Jag har i tidigare blogginlägg hänvisat till bland annat Fredrik Ståhlbergs inträdesanförande i KKrVA om att vara kognitivt offensiv. Vidare har jag berört resonemanget om beprövad erfarenhet och ifrågasatt dess giltighet genom argumentation att det traderade tyckandet troligen utgör en stor del av den erfarenheten.
I det här blogginlägget drar jag resonemanget något längre genom att knyta samman dagens, i många stycken onyanserade, debatt om akademiseringen av officersutbildningen, Försvarsmaktens behov av stöd med vetenskapligt perspektiv och Försvarshögskolans möjliga roll genom begreppet kognitiv utmaning. Texten ger några olika perspektiv som förhoppningsvis skapar underlag till vidare diskussion och reflektion.
En kognitiv utmaning skapar utveckling. Utmaningen kan, när den nyttjas rätt, kombinera engagemang och lärande i en mycket effektiv process. Den kognitiva utmaningen är en motor i en individs utveckling och skapar ett förhållningssätt som strävar efter att förstå, att se genom flera perspektiv och att strukturerat ifrågasätta dagens sanningar. Den kan också förena individer i en organisation genom att bidra till förståelse för olikheter. Den kognitiva utmaningen förstår inte nivåindelningar i exempelvis stridsteknisk, taktisk, operativ eller strategisk nivå. Den både kan och bör finnas på alla nivåer. Utmaningen kan också beskrivas som den svårighetsgrad i tanke som exempelvis en kadett behöver använda för att kunna tolka en lägesbild, omsätta kunskap, lösa ett problem genom att utveckla något nytt och paketera det i någon form av metod för att leda andra.
När den kognitiva utmaningen saknas finns en stor risk att en organisations medarbetare genomför en standardisering av vardagen där exempelvis språkbruk, synsätt, pedagogik och värderingar sakta likställs eller harmoniseras med varandra. Här finns en tydlig punkt som berör akademisering och perspektiv. Att utvecklas innebär inte att kopiera ett beteende från en chef eller förebild. Det innebär heller inte att göra som ”det står i boken” i alla lägen för då gör man ändå mer rätt än fel. Här kan man hämta mer kraft ur exempelvis begreppet konformitet vilket inträffar då individer anpassar sina beteenden och åsikter utefter omgivningens regler och normer. Förenklat används ofta uttryck som att ”rätta in sig” eller att bli ”socialiserad” in i yrket eller rollen. Här finns också en risk att konformiteten trumfar kunskapsmässig mångfald vilket ändå måste anses som en av en organisations största styrkor oavsett område.
När konformiteten kombineras med en ram som utgår från makt och traderat tyckande föreligger en överhängande risk att organisationen äter upp sig själv inifrån genom att omedvetet bygga upp en spegelsal runt sig där upplevd utveckling främst utgörs av bekräftade tankar som tänkts många gånger tidigare. Här kan begreppet ”confirmation bias” studeras djupare. När saker ställs på sin spets är det just i den här situationen som kognitiv utmaning behöver skapas och den görs troligen bäst av en kraft utanför spegelsalen. Här har Försvarshögskolan en mycket viktig roll framgent. Den kritik som idag lyfts i många olika kanaler skjuter in sig på just valet att akademisera. Frågan blir då svart/vit. Men där ligger inte problemet. En akademiserad utbildning kan mycket väl skräddarsys mot en kommande befattning på såväl lägre som högre ledningsnivå i Försvarsmakten och samtidigt skapa en grund för det livslånga lärandet. Det här har jag i tidigare blogginlägg nämnt med hänvisning till Polisutbildningens omvända fokus, jämfört med officersutbildningen. Jag argumenterar således återigen för att utbildningen till att bli officer först behöver vändas i sin design så att utbildning som direkt bär mot kommande krigsbefattning på lägre nivåer inom Försvarsmakten utbildas på först. Det här första steget skulle mycket väl kunna göras samlat med specialistofficersutbildningen då de båda kategorierna ska kunna verka som chefer på den nivån som första steg. Den tiden kan bedrivas på många platser runt om i landet, kombinerat med nödvändiga fortsatta teoretiska studier för främst officeren i steg två, vilket kan göras centralt.
Att vara officer eller specialistofficer jämfört med att få sin första krigsbefattning vid anställning är i många stycken samma sak. Att axla ansvaret och utmaningen som individen upplever under de första åren i sin karriär måste hållas i helgd. Att exempelvis bli utbildad till officer ställs ofta i motsatsförhållande till att vara plutonchef i armén. Dessa två roller, eller perspektiv, utmålas inte sällan som två ytterligheter. Det får det absolut inte vara. Under de kanske viktigaste åren för en officer är det här samma sak.
