av Hans Lindblad

Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken.

Normalt brukar statsråd inte gå emot regeringspolitiken och plädera för omläggningar inom andra departements domäner. Det var dock ingen ny tanke hon förde fram när hon sade sig önska att en ”jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. Idén om könsneutral totalförsvarsplikt drevs först av Folkpartiet genom beslut vid landsmötet 1977, alltså för snart 40 år sedan.

I linje med detta ville  partiet få till stånd direktrekrytering och grundutbildning till civilförsvaret, i första hand dess undsättnings- och räddningsenheter. Dessa hade bland annat de riskfyllda och tunga uppgifterna att söka ta sig genom brinnande och raserade byggnader för att under tidsnöd rädda instängda i skyddsrum. Jag kom att driva denna fråga i en rad försvarsutredningar under främst 80-talet.

Sedan länge bestod enheterna av tidigare värnpliktiga som överfördes till civilförsvaret vid 47 års ålder och sedan var kvar till pensionsåldern. De gavs ingen utbildning, eftersom staten inte med plikt ville tvinga på sådan för personer i så mogen ålder. De uttagna visste knappt om att de fanns i rullorna, så oftast anmälde de därför inte när de drabbades av hjärtfel eller andra svåra sjukdomar. Det var en organisation som knappast skulle kunnat fungera direkt efter mobilisering.

FP-förslaget innebar att utbilda 5000 unga män och kvinnor per år med sikte på att efter 30 år ha en organisation om 150 000 personer. De andra partierna avvisade tanken på ett direktutbildat civilförsvar. Utom vid ett tillfälle då de i 1978 års försvarskommitté preliminärt gick med på att förslaget ändå skulle få utredas, Men inför utredningens slutbetänkande 1981 ändrade sig sedan blivande arméchefen Åke Sagrén som förklarade att unga till civilförsvaret stred mot ”värnpliktsprincipen”. Naturligtvis grundlöst, eftersom sådan utbildning fanns i till exempel Danmark.

Jag har ibland undrat vad som hänt om FP-förslaget godtagits. Vid den tidpunkt då riksdagen brådstörtat 2010 avskaffade värnplikten skulle merparten av räddningsenheterna ha varit bemannade med grundutbildad personal i betydligt lägre åldrar än i den tidigare organisationen.

Jag tvivlar på att riksdagen i så fall utan vidare avskaffat civilförsvarsorganisationen och dess pliktpersonal, eftersom de utbildade naturligtvis i respektive kommun var en värdefull resurs också vid fredstida stora olyckor och katastrofer. Medvetenheten om samhällets sårbarhet hade vid den tiden ökat, så det är svårt att tro att man utan vidare slopat vad som byggts upp.

Om Margot Wallström tror att hennes tanke är ny visar det bara att hon inte vet vad hon pratar om. Hon talade i Sälen om ”civilister i beredskap ” och nämnde uppgifterna att ”förstärka migrationsverket, asylboende och agera vägvisare”. Vad talar för att just de uppgifterna ingått i en civil pliktutbildning? Det förefaller rimligare att utnyttja arbetsförmedlingen, och vägvisarna får väl rekryteras lokalt och helst inte med tvång.

När vi åtminstone under delar av året hade tiotusentals värnpliktiga under utbildning kunde man vid behov sända ”armar och ben” för arbetsuppgifter vid till exempel översvämningar, utan att soldaterna hade någon utbildning för just den uppgiften. De kunde också, liksom hemvärnet och orienteringsklubbar, användas för att söka efter försvunna personer. Nu finns inte de värnpliktiga men den senare uppgiften klaras bättre än någonsin genom civilsamhällets ”Missing People”.

Vid stora olyckor och katastrofer i Norden är förmodligen räddningstjänst och sjukvård kritiska sektorer. Länge talades om att svenskar mer än andra litade på att stat och kommun som ”den gode herden” skulle klara av att lösa svåra situationer. Men förtroendet för detta har minskat kraftigt, inte minst genom polisens strul efter mordet på Olof Palme och statsminister Göran Perssons handlingsförlamning efter tsunamin. Hemma i Gävle var vi avstängda från omvärlden i tre dygn genom det väldiga snöovädret 1998. All offentlig service var lamslagen. I det läget visade sig civilsamhället fungerat bättre än många nog hade väntat. Hänvisade enbart till sig själva hjälpte grannar varandra, till exempel genom att söka upp ensamma sjuka. Enda sättet att ta sig fram på gatorna var med skidor, och hyllorna tömdes i butikerna.

Regering som debattorgan

En regering framstår lätt som splittrad om statsråd opponerar mot varandras politik. Ett exekutivt organ bör inte uppträda som en debattstuga. Om en minister vill stimulera till debatt bör det helst vara inom det egna ansvarsområdet.

Margot Wallsgröm tog i Sälen upp behovet av ”ett mer handlingskraftigt, solidariskt och enigt EU”. Hon pläderade för ”ny kraft till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik”, det som brukar förkortas GUSP. Hon nämnde Ukraina men inte mer om hur EU bör stärka sin säkerhetspolitik.

