Dagens stora nyhet om den nordkoreanska attacken har knappast gått någon förbi. Som vi skrev för ett par dagar sedan är den koreanska halvön ett av jordens farligaste områden med hög beredskap och en oberäknelig aktör. Nordkorea har tidigare i år oprovocerat sänkt ett sydkoreanskt fartyg med torped och nu detta överfall. Vad vill de uppnå och varför; är frågor analytiker ställer sig runt om i världen.
Förklaringarna kretsar kring konsolidering av makten inom landet till följd av maktöverföringen till Kim Jong Un och/eller ett drag för att tvinga fram förhandlingar, som kan leda till ekonomiskt understöd.
På kort sikt kommer alla större aktörer göra allt för att kyla ned den akuta situationen, vilket framförallt Kina och USA sannolikt kommer att lyckas med. Sen kommer de stora bekymren att börja för framförallt president Obama.
För det första agerar han utifrån ett läge där han måste ha republikanerna med sig, vilket torde innebära en mer konfrontativ hållning.
För det andra måste han klart och tydligt garantera främst Sydkorea, men också Japan ett tydligt skydd. Annars riskerar vi en accelerad upprustning i området. Vi har redan innan dagens händelser hört sydkoreanska röster om att på nytt upplåta utrymme för taktiska kärnvapen. En upprustning i området kommer naturligtvis att påverka kinesiska och ryska beslut om områdets risker. Räkna med att vi kommer att få se hangarfartygsgruppen USS George Washington utanför Sydkorea.
För det tredje finns det en risk för att aktörer som Iran tar sig för någonting oväntat och provokativt. Det talas om att Nordkorea och Iran mfl. bland annat delar kärnteknologiskt kunnande liksom om tillverkning av ballistiska robotar. Det förefaller rimligt, och i så fall är det rimligt att anta att de kan tala strategi med varandra och samordna aktiviteter i tid.
Det blir mycket svårt att avge ett svar som balanserar dessa faktorer. Ett svar som är tydligt och trovärdigt, samtidigt som det inte provocerar. En av slutsatserna är ju att en liknande nordkoreansk handling troligen kommer att ske igen det närmaste året. Det talas ofta om att vi inte förstår det nordkoreanska samhället, men de nordkoreanska ledarnas oförmåga att förstå amerikanska intressen och beslutsamhet är mycket farligare.
Chefsingenjören har haft godheten att upplåta sin blogg till min Sumatra World Tour, där har jag gjort ett stopp på den Koreanska Halvön. Gästinlägget har ett halvår på nacken men gäller nog fortfarande i sina huvuddelar.
http://chefsingenjoren.blogspot.com/2010/06/gastinlagg-det-glomda-kriget.html
Att de nordkoreanska väpnade styrkorna har ett rejält konventionellt bett framgår av länken i gästinlägget. ”Det är bara 40 km mellan DMZ och downtown Seoul, staden med 10,5 miljoner innevånare. I ett tätbefolkat område – 'stor-Seoul ' – finns nästan 25 miljoner människor på liten yta”. Detta faktum – ställt mot Nordkoreas artillerikapacitet – utgör ett rejält hot. De nordkoreanska stridskrafterna har ett väl utbyggt fortifikatoriskt skydd, vilket gör dem svårbekämpade.
Det skall väldigt lite till för att de amerikanska styrkorna skall dras in mer handgripligt i konflikten. Frågan är om president Obama har de Balls of Steel som krävs. Han har aldrig tidigare haft någon exekutiv befattning och här hjälper det nog inte med en samling ostkustliberaler som rådgivare, en bra talskrivare, två promprar och ett väl framfört tal. På tillgångssidan finns en rutinerad försvarsminister.
I vassen lurar Kina.
Igen.
@ Sumatra. Tack för ditt bidrag. Jag sorterar in dig bland de nordkoreanska ledarna om amerikansk beslutsamhet.
Det är bara oberäkneligt för den som dansar efter ideologiskt styrda nyheter. Jag förutspådde ungefär en vecka innan att det skulle komma något Nordkorea-utspel.
Kina har låtit Isaf-resolutionerna gå igenom mot att USA och dess allierade skiter i Kinas intressesfär. Därför har det blivit tyst om Tibet, Burma och Nordkorea. Kina har dock tröttnat på Afghanistankriget som radikaliserar kinesiska muslimer och höjer priset på olja.
Kina hotar nu att inte gå med på nästa förlängning av Isaf och då drar ju USA såklart in sin del av avtalet; Det blev genast liv om Burma (och antagligen är det relaterat att fredspriset gick till en terrordömd kines), nästa steg är Nordkorea.
Sydkorea genomförde först en flottövning precis på gränsen (enligt NK över gränsen), när det inte hjälpte så genomförde man en skarp artilleriövning på en gränsö (sköt in i Nordkorea enligt Nordkorea) där man avtalat om att ingen skarp militär verksamhet skulle pågå.
Så fick man då äntligen en reaktion från Nordkorea och det blir liv om Nordkorea.
Nästa steg på den här vägen är att dra igång något om Tibet.
Vilket man gör om inte Kina gör något offensivt (ekonomiskt) motdrag, eller lovar att förlänga Isaf.
@PV. Var har du skrivit om detta?
Bland annat i kommentarsfunktioner i DN och/eller SvD under artiklar om Burma.
@PV. Du har ingen länk, så slipper jag tröska igenom en massa sidor?
Inte just nu, jag ska kolla senare på rätt dator.
Tycker profanum vulgus inlägg är mycket intressant. Vid ett besök i Sydkorea för några månader sedan diskuterade jag på tu man hand men en korean sänkningen av fregatten Cheonan. Blev förvånad att han, och enligt honom många koreaner, trodde att Sydkorea själv sänkte fregatten för att sätta tryck på Nordkorea.
Också intressant att läsa, enligt Associated Press, att Sydkorea startade provikationen. http://news.yahoo.com/s/ap/20101123/ap_on_re_as/as_koreas_clash
@Anonym. Din vän kanske inte hade hört talas om den internationella kommissionen som kom fram till att Nordkorea sänkte Cheonan?
Det blev något fel med Anonyms länk. Här är den: http://news.yahoo.com/s/ap/20101123/ap_on_re_as/as_koreas_clash
Min vän hade säkert hört talas om rapporten, och han angav några skäl till varför inte den officiella versionen stämde. Men det kanske inte spelar så stor roll om han hade rätt eller fel, det intressanta var inställningen.
@Anonym. Du har rätt, det är en intressant inställning. En del koreaner drömmer om någon slags återförening. En utveckling som inte är så omöjlig som det verkar vid första anblicken.