av Jan Ångström

Det säkra sättet att skriva en krönika är att hålla sig borta ifrån dagsaktuella skeenden. I alla typer av betraktelser av pågående händelseutvecklingar finns problematik att få tillgång till tillförlitliga källor. Dessutom kan en krönika bli snabbt irrelevant om skeendet tar andra snabba och oväntade förlopp. Dessa svårigheter till trots är det mer eller mindre omöjligt att skriva en krönika för akademiens räkning utan att fokusera på krisen i Ukraina. Parallellt med annekteringen av Krim ökade Ryssland sin militära närvaro längs gränsen till Ukraina och det torde knappast vara kontroversiellt att påstå att händelserna är orkestrerade och planerade sedan länge från ryskt håll. Det är heller inte speciellt kontroversiellt att påstå att USA och EU hittills har haft svårt att bemöta det ryska agerandet.

Det omedelbara strategiska problemet för USA och EU är mångfacetterat. För det första argumenterar Putin på ett sätt som gör det svårt för väst att hantera situationen. Genom att hävda att man från ryskt håll bara skyddar ryssar i förskingringen som utsätts för hot och trakasserier så anförs i grunden liberala argument – som västvärlden självt använt under den senaste tioårsperioden – som väst har problem att bemöta. Att bara peka på inkonsekvenser i rysk argumentation och praktisk strategi är otillräckligt.

För det andra så kommer alla former av militär eskalering från väst till synes bekräfta den ryska ledningens narrativ om att EU och USA stödjer högerextrema krafter i Ukraina och vill tillskansa sig makten i Ukraina. Utifrån Putins narrativ om konflikten så är ju väst de aggressiva makterna som har flyttat fram Natos gränser till Baltikum och Polen. Denna narrativ underbyggs naturligtvis av att man från ryskt håll hävdar att det inte är ryska eller ryskledda förband som först tog kontroll över Krim och nu sakta men säkert också håller på att ta kontroll över östra Ukraina, utan lokala ryska anhängare. I detta är Putins agerande snarlikt Milosevic och hans beteende i det forna Jugoslavien. Som James Gow har visat i Triumph of the Lack of Will (1997) tilläts Milosevic länge och väl att hävda att han inte kontrollerade den bosnienserbiska ledningen i Pale och illdåden kunde fortgå. Mönstret går igen i Ukraina.

För det tredje så agerar man från ryskt håll med att skicka väldigt många olika, ibland motsägelsefulla, signaler till väst. Försvarsminister Sjojgu, utrikesminister Lavrov och president Putin uttalar om vartannat stridslystna budskap och om vartannat försonande ord. Denna mångtydighet har hållit på alltför länge för att vara en slump. Det är snarare en medveten strategi som är förvånansvärt framgångsrik såtillvida att den hela tiden gör att det finns utvägar för västs ledningar att välja att lyssna på de försonande budskapen. Vi ser detta inte minst i splittringen i väst angående skärpta sanktioner mot Ryssland eller inte där Storbritannien, Sverige och Frankrike vill ha skärpta sanktioner, medan exempelvis Holland inte vill det.

Till sist så ska man heller inte glömma bort det militära sakläget. Efter att ha varit i krig i mer än ett decennium så är främst de amerikanska och brittiska arméerna slitna och befolkningarna krigströtta. Tillsammans med den globala ekonomiska krisen så har krigen i Afghanistan och Irak kraftigt decimerat viljan att använda militära medel. Ryssland är utifrån detta perspektiv en helt annan motpart än dåligt tränande och utrustade irakiska förband.

Lösningen är däremot mycket lättare än vad man i förstone tror. Den formulerades redan 1929 av Basil Liddell Hart. En indirekt strategi som den som Ryssland använder ska bemötas av en indirekt strategi. Liddell Hart menade att den indirekta strategin kännetecknades av att man inte angrep motpartens starka sidor och heller inte de mest förväntade sidorna. Snarare än riktade sanktioner mot delar av den ryska eliten så är det enda som behövs – märkligt nog – att Tyskland startar om sina kärnkraftverk och låter dem gå på högvarv. Det låter kanske inte som att ett sådant beslut har en omedelbar koppling till att Ryssland ska återkalla sina militära enheter från Ukrainas gränser och att Ukraina tillåts att självt välja väg, men det skulle effektivt och omgående stjälpa stora delar av den ryska strategin.