Ytterligare aspekter som i dagens debatt berör uppsatsskrivande och vetenskaplig grund för officersutbildningen ter sig tappa kanske den viktigaste byggstenen. Den utgörs av tid. Tiden då individen ska kunna lära sig ett hantverk som i många fall bygger på metoder, rutiner och moment som tillsammans skapar en förmåga att leda en militär styrka som ska kunna lösa en komplex uppgift. Den tiden ska samtidigt kunna utgöras av utrymme att bli utmanad att tänka fritt och testa nya sätt att lösa uppgifter. Här finns en avdrift från själva problemet vilket innebär att akademiseringen får ta emot felformulerad och felaktigt uppbyggd kritik. Stora möjligheter finns vid en översyn av hur akademisering genomförs och vad akademisering är för Försvarshögskolan och Försvarsmakten. Det här behöver inte nödvändigtvis kräva ett motsatsförhållande mellan akademisering och en effektiviserad officersutbildning.
Utifrån mitt resonemang om risken med konformiteten finns också en tydlig roll för den som skulle kunna bidra till en strukturerad medveten kognitiv utmaningen inom officersutbildning. Den rollen bär direkt mot utbildningsmålsättningarna både för officersprogrammet som det högre officersprogrammet. Det som dock behöver förändras i utbildningens innehåll är den alltjämt allena gällande grundansatsen att studera litteratur som skrivits av en individ som studerat militärer som utsatts för ett militärt problem. Det vill säga att akademiseringen ger oss underlag som baseras på personer som skrivit om en officer som hade ett militärt problem. Här blir det nu lite knepigt. Vi framhåller således inte vår egen verksamhet där vi sätter oss själva i centrum som tillräcklig, utan lutar oss i stället mot individer som studerat militärer med en militärhistoriskt ram. Det här riskerar att resultera i att vi löser banala militära problem istället för svåra taktiska och operativa problem, baserat på aktuell hotbild, som med begränsat med tid behöver mobilisera individens förmåga baserad på den kognitiva utmaningen för att ge kraft till beslutfattningsprocessen som chef. Inte minst med dagens teknikutveckling i fokus. Analys, beslut och effekt behöver vara centralt.
I sammanhanget finns också en överhängande risk som tidigt bör omhändertas vid en eventuell förändring av utbildningsdesign och målsättning. Officerens och specialistofficerens framtida identitet kommer nu återigen rubbas. Det är inte bra. Jag menar att det finns en stor risk att organisationen nu känner en trygghet i en skapad föreskriven identitet istället för en av individerna själva framtagen. Här måste man våga släppa taget om den glorifierade bilden av hur officersutbildningen såg ut förr och låta unga officerare och specialistofficerare själva skapa sin identitet. Annars hamnar Försvarsmakten i samma låsning som vid införandet av trebefälssystemet då man lät NBO- officerare ikläda sig rollen som förebilder för specialistofficerare.
Ytterligare kritiska områden som särskilt behöver omhändertas är när kompetensen att leda förband och vinna i strid nedgår i samband med ett inneboende krav av förståelse för en högre nivå. I den här texten utgår jag från att den högre nivån alltid trumfar den lägre. Ett stridstekniskt problem blir oviktigt ur ett taktiskt perspektiv, ett taktiskt problem blir oviktigt i ett operativt perspektiv. Här erbjuder nuvarande utbildningsmålsättningar vissa begräsningar.
Det viktiga skedet i en ung kadetts liv då grunden för att utveckla en ny brigadchef eller överbefälhavare ska skapas blir per automatik begränsade av risken att organisationen äter upp sig själv. Att i stället fokusera på den kognitiva utmaningen som en utmaning som växer från det lilla till det stora längs karriären blir här ytterst viktigt. Vidare ställer det också krav på lärare vid militära skolor.
Som avslutning argumenterar jag för att framtidens officers- och specialistofficersutbildning behöver uppnå tillräcklig nivå inom nedanstående delar.
Ett tydligt syfte som ger en direkt koppling för varje individ för dennes kommande krigsbefattning.
En bas för det livslånga lärandet där allt inte måste vara klart under det första skolsteget. Här måste individer tillåtas växa och bredda sig på den nivån de verkar, och det sker under flera år på förband. Mentorskap på förband är här efterfrågat.
Lärare med erfarenhet av förbandstjänst och som bidrar till tvärvetenskaplig kompetens som bygger på kombinationen av olika vetenskapliga perspektiv krävs på skolor som bedriver utbildning. Att vara lärare behöver skifta fokus från att tappa viktiga år på sitt krigsförband till att vara utvecklande och meriterande. Dock behöver kravställningen vara högre för att inte sätta unga individer i en orimlig utbildningssituation.
Praktiska övningar och simuleringar som direkt bidrar till att få effekt av beslut och vägval vilket troligen behöver ökas i komplexitetsgrad i framtiden, inte minst med nyttjandet av olika militära tekniska system.
Beslutsfattning under osäkerhet som tränar kritiskt tänkande och problemlösning vilket är en viktig utgångspunkt i att kunna fatta beslut i oförutsägbara situationer.
En tydligt internationell kontext som skapar förutsättningar för kommande samverkan och samordning inom multinationella operationer.
Sammanfattningsvis blir budskapet att den kognitiva utmaningen behöver sättas i centrum. Försvarsmakten behöver troligen stöd med att skapa den utmaningen från en stödjande struktur vid sidan om egen organisation. Framtidens officerare och specialistofficerare behöver utvecklas i en balans mellan teori, praktik och egen reflektion som ger förutsättningar för att skapa framtidens självständiga, flexibla och kompetenta ledare.