Hur USA:s utrikes-och säkerhetspolitik kommer att se ut under den närmaste framtiden har naturligt nog sysselsatt internationella media efter Joe Bidens seger i presidentvalet 2020. Det kommer att beröra alla länder, och det gäller också vårt land.

Joe Biden försöker göra upp med Donald Trumps utrikespolitik

Uppmärksamheten har fokuserat på relationerna med den enda allvarliga konkurrent om globalt inflytande, som kan uppvisa jämförbar styrka såväl på det ekonomiska som det politiska och på senare tid även det militära området, nämligen Kina. När Biden presenterade den grupp personer som skall leda utrikes-och säkerhetspolitiken var förväntningarna stora. Biden ärver en politik från Donald Trump som mot slutet av perioden har varit fixerad vid begreppet Indo-Pacific. Hans utrikesminister har försökt samla övriga västländer och länder i Asien i ett gemensamt motstånd mot Kinas ambition att expandera, både i geografisk mening och i betydelsen ekonomiskt och politiskt inflytande. Samtidigt har USA:s allierade i Nato fått se sig tämligen styvmoderligt behandlade i flera viktiga frågor, till och med i några fall såsom rörande Nordstream 2, rent fientligt.

Överlag har Biden ansträngt sig att försäkra omvärlden att hans regering kommer att föra en utrikespolitik som är en motsats till den som har förts av Trump. Det var ett huvudbudskap, när han presenterade sitt team vid en presskonferens den 20 november 2020. Han deklarerade att hans administration kommer att säkerställa USA:s moraliska ledarroll globalt och ”se till att våra tjänstemän, diplomater och underrättelsepersoner kan utföra sina jobb frigjorda från politik”. Antony Blinken, som skall bli utrikesminister, sade att han tänkte ”gå till väga med lika mått av ödmjukhet och förtroende. Ödmjukhet därför att …… vi inte kan lösa alla världens problem ensamma. Vi behöver arbeta med andra länder, vi behöver deras samarbete och vi behöver ha deras partnerskap.”

Dessa uttryck för en mjukare attityd rönte omedelbart motstånd från republikanskt håll, därför att inget undantag gjordes för Kina. Senator Marco Rubio twittrade: ”Jag stöder Amerikas storhet, och jag har inget intresse av att återgå till ”det normala”, som gjorde oss beroende av Kina.” Många andra uttalanden från olika politiska håll i USA under dagarna efter presskonferensen visade också att det blir svårt för Biden och hans utrikespolitiska team att föra en försoningspolitik mot Kina. Det gäller särskilt handelsområdet. Inte minst mot bakgrund av fackföreningarnas traditionellt stora inflytande på det demokratiska partiet i USA blir det svårt att föra en handelspolitik mot Kina, som på något sätt innehåller eftergifter, som kan äventyra jobb för amerikanska arbetare.

Försiktig reaktion i Kina

Hur reagerar då Kina på Biden’s ”nya” utrikespolitik? Svaret är otydligt, i varje fall på kort sikt. Kinesiska media är återhållsamma och menar att Biden och Trump ”står på samma sida om hur man skall behandla Kina. Båda kallar Kina sin strategiska rival och strävar efter att hålla tillbaka Kina, om än med olika medel och taktik.” (Global Times 2020-11-07). President Xi Jinping dröjde med att gratulera Biden till hans valseger ända tills den var formellt klar och sade då att ”Vi hoppas att båda sidor kommer att upprätthålla andan av icke-konflikt, icke-konfrontation, ömsesidig respekt och win-win-samarbete, fokus på samarbete, behandla skiljaktigheter och främja en stabil utveckling av kinesisk-amerikanska förbindelser.”

Kina kan omdefiniera begreppet ”nationell säkerhet”

Sammanlagt antyder reaktionerna en attityd av att vänta och se. Man ser fram emot mera stabilitet i relationerna med USA. Det är logiskt med tanke på Xis egen position. Kinas kommunistparti ska hålla en kongress i mars 2021 för att fastlägga en ny femårsplan för åren 2022-2027. För att förbereda arbetet vid den konferensen hölls ett möte med partiets centralkommitté (CK) i oktober 2020. Av särskilt intresse för omvärlden är några formuleringar i slutkommunikén från det mötet, vilka föreslår att Kina gör en ny definition av begreppet ”nationell säkerhet”. ”Dagens värld upplever en stor förändring, vars like inte har upplevts på hundra år…. Fred och utveckling är fortfarande ämnen i tiden …… Samtidigt blir den internationella miljön allt mera komplex, och instabilitet och osäkerhet har ökat betydligt.” (Fetstil är tillagd)

CK föreslår ”att samordna utveckling och säkerhet och bygga en högre nivå av ett säkert Kina. Vi ska hålla fast vid det övergripande säkerhetsbegreppet ……. samordna traditionell säkerhet och icke-traditionell säkerhet…… och bygga en nationell säkerhetsbarriär.” (Fetstil är tillagd.)

