Emellanåt dyker i mediatäckningen av kriget i Ukraina årtalet 1914 upp. Då stred ryska arméer mot österrikisk-ungerska trupper, understödda av tyska förband, på Ukrainas jord, precis som skulle bli fallet under det ryska inbördeskriget 1918-1921och igen under andra världskriget. Ukrainas territorium – och landets andra tillgångar – har alltid varit begärliga för länderna i regionen.
Men när året 1914 blir föremål för referenser i dagens bevakning av kriget är det inte dessa strider man tänker på. Det är risken för att Ukrainakriget skulle vara på väg mot en direkt väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO. Det är främst den australiske historikern Christopher Clarks omtalade bok ”The Sleepwalkers”, publicerad för ett dussintal år sedan, som åberopas. Tanken är då att stormakterna, trots att de är medvetna om riskerna, skulle kunna snubbla mot en urladdning utan att egentligen vilja detta.
Det vore naturligtvis dumt att helt avfärda risken för att en upptrappning av det tydliga västliga engagemanget för Ukraina skulle kunna leda till en öppen konflikt med Moskva. Vladimir Putin har då och då gjort hotfulla referenser till de ryska kärnvapnen, men i NATO-kretsar har man tagit dessa uttalanden, ibland grovt tillspetsade av Putins företrädare Dimitri Medvedev, med flera nypor salt. En sådan upptrappning skulle ju, förutom alla fruktansvärda effekter i hela regionen, omöjliggöra att Putin skulle kunna uppnå de omedelbara målen ens med sin s k militära specialoperation, nämligen att åtminstone lägga beslag på de fyra regionerna i östra Ukraina, som han redan annekterat.
Det kan finnas skäl att litet närmare diskutera parallellen med 1914. Vad är det egentligen åtskilliga politiker gett uttryck för, när man ser en fara i en upprepning av 1914, där mordet i Sarajevo på den österrikisk-ungerska tronföljaren Frans Ferdinand blev den tändande gnistan? I en nyutkommen bok, ”Disputing Disaster”, har den engelske historikern Perry Anderson analyserat sex kollegors diskussion om bakgrunden till 1914, bland dem Clarks.
Christopher Clarks syfte med ”The Sleepwalkers” var att söka förklara h u r kriget uppkom snarare än ”v a r f ö r”. Men på så vis skulle man också kunna komma fram till en rimligare avdömning av den senare frågan. Clark medger nästan att boktiteln är en smula olycklig. Författaren har ingalunda menat att de politiska ledarna 1914 bokstavligen var sömngångare utan egen handlingsförmåga. De tyckte sig ha situationen ganska klar för sig och agerade på diplomatisk väg, men marscherade ändå mot katastrofen. De levde i ” the short war illusion”, att ett krig skulle bli kort och trupperna skulle vara hemma till jul.
Kriget var knappast oundvikligt. Kejsar Wilhelm II, om vilken f ö Clark skrivit en utmärkt biografi (en person som f ö har åtskilliga likheter med Donald Trump), skulle mycket väl ha kunnat dämpa ivern i Wien att straffa Serbien för denna stats misstänkta inblandning i mordet. Den brittiske utrikesministern, lord Grey, var inte formellt bunden vid några alliansåtaganden till Frankrike och Ryssland och skulle säkerligen kunnat ta initiativ till medling. Men Grey hade genom att betona vikten av Storbritanniens militära samarbete med Frankrike (1904) och Ryssland (1907) i praktiken närmast gjort sig urarva tre brittiska principer: att inte i förväg avtalsvägen binda landet vid andra länders agerande, att söka bevara maktbalansen på kontinenten och att värna om flottans fortsatta dominans på världshaven.
När Christopher Clark publicerade sin bok ett par år före hundraårsjubileet av krigsutbrottet 1914 hade det rätt länge rått ett slags konsensus om hur man skulle förklara utvecklingen denna sommar. Segrarstaternas ledande historiker hade tidigt under mellankrigstiden kommit fram till att deras länder visserligen inte var oskyldiga men att huvudansvaret måste läggas på Tyskland och det österrikisk-ungerska imperiet. Sedermera och närmare sekelskiftet skulle debatten komma att föras mellan denna åsiktsriktning och de som menade att krigsorsaken måste sökas i det internationella systemets sammanbrott.
Det relativa samförståndet från 1930-talet om skuldbördan skulle dock komma att brytas 1961. Då kom i Västtyskland ut en bok, författad av Fritz Fischer, som kom att väcka sensation. Redan titeln,”Das Griff nach Weltmacht” antydde bokens syfte, nämligen att konstatera att den helt klart mest skyldiga staten var hans egen. Med stöd av åtskillig dokumentation från inte minst arkiv i DDR, trodde Fischer sig kunna visa att det wilhelminska Berlin gått in i kriget med öppna ögon för att säkra dominansen över den europeiska kontinenten och sin plats i världspolitiken. Man hade inte kunnat undgå att se hur snabbt Ryssland, inte minst ekonomiskt, hämtade sig efter nederlaget i kriget mot Japan 1904-1905 och revolutionen 1905. Man kunde på samma sätt inte förbise att Tysklands allierade, Österrike-Ungern, tycktes tappa mark; det gällde dubbelmonarkins alltmer vacklande politiska struktur, medan även denna den minsta stormakten faktiskt också upplevde en positiv ekonomisk utveckling decennierna före kriget. Det gällde nu att slå till medan ”the correlation of forces” ännu var förmånliga för Tyskland. Man insåg också att den s k Schlieffenplanen, som innebar ett angrepp mot Frankrike genom Belgien sannolikt skulle utlösa brittiska reaktioner och sannolikt en större konflikt.
