Det pågår en diskussion om luftlitoralen, också kallad för marknära luftherravälde, som ett omkullkastande fenomen som kräver nya konceptuella ramverk och doktriner. Luftlitoralen kan inte hanteras enbart som en fysisk luftvolym. Den enskilde chefen behöver förhålla sig till en rad olika faktorer utöver höjdskikt och tid. Sensorer, egna obemannade system, elektroniska motmedel (CUAS), det elektromagnetiska spektrumet och konventionellt luftvärn är också faktorer som måste tas i beaktande. De ställer betydligt högre krav på samordning längre ner i organisationen.
Men samordningen är bara en del i problematiken. Motståndaren försöker samtidigt använda samma luftvolym. Denne spanar, skjuter indirekt eld, stör och försöker förneka oss möjligheten till att göra detsamma. Frågan är således större än hur vi samordnar våra system i luftlitoralen. Det vi behöver diskutera är hur vi ska slåss om den.
De första tusen metrarna upp i luften måste aktivt formas. Markförbanden behöver kunna skapa lokal och tillfällig låghöjdsöverlägsenhet på samma sätt som de försöker skapa lokal överlägsenhet i terrängen, inom det elektromagnetiska spektrumet eller genom kraftsamling av eld. Lars Forssell och Johannes Andersen beskriver att ”ett marknära luftherravälde kan vara momentant och begränsat i tid och rum eller ihållande över längre perioder”.[i] Jag skulle vilja kalla det för en tillfällig låghöjdsöverlägsenhet, förmågan att under begränsad tid och inom ett begränsat område kunna nyttja det lägre luftskiktet för egna sensorer, samband och verkan samtidigt som motståndaren förnekas, eller kraftigt begränsas, motsvarande möjlighet.[ii] Det kan låta som en ambitionssänkning, men jag tror att det är vägen framåt för att kunna bygga förmågor som överlever på slagfältet och där brigadchefen kan styra samt nyttja sina resurser mer effektivt.
Kontroll är en form av tillstånd. Överlägsenhet är en tillräcklig fördel för att kunna lösa en specifik uppgift. Genom att inte kräva kontroll över luftrummet, det vill säga luftherravälde, säger vi att det inte är bekämpning av fientliga system som är målet utan att skapa handlingsfrihet för egna förband. Vi behöver ”bara” vara överlägsna i ett specifikt ögonblick för att exempelvis möjliggöra en underhållstransport, omgruppering av en ledningsplats eller inför ett bataljonsanfall. Det här tillåter oss att gå från att enbart fokusera på ”hur stoppar vi drönaren?” till att mer tänka i banorna ”vilket tillstånd behöver vi skapa i luftvolymen för att lösa vår uppgift?”. Svaret på den senare frågan kan sträcka sig från att störa allt, till att låta motståndarens drönare flyga men att vi döljer vår verksamhet till att prioritera att bekämpa operatören som styr farkosten.
Genom att se på luftlitoralen som terräng kan förbandschefen definiera hur mycket av luften som måste förnekas motståndaren, vilket luftområde som kan tillåtas nyttjas av fienden samt vilken risk som är acceptabel därmed. Ett synsätt som ligger nära det Forssell och Andersen beskriver där marknära luftöverlägsenhet är en förutsättning för manöverstrid. Det knyter också an till Major Qvists anförande att markstridskrafterna måste ta ett aktivt ägandeskap över luftvolymen.[iii] För att ta det ägandeskapet behöver förbanden mer än tillgång till rätt typ av tekniska system, det krävs att organisationen som sådan är konstruerad för att kunna ta striden och skapa låghöjdsöverlägsenhet på samma sätt som förbandet är organiserat för att kunna lösa specifika markuppgifter. Den organiseringen får inte enbart stanna vid att tillföra tekniska system.
