När detta skrivs (2022-08-30) har vi nåtts av uppgifter om en påbörjad ukrainsk offensiv i söder, möjligen med målet att befria staden Cherson. Uppgifterna om offensiven är både knapphändiga och motstridiga, men vi lär ganska snart kunna urskilja ambitionsnivå, tillgängliga resurser och utfall.
Krigets utgång är i ännu hög grad osäker. Lite förenklat finns det tre centrala domäner som skulle kunna fälla utslaget.
- Den första är vad som sker på slagfältet. Kan Ryssland behålla erövrat territorium eller till och med utöka det, eller kan Ukraina trycka tillbaka de ryska förbanden och i så fall hur långt?
- Den andra är de bägge ländernas respektive hemmafront. Konflikterna sliter hårt på bägge, även om bördan inte ser likadan ut
- Den tredje är Västs, framförallt Europas, uthållighet. Nära knutet till denna tredje punkt finns även frågan hur konflikten uppfattas av de många länderna som inte räknas till Västvärlden. För många av dessa kan kriget uppfattas som att Ryssland är motståndare till ”den gamla kolonialmakten”, alltså möjlig fördel Ryssland.
Det handlar inte om tre separata rör, utan de är alla i hög grad beroende av varandra. Men låt oss se närmare på den tredje punkten, vår (Västs) uthållighet.
Varken EU eller Nato befinner sig i krig i folkrättslig mening. Men kopplat till den pågående väpnade konflikten finns som bekant en konflikt på annat plan, den mellan Ryssland och Väst. De som är klokare än jag kan antagligen reda ut om detta ska beskrivas som en intresse-, idé-, informations-, energi-, hybrid- eller annan form av konflikt men oavsett definition befinner vi oss mitt i den. Den svenska neutraliteten är död. Vi kanske inte valde konflikten, men konflikten valde oss.
Så vi borde snarast bilda oss en klar uppfattning om våra mål i denna konflikt. Vad vi som nation och som medlem i EU/Nato vill uppnå. Jag misstänker att vi inte vet.
Scener och vittnesmål från Ukraina alltsedan februari har varit uppslitande. Vi önskar nog alla ett snabbt stopp på dödandet. Men vare sig ”fred” eller ”eld upphör” duger som konfliktmål att samlas kring. Eld upphör riskerar leda till mer våld, bara lite senare, och fred måste definieras för att fungera.
Pudelns kärna
Konflikten handlar egentligen inte om Ukraina. Landets historia har likheter med många andra tidigare sovjetrepubliker. Den underliggande friktionen är mellan Ryska Federationens gränser och ”Russkij Mir”, inte specifikt kopplat till just Ukraina. Drivkraften bakom allt detta är Kreml och de tydligen ganska många ryssar och ryssländare som aktivt eller passivt stödjer Kremls politik.
Lördagen den 26 februari publicerades en ”segerartikel” i Kremlvänliga RIA Novosti med rubriken ”Den nya världsordningen” skriven av Pjotr Apokov. Man kunde bland annat läsa: “Russia is restoring its unity – the tragedy of 1991, this terrible catastrophe in our history, its unnatural dislocation, has been overcome.”. Artikeln drogs snabbt tillbaka, då den ryska planen på total seger inom tre dagar gick om intet, men innehållet hade då redan kopierats och kan bland annat läsas översatt till engelska här.
Några veckor senare kom en ny artikel i RIA Novosti, skriven av Timofej Sergejtsev, som beskrev nödvändigheten av en tjugofemårig process för att ”av-nazifiera” och ”av-ukrainifiera” Ukraina. Denna drapa, mer eller mindre en skiss för genomförande av folkmord, var ännu värre än den första. Läs mer om Sergejtsevs artikel här. Länk till källan finns i texten.
Vår målbild
Så länge Kreml bär på imperiedrömmar så kommer varje eldupphör enbart vara en paus i väntan på nästa angrepp. Varje framförhandlat fredsfördrag kommer vara något som enkelt ställs åt sidan så snart Kreml är starka nog att bryta det. En eventuell militär seger över Ryssland måste hanteras med känslighet för att undvika en framtida rysk variant på dolkstötslegend á la tyskt 1920-tal. Än värre, en eventuell rysk seger i den väpnade konflikten skulle vara lika lite främjande för freden som annekteringen av Sudetområdet, Österrike eller Memel var. Tvärtom torde det öka krigsrisken i till exempel Moldavien, Georgien eller Kazakstan. Eller för den delen i norra Europa.
Om vi ska försöka formulera ett rimligt svenskt/europeiskt/västligt konfliktmål, så bör det inte handla om en kartlösning för tillbakadragande eller landavträdelser och inte heller om att krossa förödmjuka eller splittra Ryssland! Allt detta exempel på åsikter som f n uttrycks i debatten. Vi måste upp en nivå.
Ett förslag på målbild skulle kunna vara att Ukrainas folk ges möjligheten att leva utan hotet att förintas av grannen. Med en sådan formulering synliggör vi kraven som ställs på Moskva, stärker vår egen beslutsamhet och leder oss fram till olika förutsättningar som behöver vara uppfyllda för att nå fram. Några exempel:
- Den ryska självbilden, så som den uttrycks av landets politiska elit och av alltför många vanliga ryssländare, måste förändras i grunden. Ingen liten uppgift, men den är helt central
- Med detta kommer att den ryska synen på de nära grannländerna, inte bara Ukraina, ska förändras. Imperietanken måste dö!
- Ukraina måste ges full kontroll på allt territorium inom internationellt erkända gränser, dvs även de områden som ockuperats sedan 2014-15
- Samtidigt bör Ukraina agera klokt i syfte att på kort och lång sikt stärka banden med den ryskspråkiga befolkningen i landets östra/södra delar. Man kan i och för sig ana att Rysslands agerande i anfallskriget, till exempel i det delvis ryskspråkiga Mariupol eller i det övervägande ryskspråkiga Kharkiv, redan har gjort en hel del av förarbetet.
Detta för oss tillbaka till frågan om Europas uthållighet. Vi vet redan nu att hösten och vintern kommer att bli svår. Hur svår återstår att se, men gasbristen ser ut att ackompanjeras av såväl stigande räntor, höga drivmedelspriser och allmän inflation. Effekterna i våra samhällen kommer med hög sannolikhet att förstärkas av försök till påverkanskampanjer, det finns nu mycket att ta tag i för den som önskar driva splittring och polarisering i det offentliga samtalet. För att kunna hålla emot dessa försök behöver vi en enkel, tydlig och lätt kommunicerad målbild. ”Att Ukrainas folk ges möjligheten att leva utan hotet att förintas av grannen” skulle kunna fungera.
En av Väst formulerad målbild med lägre ambition än så, i syfte att slippa otrevligheter som att frysa i vinter, skulle inte bara vara moraliskt förkastligt, utan även leda till ökade offer i pågående konflikt och ökad risk för att konflikten sprider sig.
Att Kreml besegras militärt, att den ryska ekonomin imploderar, att politiken ändras inifrån eller total rysk förödmjukelse, inget av detta är vare sig önskvärt eller oönskat. Det är bara fråga om metod, eller beståndsdelar i en genomförandeidé om man så vill. Men vi – Väst – behöver samlas kring en målbild. Det skulle stärka vår uthållighet. Har våra folkvalda den moraliska och intellektuella höjden som krävs för att driva detta?