av Lars Holmqvist
I december 2017 presenterade Försvarsberedningen sin utredning Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, en grundlig genomgång av de krav som ett väl fungerande totalförsvar bör leva upp till. Med texten nedan önskar jag inte att på något sätt kritisera rapporten eller att gå i polemik med dess författare, tvärtom. Avsikten med texten är att göra några reflektioner kring hur stödet från det civila försvaret kan behöva se ut, sett ur ett hemvärnsförbands perspektiv. I tillämpliga delar gäller motsvarande troligen även för våra övriga militära förband.
I ett svårt utrikespolitiskt läge kan regeringen för samhällets räkning fatta beslut om höjd beredskap. Den kan vara antingen skärpt (den lägre beredskapsgraden) eller högsta vid krig eller omedelbar krigsfara. Med lagens ord: ”Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas”.
Reglerna om Hemvärnets beredskapsgrader, liksom för FM i sin helhet, är inte strikt kopplade till lagstiftningen om samhällets beredskap, även om det finns likheter. Under grundberedskap (det vi har idag) är hemvärnssoldatens tjänst frivillig (t ex för att medverka vid eftersök, skogsbrand och liknande). Vid hemvärnsberedskap kan hemvärnsförband komma att tas i anspråk och här övergår tjänstgöringen från frivillig till pliktbaserad. Den högsta nivån, hemvärnslarm, innebär att all personal utan dröjsmål skall infinna sig för tjänstgöring.
Vi kan anta att om regeringen skulle fatta beslut om skärpt beredskap för samhället så kommer även hemvärnsberedskap att beordras, d v s att vissa hemvärnsförband kan kallas in till plikttjänstgöring.
När så hemvärnsförbandet anländer till sitt operationsområde, vilket normalt är i hembygden men som även kan vara på annan plats i riket, så finns det ett antal civila funktioner vilka måste finnas på plats och fungera om förbandet ska klara av att lösa sina uppgifter under längre tid:
Livsmedel. En bataljon behöver ett fyrsiffrigt antal portioner per dygn. Det finns säkerligen avtal upprättade med civila livsmedelsföretag men värdet av dessa avtal beror i hög grad på vilken förhandslagring som redan finns på orten.
Förläggning. Försvarsmakten har förvisso tältmateriel, men för god uthållighet är förläggning i kvarter att föredra. Förläggningen bör även ligga på rimligt avstånd från de skyddsobjekt förbandet har att bevaka. Vilka byggnader finns att tillgå, vem äger dem och är ägaren medveten/vidtalad om förbandets behov?
Skyddsobjekt. Vid Skyddsobjekt X passerar ortens motionsspår precis utanför stängslet. En ström med människor som obemärkt kan passera förbi på nära håll gör förbandets bevakningsuppgift svårare. Från ett litet område i stadsparken får den som så önskar god insyn i ett av kompaniernas förläggning. Hemvärnet har inte rätt att spärra av mark utan vidare. Beslut om skyddsobjekt fattas av regeringen, i praktiken delegerat till länsstyrelsen. Hur säkerställer vi snabb och lagenlig hantering av frågor om utökning av skyddsobjekt?
Observationsplats på privat mark. Ortens största arbetsgivare, företaget Y, har en stor inhägnad industritomt i stadens utkant. Inne på området finns en av ortens få höjder som bedöms vara lämplig för att upprätta en o-plats. Vad gäller om ansvarig chef på företaget helt enkelt säger nej?
Fältarbetsutrustning. En väg som leder fram till ett skyddsobjekt visar sig vara sönderkörd av skogsmaskiner och ligger delvis under vatten. Den går att reparera tillfälligt med hjälp av några lass med grus. Men ortens entreprenadfirma har för närvarande full beläggning på sin maskinpark.
Sjukvårdskedjan. På orten finns en vårdcentral som drivs av ett privat vårdföretag. Vårdcentralen är hårt belastad och hemvärnsförbandet saknar egna sjukvårdsresurser utöver egna sjukvårdare.
Det finns även andra omständigheter som kan påverka. I en situation med fredsmässiga regler för arbetsmiljöskydd kan (och skall) skyddsombud stoppa allt arbete som kan upplevas som farligt, inklusive brott mot gällande arbetstidsregler. Arbetsmiljölagstiftningen är viktig, men kan komma att ställas mot nya typer av krav under skärpt beredskap.