Fritz Fischers diatrib mot junkrarna och militären av år 1914 passade väl in i bilden av det efterkrigstida demokratiska Västtyskland. Den konservativa kritiken gick inte minst ut på att Fischer genom att helt koncentrera sig på den tyska beslutsprocessen på ett otillåtet sätt förenklat skeendet.
Varje historiker som vill skriva om händelserna i juli 1914 måste inledningsvis bestämma sig för hur långt tillbaka han eller hon vill gå när det handlar om att hitta förklaringen till krigsutbrottet. Ofta tar man till utgångspunkt i det tyska kejsarrikets upprättande efter segern över Frankrike 1871. Tyskland blev nu för stort för att grannarna skulle slippa oroa sig, men ändå inte stort nog för att utan allierade helt dominera kontinenten. Paul Schroeder, den amerikanske historikern som i Perry Andersons bok får mest utrymme, menar att om Bismarck hejdat sig efter segern i kriget mot Österrike 1866 hade kontinenten sannolikt fått en rimligare maktbalans.
Orsaken till att Paul Schroeder, författare till den klassiska ”The Transformation of European Politics 1763-1848”, tillåter sig en dylik kontrafaktisk fundering är att han för sin del anser att rötterna till världskriget får sökas tillbaka till Wienkongressen 1814-1815. När de fyra stora segrarmakterna då kom överens om ett slags kollektivt säkerhetssystem, till vilket det besegrade Frankrike redan efter några år anslöts, var man styrd av de fruktansvärda konsekvenserna av tjugo års krig. Man fruktade inte att nya revolutioner skulle leda till krig, utan tvärtom. Stabilitet och legitimitet blev ledfyrarna.
Femmaktsgruppen skulle i praktiken hålla storkriget borta från Europa i hundra år. Men när de fem staternas politik utanför Europa började påverka deras politik i Europa kunde pentarkin, femmaktsväldet, som Schroeder kallar det, inte längre fungera. Följden blev ett nytt storkrig.
Hur skall man då knyta ihop 1914 med dagens internationella situation? När man fruktar att motsättningarna mellan Ryssland och NATO skulle kunna leda till öppen konflikt pekar man på att både Putin och Trump vill demontera det system som byggts upp sedan 1940-talet, och som åtminstone bland européer och det demokratiska partiet i USA anses ha bevarat en relativt stabil världsordning. Donald Trump vill samtidigt bevara USA:s stormaktsposition och utnyttja sin militära och ekonomiska styrka till att bilateralt vinna fördelar. Vladimir Putin, som i sin syn på den USA-ledda ordningen haft stöd från Kina och det globala syd, vill å sin sida återupprätta så mycket som möjligt av Sovjetunionens maktställning. Den ryske presidenten vill ha en de facto-överenskommelse a la Jalta 1945 med USA om avgränsningen av deras respektive intressesfärer. Toppmötet i Anchorage nyligen visar alltför tydligt hur lockad Trump tycks vara av tanken. Frestelsen att vara den som åstadkommer ”peace in our time” är svåroemotståndlig.
Detta innebär givetvis en europeisk mardröm. Skulle Putin segra i kriget kanske han går vidare, menar många. Detta skulle kunna innebära ett nytt storkrig på Europas mark. Men de europeiska NATO-länderna kan inom överskådlig framtid knappast föra ett sådant öppet krig utan amerikanskt stöd som Trump vill snåla med. Här kan man erinra om Österrike-Ungern som 1914 inte kunde agera utan tyskt bistånd. Parallellen, som ibland dyker upp i offentligheten, antyder att dagens Europa i grunden skulle vara lika sklerotiskt som dubbelmonarkin då. Skillnaden är dock den att Tyskland 1914 villigt gav sitt oreserverade stöd vilket ledde till krig. I teorin skulle dagens situation med USA som ett ovilligt Tyskland av år 1914 givetvis gynna Putins Ryssland och kunna leda till en europeisk katastrof. Samtidigt förblir USA medlem i NATO; Ryssland kan inte utgå från att USA avstår från att bistå sina allierade. Även om Donald Trump inte hittills tycks ha insett att USA har stor nytta av sina allierade, finns det andra som ogärna vill se sitt land som det internationella systemets ”lone ranger”. Här är USA mera splittrat än på länge.
Om liknelsen med 1914 visar sig vara behäftad med både likheter och olikheter gäller detta också München 1938 som också förekommer i debatten. Risken för en överenskommelse över Ukrainas huvud är ingalunda försumlig. Men Ukraina är inte Tjeckoslovakien 1938. Vad Hitler åstadkom med ett penndrag har Putin inte lyckats med på tre och ett halvt år. Ukraina har inte bara Europas största armé, som visat sig vara militärt högst kapabel, utan har också flera vänligt inställda EU- och NATO-stater som grannar, vilka lämnar verksamt, inklusive materiellt militärt, stöd på olika sätt. Tjeckoslovakien var visserligen rustat men låg, som Chamberlain i sitt berömda uttalande efter Münchenöverenskommelsen antydde, långt borta, och var dessutom omgivet av ovänliga eller svaga stater och med Tyskland, relativt klart starkare än dagens Ryssland, som granne.
Historiska paralleller är ofta frestande att tillgripa. De kan ge en – ofta falsk – relief åt de bedömningar en part i en pågående konflikt eller externa bedömare vill förmedla. Den amerikanske historikern Ernest May skrev under Vietnamkriget en då uppmärksammad bok, ”Lessons of the Past”, där han varnade för fallgroparna. Men å andra sidan kan man inte blunda för de paralleller som faktiskt finns. I dagens läge bör man inte heller glömma att striden om Ukraina, gränslandet, inte är ny utan går tillbaka hundratals år. Även vårt land har genom historien, liksom idag, varit inblandat i denna kamp, avgörande för Europas fred.