av Helge Löfstedt

Den operativa nivån har beskurits kraftigt funktionellt i de ekonomiska nedskärningar som Försvarsmakten utsatts för.  Det leder till att värderingsuttalanden för försvarets system och förband numera många gånger domineras av duellresonemang som för mig framstår som överförenklade. Detta eftersom de bortser från de realiteter en liten stat bör förhålla sig till i en militär kraftmätning med en stormakt.  Strider av karaktären vinna eller försvinna är rimligen något en styrkemässigt underlägsen part bör undvika. Detta till förmån för strider syftande till att bestrida motståndarens operativa handlingsfrihet dvs med karaktären fördröja, skydda, försvåra osv. Samtidigt skall strider av sådan karaktär bidra till att skapa och utnyttja situationer där operativa styrkeför­hållanden medger aktivt uppträdande och detta även när motståndaren i några avseenden har tillgång till system med överlägsna prestanda.

Den operativa analysnivån är i dag svagare i det svenska försvaret än under kalla kriget. Dess­utom har man där i väsentligt mindre omfattning arbetat med problem relaterade till nationellt försvar. Man har visserligen inom försvarsmakten sedan viss tid påbörjat åter­tagande av ope­ra­tiv kompetens för det nationella försvarets behov. Men man bör vara medveten om att många värderingsuttalanden som förs fram i den allmänna debatten härrör från systemvist tänkande som övervintrat i betydligt större utsträckning än det samlade operativa perspektivet.

Den nu ofta förekommande benämningen ”en veckas-försvaret” har den fördelen att den väcker en insikt om svagheterna i den svenska försvarsmakten. Det behövs dock en beskrivning med något större upplösning för att kunna ge en realistisk förståelse för vad som kan åstadkommas och därmed för möjligheterna att genom förändring skapa en högre av­hållande tröskelförmåga. Detta för att tydligare visa på samband mellan prestanda för och egenskaper hos vapensystem och väsentliga delar av den operativa förmågan.

För Sveriges militära försvar är den nuvarande militärpolitiska situationen i närområdet av­gör­ande. Den kan karakteriseras som be­grän­sat stabil eller labil. Detta beroende på att Natos försvar i de baltiska länderna är så svagt att de måste förstärkas om mera tydliga hot skulle uppkomma. Styrkeförhållandena är också sådana att Ryssland knappast skulle kunna föra ett ens medelstort krig i Europa mot Nato med hopp om framgång. Om Ryssland skulle vilja förändra situationen med militära medel i något eller flera av de baltiska länderna är det därför nödvändigt att snabbt försätta Nato i en sådan situa­tion att alliansen inte klarar av att försvara någon av de baltiska staterna utan att därmed starta ett storkrig i Europa. Något man säkerligen tvekar inför.  En möjlighet för Ryssland är då en fait accompli-operation dvs att på delar av svenskt territorium gruppera vapensystem som allvarligt försvårar eller rent av förhindrar Natos styrke­till­försel.  Dvs långräck­vid­diga vapen, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar.

Man måste då vara medveten om att ett sådant agerande måste anses som riskabelt för Ryssland. Tidpunkten måste väljas med hänsyn till förväntade trögheter i den militärpolitiska beslutsprocessen inom Nato. Sådana kan uppkomma mer eller mindre slumpvis under den allmänna världsutvecklingen, men också alstras eller förstärkas genom avsiktligt agerande från Ryssland – ensamt eller i samverkan med andra. I Amerikansk strategisk litteratur förekommer uttrycket ”Window of opportunity”. Jag känner inte något sven­skt uttryck som lika tydligt  återger företeelsen. Väljer därför att återge det amerikanska ut­trycket för att illustrera att en militär operation i ett sådant fall måste göras under stark tids­press. Väsentligt för försvaret är då att denna tidspress också skapar möjligheter att genom olika åtgärder störa och fördröja angriparens agerande – och detta även utan att alla gånger vinna i de dueller av olika slag som kan uppstå.  Tvärtom torde det förhärskande bli strider syftande till att bestrida angriparens operativa handlingsfrihet att snabbt nå sitt mål.

Ovanstående skrivningar har inspirerats av Karlis Neretnieks blogginlägg ”Behövs armén” infört den 25 juni i år samt min egen FOI-rapport ”Krisdynamik och handlingsutrymme för militärt våld” från 2004. Fortsättningen av resonemanget har också inspirerats av Krister Andréns FOI-rapport ”Krigsavhållande tröskelförmåga” från feb 2014.

Mot situationer med högre grad av militärt våld behövs ett svenskt försvar med operativ förmåga en­ligt följande tre översiktliga specifikationer.

En första grundläggande inriktning är ett trovärdigt och robust skydd mot rysk be­kämpning och som inriktas på överlevnad för operativt kvalificerade delar av det svenska försvaret. Till detta robusta skydd vill jag hänföra aktiva och passiva försvarsmedel av olika slag inklusive luftvärnsrobotsystem.

En andra grundläggande inriktning är en trovärdig förmåga att snabbt och effektivt ta emot militärt stöd från omvärlden.

En tredje grundläggande inriktning är en trovärdig förmåga att snabbt och effektivt bekämpa, anfalla och återta delar av den eller de ”enklaver” som Ryssland skulle vilja besätta på svenskt territorium.  Denna förmåga skapas till del av långräckviddiga precisionsvapen med förmåga att bekämpa transporter till det eller de utsatta områdena. Jag vill här också påtala det som Karlis Neretnieks framför, nämligen det angelägna i att det även ingår enheter med förmåga att ta eller återta och hålla avgörande områden.

Verksamheten präglas på båda sidor av tidspress. Den ryska stormakten strävar efter att stadigvarande nå avgörande resultat innan Nato resurser kommit till verkan. De ryska en­he­terna agerar därför snabbt och våldsamt. De svenska enheter som skall motverka det ryska agerande måste då rimligen agera i minst lika högt tempo. Bl a måste man komma till verkan med delar av befintlig organisation. Stridsindelningen måste tidigt vara lämplig utan att behöva invänta kom­pletteringar och understöd från av­lägsna geografiska delar av landet.

En randanmärkning får bli att utsatta områden i ovanstående resonemang inte bara är hela eller delar av Gotland. Även sådana delar av det svenska fastlandet ingår som skulle kunna utgöra lämplig terräng som grupperingsområde för långräckviddiga vapen.

Som avslutning vill jag också påminna om att den svenska nationella tröskelförmågan ska kunna hantera incidenter och begränsade kriser på egen hand. Försvaret skall kunna bidra i hela konfliktskalan från incidenter via kriser av olika slag och nivåer upp till nivåer med krigsoperationer tillsammans med allierade.

Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och medlem i KKrVA

Mer av samma författare