningar och fuskare (har vi hört detta förr – i ett annat århundrade?) kan efterhand leda till helt motsatta effekter än de önskade, d v s att den amerikanska ekonomin börjar gunga eftersom man skjutit sig själv i foten för att man siktar så illa.