Kultur äter strategi till frukost, men nu är själva kulturen hotad. Det som en gång utgjorde ryggraden i svensk totalförsvarstradition – en samlande, ansvarstagande och lösningsorienterad myndighetskultur – håller på att vittra sönder i mötet med en accelererande teknologisk verklighet. Där kraven på snabb anpassning, nytänkande och öppenhet för nya aktörer är större än någonsin, är försvarets institutioner i många fall präglade av organisatorisk konservatism, en stark inre lojalitet och en kultur som premierar stabilitet före förändringsvilja. Detta utgör en växande systemrisk.
När Sverige nu är fullt ut medlem i NATO, möter vi en alliansmiljö där teknologisk interoperabilitet inte är en framtidsfråga, utan ett omedelbart krav. Samtidigt visar totalförsvarets svenska delar – särskilt inom det civila försvaret – ofta en påtaglig oförmåga att integrera ny teknik och att släppa in nya aktörer, särskilt från den privata sektorn. Initiativ som borde ha varit självklara – AI-drivna beslutsstöd, kvantresilienta kommunikationslösningar eller avancerade simuleringssystem för logistisk planering – fastnar i ett träsk av reglering, kompetensbrist och kulturellt motstånd.
Att försvarsindustrin och myndighetssfären står inför stora teknikskiften är i sig inget nytt. Men det nya är att teknikutvecklingen nu drivs utanför staten – i små bolag, i akademin, i andra sektorer – och ofta med en takt som gör våra befintliga upphandlings- och utvecklingssystem obsoleta. Det är inte bara verktygen som förändras; det är själva spelplanen. Detta kräver inte bara teknisk uppgradering, utan ett kulturellt skifte.
Men här ligger problemet. I stället för att agera som innovationsnav tenderar många delar av totalförsvaret att fungera som grindvakter. I stället för att fråga hur kan vi möjliggöra detta?, blir reflexen att fråga är detta förenligt med våra befintliga processer? Det är en kultur som kväver initiativ, där risken att göra fel väger tyngre än möjligheten att göra rätt i tid.
Det finns ljuspunkter. Vissa delar av Försvarsmakten har börjat arbeta agilt, testa nya former för samverkan med industrin och akademin, och vågar tänka på beredskap som ett adaptivt system i stället för enbart som ”lagerhållning”. Men dessa initiativ riskerar att bli undantag som bekräftar regeln, om inte det institutionella ramverket förändras i grunden.
Det är inte längre tillräckligt att tala om teknik som en stödresurs till strategin. I vår tid formar teknologin själva möjligheten till strategi. Den påverkar våra operationskoncept, våra försörjningskedjor, vår krishanteringsförmåga och vår politiska handlingsfrihet. Om vi inte förmår omfamna teknikutvecklingstempot och mångfalden kommer vår strategiska autonomi att urholkas inifrån visavi omvärlden.
Så vad krävs? För det första: en ny teknologisk doktrin inom totalförsvaret – inte bara som ett dokument, utan som en kulturbärare. För det andra: mekanismer som aktivt premierar och skyddar nytänkande, även när det innebär risk. Och för det tredje: en strukturerad öppning mot civilsamhället och näringslivet, där totalförsvaret blir en arena för samverkan snarare än en bastion för monopol.
Vi har inte råd med en kulturskymning i ett läge där våra potentiella motståndare experimenterar med hypersoniska vapen, autonoma system och informationskrigföring i realtid. Vi behöver inte kasta ut professionalismen eller det institutionella minnet – men vi måste våga se att det som räddade Sverige förr inte räcker i morgon.
Kulturen äter strategi till frukost, ja. Men om kulturen inte längre kan smälta den verklighet vi lever i, då är det kanske dags att ändra diet.