av Lars Holmqvist

För cirka tio år sedan arbetade jag på bank. Vid några tillfällen fick jag då uppgiften att ta emot besökande ekonomistuderande från Sankt Petersburg för att under några timmar berätta om svenskt bankväsende i allmänhet och vår egen verksamhet i synnerhet, något som skedde inom ramen för ett projekt knutet till Stockholms Universitet.

Som en del av min presentation gick jag igenom hur en enkel kreditbedömning kan se ut i en svensk bank. När en kreditsökande uppger sitt personnummer och t ex ett bilregistreringsnummer så kan banken digitalt och omedelbart kontrollera inkomst, betalningshistorik i banken, skulder och eventuella betalningsanmärkningar hos andra, civilstånd och dessutom grovt värdera bilen.  Samtidigt kan banken genom postnumret få statistiskt underlag gällande betalningsvilja eller -förmåga i området där kunden bor. Svaret, avslag eller beviljande av kredit, kommer genast.

De ryska studenterna var förvånade och inte enbart positiva. Vid ett tillfälle fick jag den direkta frågan om det inte var väldigt naivt att samla så mycket källor till information på ett enda ställe. En bra fråga som ledde till en intressant diskussion där vi snabbt kom fram till att den svenska och den ryska historiska erfarenheten skiljer sig åt. Mycket.

Det svenska samhället är i många avseenden synnerligen effektivt. Orsakerna till detta är flera, det kan inte enbart kopplas till att vi är ett litet och centraliserat land, utbildningsnivån eller att den tekniska mognaden under lång tid har varit hög.

Mer än vi tror handlar det om den starka tillit som kännetecknar det svenska samhället, ett drag vi delar med andra länder och folk i norra och nordvästra Europa.

Fler än en betraktare har uppmärksammat tillitens stora betydelse för ett väl fungerande samhälle, och de svårigheter som omvänt drabbar samhällen där tilliten är lägre. Ett exempel på det senare som vi för närvarande kan läsa om dagligen, är den situation som det grekiska folket står inför.

Det ryska folkets historia har varit en helt annan än vår egen. Från landets senare historia kan nämnas livegenskapen som upphävdes först 1861, överdådet hos Tsarrysslands elit som stod i stark kontrast till den övriga befolkningens djupa fattigdom och den omfattande förstörelsen av samhällskontraktet som kom med kommunismen.

”De låtsas som om de betalar oss och vi låtsas som om vi arbetar” som det sovjetiska skämtet lyder.

Under åren runt 1990 var det nog många ryssar som med optimism i sinnet såg möjligheten för sitt land att snabbt utvecklas till en demokratisk rättsstat efter västeuropeisk modell. Tyvärr blev det inte så och redan under Jeltsins tid syntes tecknen på en utveckling i motsatt riktning.

Korruptionens grepp om ekonomin hårdnade, rättslösheten bredde ut sig och klyftorna i samhället steg till oerhörda nivåer. Trots en kraftig tillväxt i ekonomin till följd av goda oljepriser fortsatte förfallet av infrastrukturen och inga verksamma åtgärder vidtogs för att bredda den ekonomiska basen och därmed minska landets ensidiga beroende av energisektorn. ”Det blev som vanligt” som en desillusionerad ryss uttryckte saken.

Därefter blev den utrikespolitiska kantringen i Kreml sent omsider uppenbar även för det politiska skiktet i Väst.

Kriget mot tilliten…

Under de senaste månadernas hastiga försämring av relationerna mellan Ryssland och Väst har mycket skrivits om ryska psykologiska operationer (PsyOps), operationer syftande till att påverka vårt sätt att tänka och inte minst påverka våra beslut i en för de ryska ledarna fördelaktig riktning.

Mest synliga är nog de ryska mediaföretagen RT och Sputnik, men vi har även kunna lägga märke till en del uttalanden från olika experter, politiker och diplomater vilka skulle kunna beskrivas som del av informationskampanjer. Vad vill man?

Den ryskfödde brittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrev nyligen den ryska ambitionen så här:

”Men de försöker inte ens bevisa att… är sant, de fabricerar bara den ena konspirationsteorin efter den andra, och målet verkar helt enkelt vara att försvaga och förvirra informationsflödet för att få all information att framstå som omöjlig. Det handlar mindre om övertalning, det kan handla mycket mer om att förstöra andras självbild, fördunkla, göra varje försök till debatt omöjligt.” (Ur Axess Magasin, maj 2015)

Ett talande exempel på detta är de många olika ”sanningar” som presenterats av ryska medier angående det malaysiska plan som sköts ner 17 juli förra året.