Hon talade om OSSE och FN men inget om partnerskapet med Nato eller om Stoltenbergrapporten om ökat säkerhetspolitiskt samarbete i Norden. Mest anmärkningsvärt var att utrikesministern totalt förbigick den viktigaste innovationen i senare års svenska säkerhetspolitik, alltså solidaritetsdeklarationen om svenskt stöd i krislägen till stater i EU och Norden. Det kan ses som en svensk komplettering till Lissabonfördraget. Riksdagen har förklarat att Sverige förväntar sig motsvarande bistånd om vi själva drabbas av kris eller anfall. I samband med svaret på Frankrikes begäran om svenskt bistånd efter terrorattackerna i Paris har en diskussion om hur volymen på svenska insatser för andra stater kan påverka vad vi själva kan vänta oss i liknande lägen,

Hittills har solidaritetsdeklarationen mest behandlats i principiella termer. Mindre frågan hur omfattande insatser Sverige förmår ställa upp med vid hot eller angrepp mot demokratier i närområdet? Den starka reduktionen av svenskt försvar kan göra det svårt att bidra med bataljonsförband eller ens ett antal kompanier. Ett Herkulesplan år två och ett par stabsofficerare räcker liksom inte. Det går naturligtvis att tankemässigt skissa möjligheter.

Vid en allvarlig händelseutveckling kring Baltikum kunde vi göra ganska mycket till följd av den geografiska närheten. Vi kunde bidra med signalspaning (där vi hade utbyte med Natostater redan på 50-talet), radar- och flygspaning, havsövervakning och insatser från svenska ubåtar.

Redan tillgång till svenskt luftrum, sjö- och landterritorium, då inte minst Gotland, skulle rejält underlätta för Nato att tillföra resurser. Vi kunde erbjuda jaktskydd vid passage genom svenskt område. Kanske vore det a av värde att bistå med bränsle vid svenska flyg- och marinbaser. Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.

Redan tidigt efter Berlinmurens fall avfördes ”neutralitet” för svensk del, och det blir naturligtvis ännu tydligare genom solidaritetsdeklarationen. Man kan inte gripa in till stöd för ett angripet land och sedan utfärda en neutralitetsförklaring i samma konflikt.

Behov av mer kunskap om Nato

Fyra politiska pläderar för svenskt inträde i Nato. Det skapar också för övriga partier ett behov av större kunskap för att kunna informera medborgarna. I Finland har statliga rapporter tagits fram just för att öka kunskapen hos medborgarna. Mycket av detta skulle kunna nyttjas också på svensk sida. Det ur demokratisk synpunkt sämsta alternativet vore en upprepning av vad som hände ifråga om EU. Alltför ringa opinionsbildning och debatt i årtionden och sedan ett snabbt beslut i en akut situation. Bättre vore naturligtvis folkbildningsinsatser över längre tid.

Tage Erlanders Metalltal 1961, formulerat av Sverker Åström och Olof Palme, kom att blockera mycket av socialdemokratiskt tänkande kring Europa under 30 år. Det finns en myt att talet enbart förde fram ”neutralitetspolitiken” som hinder för svenskt deltagande, Tvärtom angavs nästan allt inom dåvarande EEC vara negativt och skadligt. På flera sätt ett extremt inåtvänt dokument. Där fanns inget erkännande av att organisationen byggde på för ett demokratiskt Europa viktiga värden och strävanden. Andra partier kunde tala väl om samarbetssträvanden alldeles oavsett om och när Sverige skulle bli medlem. I de partier där man i 30 år talat negativt om EU-projektet var det naturligtvis svårt att sedan skifta uppfattning. Ledningen kunde göra det långt snabbare än partisympatisörerna, vilket visade sig i folkomröstningen om inträde. Erfarenheten var alltså att opinionsbildning kräver tid.

Försvarsminister Peter Hultqvist var i Sälen mycket kritisk mot vådliga överdrifter i den svenska debatten om det kommande riksdagsbeslutet rörande värdlandsavtal med Nato. Han antydde att även i den frågan kunde en del av skrämselinformationen komma från ryskt håll, varifrån också spridits lögner om honom själv.

Redan tidigt förenade Norge och Danmark sitt deltagande i Nato med förbehåll rörande baspolitik och kärnvapen. Detta i syfte att lugna Sovjet. Baspolitiken betydde att kärnvapen inte skulle tillåtas i fredstid i de två länderna, och allierade enheter skulle inte vara permanent baserade där. Däremot måste man självfallet tillsammans med sina allierade kunna samöva i den reella geografiska miljön. För att försvaret av Norge skulle kunna förstärkas snabbare togs efterhand beslut om allierad förhandslagring i Norge.

Det är  svårt att tro att något svenskt parti kommer att föreslå svenskt inträde i Nato utan de begränsningar som Norge och Danmark haft ända sedan inträdet 1949. Sverige och Finland är de enda demokratierna i norra Europa utanför Nato. Det finns naturligtvis argument både för och emot. Men de som förordar inträde i Nato bör förutsätta samma typ av restriktioner som Norge och Danmark hela tiden haft.

 
Författaren är redaktör och f d riksdagsledamot.