av Ingolf Kiesow

Ett ”kyligt krig” pågår redan mellan Kina och USA. Det är ännu inte jämförbart med det kalla kriget, men termen har börjat synas och är befogad. Den är dessutom användbar också på förhållandet mellan USA och Ryssland. Både Kina och Ryssland har ambitioner att ta över områden från andra länder. Båda är på väg att förändra sina samhällen tillbaka i riktning mot mera auktoritära system. De två samarbetar för att leda BRICS  (En ännu så länge lös sammanslutning av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika ) och the Shanghai Cooperation Organisation (Kina, Ryssland och de centralasiatiska länderna) för att uppnå ett större gemensamt inflytande i världspolitiken och minskat inflytande för västländerna. Båda utövar ett växande militärt tryck på sin omgivning och såväl Kina som Ryssland ser USA som en potentiell motståndare i en avskräckningsbalans med kärnvapen. Både i kinesiska och ryska media propageras för att ekonomiskt, kulturellt och politiskt samarbete skall intensifieras och hjälpa Ryssland att stå emot effekten av sanktionerna för dess agerande i Ukraina.

I Rysslands fall innebär de flesta EU-ländernas medlemskap i NATO att även Europa är en potentiell militär motståndare och en potentiell kärnvapenmotståndare. Även Sverige deltar i sanktioner mot Ryssland för dess agerande i Ukraina, vilket i Ryssland ses som ekonomisk krigföring med kännbara skadeverkningar. I gengäld utsätts vi för ryska kränkningar av vårt territorium under vattnet och i luften. Vi driver på egen hand en solidaritetspolitik med de baltiska länderna, vars självständighet hotas av högljudda krav i den ryska Duman på inflytande för de rysktalande minoriteterna. Den anses berättiga inblandning i de baltiska ländernas inre förhållanden. Sverige och EU har å andra sidan en i många avseenden gemensam strategi gentemot Ryssland, till exempel i det så kallade Östersjösamarbetet.

Kina har däremot inte några territoriella krav, som berör Europa, och bedriver tvärtom för närvarande en politik av närmande till Europa i ekonomiska sammanhang. Den beskrivs i kinesiska media som ett försök att skapa en gemensam eurasisk välfärdssfär. Den skall minska Kinas beroende av det ekonomiska utbytet med USA. Det så kallade ”One Belt, One Road”- projektet är en kinesisk politik för att återupprätta den antika sidenvägen genom Centralasien till Europa.

De europeiska länderna står visserligen inte genom medlemskapet i NATO i något omedelbart kärnvapenförhållande eller något annat militärt förhållande till Kina. I praktiken skulle å andra sidan den så kallade transatlantiska länken kunna medföra att Europa skulle bli indraget i händelse av en militär konfrontation mellan USA och Kina. Risken för en konflikt är inte obetydlig i det Sydostasiatiska havet, och den tilltar för närvarande. De europeiska länderna, inklusive Sverige, deltar i ett gemensamt embargo för vapenexport till Kina. Vårt land berörs direkt av det förhållandet. Kina har visat intresse för svenskt vapentekniskt kunnande, inte minst ifråga om ubåtsbekämpning. Det svenska stridsflygplanet Gripen är aktuellt för export till Indien och Vietnam, där det i båda fallen skulle fungera som en förstärkning av luftförsvaret mot Kina (och Pakistan i Indiens fall). Kina skulle på grund av embargot å andra sidan inte kunna få köpa Gripen.

Volvo personvagnar ägs å andra sidan av kineser, vilket skapar gemensamma handelspolitiska intressen mellan Kina och Sverige. Sveriges förhållanden till Kina är komplicerade och motsägelsefulla.

Detta gäller i ännu högre grad för USA. Kinas ekonomiska liberalisering symboliserat av medlemskapet i världshandelsorganisationen WTO år 2000, har skapet ett välstånd och snabba ekonomiska framsteg i Kina till den grad att det upplevs som ett hot i USA. Att dessa framsteg upplevs som ett hot förklaras av att de åtföljs av en ännu snabbare ökning av Kinas militära styrka. Denna styrka har tydliga inslag av offensiv förmåga riktad mot USA:s militära närvaro i västra Stilla havet och Indiska Oceanen samt USA:s militära dominans i rymden, både vad gäller vapen och potential för cyberkrigföring.

Kinesisk retorik i media får också en alltmera aggressivt anti-västlig karaktär. Ett urgammalt kinesiskt koncept kallat ”hundra-årstävlingen” citeras och omnämns som ett föredöme för kinesisk strategi. Det beskrivs av en känd Kina-specialist och tillika amerikansk underrättelseofficer (Michael Pillsbury) på ungefär följande sätt i en väldokumenterad bok:

Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare. Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. Spelet tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – men samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt, säger Pillsbury. Mycket av USA:s agerande kan för övrigt ses som att redan ha spelat den rollen långt innan Pillsbury skrev sin bok, exempelvis när Filippinerna, Vietnam och Indonesien ges ett växande politiskt och militärt stöd för att kunna värja sig mot Kinas försök till territoriell expansion i Sydkinesiska havet. Att USA har tagit initiativet till att skapa ett frihandelsområde kring hela Stilla havet (Trans Pacific Partnership eller TPP), som skall omfatta 40 % av jordens befolkning, men inte Kina, kan också ses i det ljuset.

Detta och liknande sätt att tolka Kinas agerande med hjälp av den kinesiska media-retoriken på senare år har, särskilt under den nuvarande ledaren Xi Jin-ping, lett till krav på en hårdare attityd mot Kina till den grad att det har föranlett en gemensam varning från en del amerikanska statsmän och diplomater (bl a Henry Kissinger, Robert Blackwell och Ashley J.Tellis.) Den varningen har inte fått avsedd verkan inför den stundande presidentvalskampanjen. På republikanskt håll talar kandidaterna för en hårdare politik mot Kina. Också Hillary Clinton överraskade i sitt första större utrikespolitiska tal inför nomineringskampanjen med att tala om sin avsikt att inta en mindre förlåtande inställning till vad hon uppfattar som hoten från Kina.

Sådana stämningar är främmande för européerna vad gäller Kina. Endast EU-kommissionen har försökt lansera tanken på en gemensam europeisk Kina-strategi. Den har mötts med både ointresse och skepticism. Med tanke på de motsägelsefulla intressen som finns i de europeiska ländernas förhållande till Kina, det växande kinesiska intresset för Europa och USA:s hårdnande förhållande till Kina framstår det som oklokt att inte ta motsägelserna i relationerna med Kina på allvar. De kinesiska försöken att återuppliva den gamla Sidenvägen till Europa och samtidiga växande strategiska samarbetet mellan Kina och Ryssland är en bra symbol för att det finns både bra och dåliga element i våra relationer med Kina och att unionen inte lägre har råd att rikta hela sin fokusering på inre problem. Olikheter i medlemsländernas förhållanden till Kina och frågor som berör USA:s förhållande till Kina riskerar att medföra problem för de övriga medlemmarna av unionen. Sverige borde inse att det redan är högaktuellt att tänka över situationen och uttala sig för tanken på en gemensam Kina-strategi. Kommissionens förslag måste tas på allvar och inte avfärdas med att andra problem är viktigare.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Mer av samma författare