Det är lätt att se att ett samhälle som det svenska, präglat av en stark tillit mellan medborgarna, kan skadas allvarligt om det utsätts för påverkan av en aktör som medvetet och uthålligt investerar tid och pengar för att nöta ner den enskildes tilltro till samhället, dess institutioner och andra medborgare.

Den ryska media- och informationsoffensiv som vi idag ser kan beskrivas som en del av hybridkriget, ett exempel på icke kinetisk krigföring från rysk sida. Ett av målen för insatserna, kanske det viktigaste, är kriget mot tilliten. Ett krig som kan medföra betydande skada och som innebär att vårt samhälle på en rad olika nivåer borde mobilisera ett fungerande försvar. Saken brådskar.

…eller kriget för den

Kriget är per definition en ömsesidig verksamhet. Om bara en part strider så är det inte krig utan någonting annat. Hur kan Väst – och Sverige – mer offensivt möta de ryska försöken att skada vår tillit?

Låt oss se på några Ryska karakteristika:

  • Det ryska samhället är av hävd långt mindre präglat av tillit än vårt eget. Historien har lärt ryssarna att betrakta sina ledare med viss skepsis. Vi hade nog lärt samma läxa om vi till exempel hade styrts av Stalin. Den enskilde kanske applåderar paraden, men entusiasmen för landets ledare är inte alltid så stark som den ger intryck av att vara.
  • Kremls starka reaktion på Maidanrörelsen och händelserna under hösten 2013 – vintern 2014 hänger samman med rädslan för att en demokrati- och antikorruptionsrörelse i det kulturellt mycket närliggande Ukraina lätt skulle kunna spilla över till Ryssland vilket skulle vara ytterst farligt för Kreml.
  • Även om Vladimir Putin och hans regering är populär i Ryssland och även om den ryska patriotiska vågen för närvarande är stark, så är hans maktbas inte given. Bara några år tillbaka syntes tydliga missnöjesyttringar, inte minst i de största städerna.
  • De lägre oljepriserna, kostnaderna för militär upprustning, kriget i Ukraina och Västs sanktioner gör det allt svårare att hålla folket på gott humör. Trenden idag är dessutom en sjunkande levnadsstandard.

Men om lågintensiva krig kan föras med ickemilitära medel istället för de mer traditionella så borde det ge Väst möjligheter i lika hög grad som det medför risker. Ponera att Väst på allvar gav sig in i kampen om tilliten. Att vi gick mer offensivt tillväga.  Väst skulle kunna hålla upp en spegel för att visa det ryska folket på de omfattande bristerna i dagens Ryssland, med det uttalade syftet att visa att folket behöver en bättre regering.

Några teman för denna ”spegel” skulle kunna vara:

  • Synliggöra den svåra korruptionens kostnader för nationalekonomin och i vardagen.
  • Hur infrastrukturen ser ut i andra länder där man faktiskt investerar för allmänhetens bästa.
  • Trafikdödens utveckling i Ryssland och i länderna ”västerut”.
  • En öppen jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i Polen eller i de råvarufattiga baltiska länderna å den ena sidan med oljeboomens Ryssland å den andra.
  • Varför länder som kännetecknas av rättslöshet aldrig kan komma ifatt de länder som är rättssäkra.
  • Samhällsnyttan med nyktra läkare.

För att ta några exempel.

Min tanke är att:

  1. Kremls nuvarande ledning inte kan överleva ett ryskt folk som är väl informerat.
  2. Idag är det omöjligt att hejda spridningen av information på det sätt som var möjligt före 1989.
  3. Västs moraliska övertag är inte bara stort utan massivt.

Detta ger möjligheter.

Även om Väst bara skulle göra mindre informationsinsatser mot det ryska folket men tydligt koppla dessa insatser till den ryska informationskrigföringen så skulle budskapet till de ryska ledarna komma fram tydligt. Mer omfattande satsningar kan dock vara oklokt, strävan bör inte vara att skapa oroligheter i det ryska samhället.

Vi i Väst bör inte nöja oss med att defensivt försöka skydda tilliten i våra samhällen från ryska attacker utan istället visa Kreml att tilliten är värd att försvara, att vi avser att försvara den och att informationsinsatser kan vara ömsesidiga. Att föra en aktiv och offensiv kamp för tilliten.

Vad skulle Kreml tycka om en sådan sak? Som det ryska ordspråket säger: ”Skyll inte på spegeln om trynet är snett.”

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

Mer av samma författare