Slutligen föreslår CK att man ska ” främja den samtidiga förbättringen av den nationella försvarsstyrkan och förmågan ……… samt konsolidera samstämmighet mellan militär och regering samt mellan militären och folket.” (Fetstil är tillagd.)

(Communique Of The Fifth Plenary Session Of The 19th Central Committee Of The Communist Party Of China, http://www.sjfzxm.com/global/en/578291.html )

Omvärlden har fäst sig vid flera ordval i slutkommunikén, som också har publicerats i officiella kommentarer från mötet och som antyder en vilja till minskat beroende av omvärlden, både ifråga om handel och teknologi. Konsumtion ska stimuleras, liksom inhemsk produktion för den egna marknaden i stället för att stimulera exportindustrin. Den nya inriktningen ges slagordet ”Dubbel cirkulationsstrategi”.

Kommunistpartiets Centralkommitté avslöjar en känsla av belägring

En rimlig tolkning av dessa citat är att det tycks röra sig om både en vilja att minska beroendet av omvärlden och en vilja att höja förmågan att vid behov kunna hävda sig genom en mobilisering av hela befolkningen. Det tyder också på en viss rädsla för omvärldens avsikter, det antyder en känsla av att vara hotad och belägrad.

Sådan ser den inställning ut att vara som har skapats av omvärldens, särskilt Västs, negativa reaktioner på Kinas ambition att expandera både geografiskt och ifråga om handel, politiskt inflytande och teknologi i kombination med dess militära upprustning. Det är inte bestörtning över att ha visat för hög ambitionsnivå som kommer till uttryck i ordalagen i CK:s kommuniké. Det är snarare en känsla av att vara förorättad och irriterad av ett motstånd, som måste övervinnas.

De säkerhetspolitiska formuleringarna har inte ventilerats av media i Kina. Där tycks råda en stämning av försiktighet. Inte ens de vanligtvis mera militanta skribenterna i den regeringspartiet närstående Global Times ventilerar några aggressiva kommentarer till valet av Joe Biden till ny president i USA. USA:s första åtgärder sedan Biden har tillträtt sitt ämbete och fram till kommunistpartiets kongress i Kina kan bli synnerligen viktiga för de framtida relationerna mellan USA och Kina, och därmed för världen i övrigt. Partikongressen kan komma att besluta om en framtida hållning under intryck av att i USA ha fått en partner, som har som mål att begränsa Kinas inflytande och hejda dess tillväxt. Joe Biden’s ambition att arbeta mera tillsammans med USA:s allierade gör det svårt att förta intrycket att han vill fortsätta att driva den politik som skapats av Donald Trump och Mike Pompeo med slagordet Indo-Pacific. Om han får tillräckligt med stöd för en mindre konfronterande och mera konstruktiv politik i relationerna med Kina kan det å andra sidan fortfarande finnas utrymme för en avspänning.

Ett beslut av partikongressen om ett nytt säkerhetsbegrepp skulle bli ett stort steg i riktning mot det nya kalla krig som man fortfarande i väst helst vill undvika att kalla ett kallt krig över huvud taget. Det är främst utvecklingen av begreppet Indo-Pacific, som har lett till användningen av den beteckningen på det gradvis försämrade klimatet mellan Kina och USA. Det började dock långt innan Donald Trump började kandidera till att bli USA:s president. Man bör komma ihåg att dåvarande president Barrack Obama och Kinas president Xi Jinping kunde tala öppet med varandra om sina farhågor att det uppstigande Kina skulle kunna hamna i konflikt med det status-quo-bevarande USA. Sedan Donald Trump kom till makten har en sådan diskussion inte mera kunnat föras. Om den inte kan återupptas förefaller risken stor att det går som med det uppåtstigande Aten och det avtacklande Sparta i antikens grekiska ö-värld, som ledde till ett förödande krig. Båda hade läst en bok av Graham Allison om den så kallade Thukydides-fällan, som handlade om det skeendet och parallellerna till dagens situation i västra Stilla havet.