För det första skulle ökad produktion av tysk kärnkraft inte bekräfta den ryska narrativet om att västvärlden erövrar Ukraina. Det skulle snarare motverka denna narrativ eftersom inga förband eller andra militära resurser skulle behöva användas i Rysslands eller Ukrainas omedelbara närhet. Att ett enskilt land beslutar om frågan gör också att Ryssland knappast kan beskylla väst för att eskalera konflikten militärt.

För det andra skulle ökad produktion av tysk kärnkraft kunna minska Europas energiberoende av Ryssland. I dagsläget importerar Tyskland ca 15 % av sin gas och 30% av sin olja från Ryssland. Ukraina har ett än starkare beroende av rysk gas. Detta beroende gör såväl väst som Ukraina sårbara för påtryckningar och utpressningar från ryskt håll. Ett minskat beroende, om Tyskland (och eller EU) dessutom kan subventionera energi till Ukraina, skapar helt enkelt förutsättningarna för att väst kan vara hårdare gentemot Ryssland om det behövs.

För det tredje skulle ekonomiska stödpaket till Ukraina kunna börja fungera och på sikt skulle medborgarna i Ukraina komma att inse att ekonomin blir bättre av olika former av samarbete med väst. I dagsläget kan Ryssland bara höja gaspriset och kamma in västs stödpaket till sig istället. Det stora strategiska verktyget för utpressning av Ukraina försvinner eller åtminstone reduceras kraftigt om Ukraina kan få sitt energibehov från väst istället för Ryssland.

För det fjärde skulle ökad produktion i tyska kärnkraftverk på allvar drabba de ryska eliterna eftersom börskurserna skulle falla och då skulle deras förmögenheter påverkas drastiskt. Detta skulle kunna så split mellan de ekonomiska och politiska eliterna i Ryssland utan att man höjer konfliktnivån militärt.

För det femte – och kanske viktigast – så skulle ökad produktion av tysk kärnkraft minska skatteintäkterna för Ryssland, vilket skulle hota den långsiktiga upprustningen och modernise­ringen av de ryska stridskrafterna. Operativa tyska kärnkraftverk kan därför förändra även den långsiktiga militära vågskålen till västs fördel. Putin är knappast beredd att offra de militära reformerna och Rysslands fortsatta möjligheter att utöva militär makt för östra Ukraina.

Även om detta sätt att hantera situationen har uppenbara fördelar så kvarstår frågan om det är troligt att man i Tyskland mäktar med att fatta beslut om att starta om kärnkraftverken och om beslutet verkligen är fritt från kostnader för USA och Nato i vidare mening? För det första så kan vi här konstatera att en ökad miljömedvetenhet bland allmänheten och de Grönas framgångar i tysk politik som naturligtvis är lovvärd utifrån en lång rad perspektiv kan ställa till strategiska problem för hela väst. Det är långt ifrån självklart att den tyska regeringen klarar av att förklara för den tyska befolkningen att kärnkraftverken måste startas igen. På det här sättet håller ca 20 procent av de tyska väljarna resten av västvärlden som gisslan. För det andra så kan det naturligtvis vara så att det heller inte räcker med ökad produktivitet i tyska kärnkraftverk, utan kanske behöver också andra länder – exempelvis Sverige – också förstärka kärnkraften eller bygga ut nya älvar på sikt. Det är återigen långt ifrån säkert att EU:s solidaritetspolitik som vi trots allt har förbundit oss till kommer att sträckas så långt att den tillåts påverka (främst) norrländska älvar. För det tredje så är frågan naturligtvis mer komplex. Europa är förbundet med Ryssland i olika grad och man kan därför lätt se att det kommer att resultera i olika politiska komplikationer och kanske t.o.m. förnyade ekonomiska problem för flera av medelhavsländerna som har ett relativt stort beroende av rysk gas. Här kan det alltså uppstå en ny splittring mellan nord och syd inom EU.

Oavsett hur utvecklingen i Ukraina fortlöper så har krisen och annekteringen av Krim tydliggjort behovet och betydelsen av strategi och strategiskt tänkande. Utifrån detta perspektiv förefaller inte historien har tagit slut och idéer från 1929 kan fortfarande vara relevanta för att hjälpa oss att se olika valmöjligheter även för dagens mer sammanvävda och komplexa värld.