För att återknyta till min tidigare artikel om anpassning som militär förmåga, ibland krävs det en organisatorisk anpassning för att kunna ta sig an ett problem. Verkligheten har skapat ett utmanande utrymme som inte bryr sig om våra befintliga organisationsstrukturer. Frågan vi då måste ställa oss är om vi anpassar organisationen efter fenomenet, eller om vi försöker anpassa fenomenet till gällande strukturer? Ett luftrum med drönare ägs inte enbart av luftvärnet, inte heller av telekrigsfunktionen. Flygvapnet kan inte heller äga problemet. Utan det blir ett problem som ägs av den taktiska chefen på marken och där det behövs förutsättningar för att kunna leda alla funktioner och koncentrera effekter till rätt område vid rätt tidpunkt.
Markstridsförbanden har behovet av låghöjdsöverlägsenhet och bör därmed äga ansvaret inom sitt operationsområde, även om effekterna kan komma ur flera olika funktioner och försvarsgrenar. Därmed blir det också markstridskrafternas ansvar för att utveckla de metoder som krävs för att skapa låghöjdsöverlägsenhet.
Luftrummet är till sin natur gemensamt, således kan det invändas mot att lägga ägandeskapet av luftlitoralen hos markstridsförbanden. I samma volym rör sig såväl eget stridsflyg som artillerigranater och luftvärnsrobotar, och att peka ut en enskild taktisk chef som ägare riskerar att flytta samordningsproblemet snarare än att lösa det. En riktig invändning, samtidigt försvinner inte ”deconfliction”-problematiken oavsett vem vi utser till ägare, frågan är på vilken nivå och med vilket tempo den kan lösas. Den traditionella luftrumssamordningen sker på dygnsbasis, som ur ett luftstridsperspektiv är kort men ur ett drönarperspektiv långt. Luftlitoralen befolkas av små, billiga och kortlivade system vars livslängd räknas i minuter. En central samordning saknar förutsättningarna för att hänga med i tempot som är på den lägre taktiska nivån. Det är en svaghet som motståndaren kommer utnyttja.
Ägandeskapet innebär inte att andra stängs ute, tvärtom förutsätter det fortsatt samordning och samverkan. Precis som att gränser mellan förband på marken behöver samordnas, kommer luftlitoralen också vara ett terrängavsnitt där gränser ska definieras. Ägandeskapet blir därmed skiktat mellan högre och lägre luftvolymer, med tillägget att det också behöver skiktas inom det elektromagnetiska spektrumet. ”Deconfliction”-problematiken försvinner således inte, däremot kommer samordningen bättre matchas mot luftlitoralens tempo snarare än stridsflygets.
Det finns en identifierad kognitiv utmaning där chefer och staber måste uppfatta luftvolym, spektrum, sensorer och obemannade system som en integrerad del av terrängen och inte något som kan hanteras vid sidan av markstriden. För att komma åt den kognitiva utmaningen beskrivs bland annat hur förband bör etablera lokala drönarklubbar. Något som flera garnisoner nu har upprättat eller är på väg att upprätta och där föreningarna genomför tävlingar. Föreningar och tävlingar löser naturligtvis inte ledningsproblemet i luftlitoralen. Däremot kan de fungera som ett trappsteg för att bygga teknisk förståelse, utveckla taktiska problem och normalisera användningen av luftvolymen. Allt detta medger för markstridsförbanden att successivt testa metoder för att såväl leda drönare som att öva förmågan till att bedöma luftlitoralen som terräng. Vilket på sikt även kan medföra att det blir en naturlig del för elever på den högre officersutbildningen att ta i beaktande vid fältövningar eller spel.
Avsaknaden av en färdig doktrin eller taktikreglemente som fullt ut berör luftvolymen får inte bli ett argument för passivitet. Tvärtom skapar den ett ansvar för förbanden att experimentera, dokumentera erfarenheter och utveckla metoder som senare kan prövas och institutionaliseras av nästa nivå.
Den som lämpligen leder striden i luftlitoralen är därför inte nödvändigtvis den som äger flest system, utan den chef som kan samla deras effekter till rätt plats vid rätt tidpunkt. Chefen på marken behöver inte äga alla system som verkar i luftlitoralen. Men hon eller han måste kunna definiera det önskade operativa läget i luftlitoralen som krävs, när det krävs och var det krävs för att därefter kunna få alla funktioner att samverka i skapandet av detta tillstånd. Därigenom kommer vi att kunna ta det ägandeskap över luftvolymen som krävs för att slå fienden.