Har vi dessutom lokala beslutsfattare (i kommun, landsting eller i det privata näringslivet) som inte är tillräckligt insatta i vad Försvarsmakten kan komma att behöva och inte heller har förberett sig på detta, så försvåras lösandet av uppgiften. Det kommer inte att finnas tid för att ”utbilda” olika beslutsfattare i deras skyldigheter och rättigheter. Detta måste vara gjort i förväg.
Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap 13 §, initierar lagar som t ex Förfogandelagen och Arbetsrättsliga beredskapslagen. Dessa lagar träder i kraft vid beredskapslarm (högsta beredskap) men gäller inte med automatik under skärpt beredskap. Saken är den att så länge regeringen ”bara” har utlyst skärpt beredskap så är listan på vad Försvarsmakten har rätt att kräva av det civila försvaret oroväckande kort.
Men om regeringen – till följd av yttre hot – skulle fatta beslut om en stegring från skärpt till högsta beredskap, ställs samhället mer eller mindre om på krigsfot. Det är ett mycket stort steg att ta i ett gråzonsläge och det kan (kommer att?) användas av en motståndare med argument av typen ”den krigshetsande regimen i Stockholm säger nej till dialog, vilket ökar spänningen i onödan”. Risken finns att det politiska etablissemanget stegrar sig inför beslutet och att det därför tas senare än det borde.
Vi skulle behöva en öppenhjärtig diskussion kring steget från skärpt till högsta beredskap. Vilka blir de praktiska konsekvenserna, vilka blir kostnaderna (något som lär tas i noga beaktande inför ett beslut) och hur kommer en sådan skärpning att upplevas av omvärlden, särskilt av den tänkte motståndaren? Är beslutet lätt att ta eller kommer det att tas under betydande vånda? Kan vi vara betjänta av en beredskapstrappa uppbruten i flera steg, t ex att förfogandelagen införs i vissa kommuner/län men inte i hela landet? Lokala avsteg från arbetstidsregler? Tillfällig delegering av rätten att utöka skyddsobjekt eller skapa nya? Det finns även andra frågor, men jag nöjer mig med dessa.
På regeringens axlar vilar ansvar för:
- Att kommunala och landstingskommunala (främst sjukvården) beslutsfattare är väl förtrogna med sina respektive ansvar i händelse av höjd beredskap och att de även har förberett sig för att ta detta ansvar.
- Att motsvarande kunskap och vilja till praktiska förberedelser finns hos beslutsfattare inom näringslivet. Här avser jag inte i första hand det som förr kallades K-företag (som får behandlas i annat sammanhang) utan mer jordnära: livsmedelshandel, bygg/järnhandel, apotek, åkerier, bussbolag, entreprenadföretag, ägare av privata idrottsanläggningar, etc.
- Att medborgare i allmänhet har kunskap om och förståelse för vilka krav som kan komma ställas på det civila försvaret, inte bara nationellt utan även på hemorten.
Hanteras detta rätt så bör vi kunna få tillfredsställande svar på denna typ av frågor: När och hur kommer den omfattande utbildningsinsats att genomföras som möjliggör punkterna ovan? Hur kravställs den förhandslagring hos privata företag (t ex medicin) som kommer att behövas? Vem ska kontrollera att sådana regler efterlevs? Om ett hemvärnsförband vill rekvirera en lastbil, tvåhundra säckar cement och ett större antal arbetsredskap enligt förfogandelagen, kommer säljarna att känna till och acceptera regelverket eller ska varje enskild transaktion föregås av en förhandling? Kommer den enskilda kommunen acceptera att hemvärnet rekvirerar en skolbyggnad? Etcetrera!
Under de senaste åren så har många bra saker skett inom uppbyggnaden av vårt civila försvar. Men vi är inte på något sätt klara. Snarare är det väl så att vi nu så smått börjar skönja strukturerna av det arbete som ligger framför oss Politiska utspel, planer och resurstillskott är i och för sig bra, men dessa räcker inte. Regeringens arbete kan bara bedömas efter en enda måttstock: Vilka delar av det civila försvaret är implementerat, förövat och befunnet vara på en godtagbar nivå? Man kan tänka sig att fler än personalen i Hemvärnet undrar hur arbetet fortlöper.
Författaren är egen företagare och reservofficer.