Obegränsad krigföring i fredstid

Förhoppningsvis fungerar kärnvapenavskräckningen tillräckligt bra för att man skall kunna undvika att det leder till vapenanvändning. Däremot är det inte orealistiskt att man under partikongressen åter tar upp tankegångar om ”obegränsad krigföring” under fredstid, denna gång med större allvar. Det temat har sitt ursprung i en bok av två kinesiska överstar som skrevs 1999 under intryck av USA:s snabba segrar i krigen i Mellanöstern tack vare sin tekniska och militära överlägsenhet. Författarna drog slutsatserna att inget land kan utmana USA:s överlägsna militära styrka med konventionella metoder (”kinetisk krigföring”). I stället bör man slita ned USA successivt genom att använda ekonomisk och informationskrigföring samt alla övriga former av krigföring som det går att tänka sig. De nämner som exempel ”handelskrig, finanskrig, nya terrorkrig och ekologisk krigföring, vidare smugglingskrigföring, mediakrigföring, drogkrigföring, nätverkskrigföring, teknologikrigföring, resurskrigföring, biståndskrigföring, kulturkrigföring och folkrättskrigföring. Alla medel bör användas som inte medför förluster för att tvinga motståndaren USA att tjäna Kinas egna intressen.

Det rör sig kort sagt om att inrikta alla resurser på att betvinga motståndaren. Boken har haft ett inflytande på politiker i USA, bland annat Steve Bannon, och det har utnyttjats av Kina för att skrämma upp media i USA genom att ordna presskonferenser med en av de båda överstarna och låta honom framträda i mediaintervjuer. Den verksamheten har varit propagandabetonad och tankegångarna har inte riktigt tagits på allvar i väst. Centralkommitténs rekommendationer om oberoende av utlandet och ett nytt säkerhetsbegrepp ger i alla fall nu obehagliga associationer till de båda överstarnas förslag. Det får betraktas som det värsta scenariot som man kan tänka sig som resultat av händelserna fram till partikongressen, men det är inte helt otänkbart. Det räcker för att väst bör känna sig varnat för konsekvenserna av en fortsatt försämring av relationerna med Kina och framför allt av att man inför partikongressen kan ha fått ett intryck av ett samgående i omvärlden för att hålla tillbaka Kina och dess ambition att expandera.

Handels- och teknologikrigföring lär beröra Sverige

Om det skulle fattas beslut i den riktningen får man gör sig kvitt illusionen att det inte rör sig om ett riktig kallt krig. Visserligen är det tydligt att Kina är angeläget om att fortsätta att handla med omvärlden. Vapenhandlingar lär vara det allra sista alternativet och något som man även i Beijing vill undvika till varje pris, men handels- och teknikkrigföring kan få nog så allvarliga följder för hela västvärlden, inte bara för USA.  Slutsatsen blir att vi i Väst måste utgå från att behöva ha lagtekniska instrument för att bemöta situationer som ser ut att kräva krigshandelspolitik.

Generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Dan Eliasson har i en tidningsartikel (Dagens Nyheter 2020-11-03) påtalat att ”det i Sverige bara finns två rättslägen. Det ena är normalläge. Det andra är när landet befinner sig i krigsfara, då ett antal fullmaktslagar aktiveras, som gör att det offentliga kan rekvirera egendom och ransonera varor. Man borde fundera på att ge regeringen extraordinära befogenheter under väldigt svåra påfrestningar utanför krigstid.”

Generaldirektören anför skogsbränder och pandemier som skäl för behovet, men vad som sker i relationerna mellan USA och Kina bör också vägas in. Det är en mycket obehaglig situation att behöva vidta inskränkningar i utrikeshandeln under tryck av en stormakt då man måste hävda att krigsfara råder för att vidta en motåtgärd, till exempel ransonering, och därmed i praktiken förklara att man befinner sig i krig eller fara för krig.

Om Kina och USA skulle hamna i ett nytt kallt krig med varandra är det mycket sannolikt att det utvidgas till att omfatta även Nato och övriga delar av det vi brukar kalla för ”Väst” på den ena sidan och vår granne Ryssland och Nordkorea samt möjligen Iran och Pakistan på den andra. ”Obegränsad krigföring i fredstid” är inte ett begrepp i folkrätten. Följaktligen är det inte ett begrepp, som kan åberopas av ett litet land, som vill förhålla sig ”neutralt”.

Det värsta scenariot är kanske inte det mest sannolika, men redan att begreppet existerar är skäl nog för att lägga det eventuella nya kalla kriget till argumenten för en krislagstiftning.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Foto: shutterstock.com

Mer av samma skribent