– Om alla skulle vara som ni, skulle allt frysa till is och ingenting bli gjort!
– Om jag inte funnits, ers majestät, hade ni brunnit i helvetet!
Denna ordväxling lär ha utspelats mellan krigarkungen Karl X Gustav och hans adjutant Erik Dahlbergh. En kung som enligt författaren Frans G Bengtsson karaktäriseras som ”ett knippe våldsam vitalitet och en till geni sublimerad dragonöverste”.
En ordväxling som beskriver ett möte mellan personligheterna ”eld och vatten”, då komplexa, osäkra och föränderliga uppdrag hanterades, där riskerna var stora och konsekvenserna kunde bli dramatiska.
Kännetecknande för militära uppdrag och missioner.
I sådana situationer skall underrättelsetjänsten förhindra helvetets eldar. Något som kräver samverkan mellan olika professionsföreträdare, helst med kompletterande personligheter som i exemplet ovan, för att på så sätt skapa dynamik, framåtdrift och olika perspektiv, utmynnande i realistiska verklighetsbilder.
Underrättelsetjänstens historia är tyvärr fylld med tragiska exempel på dess motsats, när underrättelsechefer har bytts ut, ja till och med blivit hemskickade, då de utmanat sina fältherrars aningslösa planer och handlingar med en annan verklighetsbeskrivning.
Till exempel vid Operation Market Garden i Nederländerna 1944, där förlusterna blev katastrofala och konsekvenserna förödande, just av den orsaken.
Ironiskt nog och med tanke på is, så kan ordväxlingen ovan även beskriva Erik Dahlberghs ambitiösa och tidskrävande underrättelsearbete, inför övergångarna av havsisen vid Lilla och Stora Bält, den smällkalla vintermorgonen den 30:e januari 1658.
Det var en våghalsig och sensationell bedrift, när den svenska armén med 12 000 man gick över isen och lite senare närmade sig Köpenhamn, viket senare resulterade i freden vid Roskilde, då bland annat Skåne, Blekinge, Bohuslän och Halland blev svenskt.
Underrättelsetjänstens pedagogiska och psykologiska funktion
Underrättelsetjänsten och säkerhetsunderrättelsetjänsten anses vara ett av världens äldsta yrkesområden. Där informationsinhämtning bearbetas och pedagogiskt omvandlas till kunskap och förståelse avseende sakernas tillstånd.
Och inte bara sakernas tillstånd, utan även de pedagogiska och psykologiska faktorerna hos politiska och militära beslutsfattare, det vill säga hur de tänker, deras personliga egenskaper och mentala status.
Målet med den verksamheten är att tidigt upptäcka risker, hot och möjligheter.
Eller att kartlägga de geografiska förutsättningarna för framkomlighet, navigation, logistik och strid, som var så viktigt under den långa tid som Sverige var en krigande stormakt under 1600-talet och början på 1700-talet.
Denna artikel handlar om de historiska yrkesrollerna, människorna och händelserna inom den svenska underrättelsetjänsten, som gjorde detta möjligt.
De historiska händelserna utspelas i en tid som inte är som vår, utan fri från mobiltelefoner, datorer och övervakande satelliter på himlavalvet.
En tid där man i stort sett bara kunde rapportera med hjälp av brev, framburna av galopperande postryttare och medtagna ombord på segelfartyg, som var beroende av gynnsamma vindar.
Vilket tog tid, ja ofta lång tid!
Det tog till exempel en månad för att rapporten om att Gustav II Adolf hade stupat vid Lützen, blev framburen till Stockholm 1632.
Kartograferna – de första underrättelsemännen
Vilka var då yrkesprofessionerna inom den svenska underrättelsetjänsten vid denna tid?
Först ut har vi kartograferna, det vill säga de män som hade kunskap och förmåga att rekognosera och avbilda den topografiska verkligheten i form av rättvisande kartor.
På så sätt kunde man se vad som dolde sig på andra sidan bergen och bortom horisonten, när det gäller framkomlighet, matanskaffning, inkvartering och andra typer av logistiska och fältarbetstekniska behov. Något som tidigare varit omöjligt att uppnå!
Med kartans hjälp kunde man dessutom frigöra sig från att vara direkt beroende av ortsbefolkningen som vägvisare, när man passerade okänd terräng och okänt land. Något som annars kunde leda till farliga och problematiska situationer.
Kartritning skulle senare och under de karolinska officerarnas fångenskap i Sibirien, betecknas som spioneri och dömas därefter.
Bland kartograferna intar den adlade Anders Bureus en särställning, då han på uppdrag av Karl IX 1603 kartlägger norra Sveriges lappmarker och till slut även hela Skandinavien, där det sistnämnda tog 23 år att slutföra.
Ett bra exempel på dåtidens förutsättningar!
År 1634 får Bureus uppdrag av underrättelsekaraktär, då han officiellt sänds till Moskva för att påannonsera att drottning Kristina nu är Sveriges drottning. Han blir senare placerad i krigskollegium och blir expert på rikets fästningar och fortifikationer.
Kung Gustav II Adolf visar tidigt uppskattning för kartografi och inrättar 1628 ett civilt lantmäteriväsende. Och som en ambulerande konsult skickas kartografen och fortifikatören Olof Hansson ut på uppdrag i Europa, för att med nygjorda kartor understödja de svenska fälttågen under trettioåriga kriget.
Han blir senare adlad för sina bedrifter och får efternamnet Örnehufvud.
Tänker man efter, finns det ett uppenbart samband med att duktiga kartritare med förmåga att rekognosera och navigera, i nästa steg blir till duktiga vägvisare och spanare.
Eller som så ofta skedde, att kartograferna genom att utbilda sig till fortifikationsofficer, blir underrättelsechefer och generalkvartermästare i de militära staberna.
Så skedde även för Örnehufvud, då han 1632 får den befattningen i Gustav II Adolfs högkvarter, med ansvar för slagordning, fältläger och befästningar.
Underrättelsetjänstens portalfigurer
Under 1600-talet bygger rikskanslern Axel Oxenstierna upp en mycket effektiv svensk underrättelseorganisation. Den består av en diplomatisk och politisk gren, samt en gren för fältbruk och krig, där samverkan mellan grenarna fungerar på ett bra sätt.
Något som flera länders underrättelseorganisationer i vår egen tid inte har lyckats med.
Till den diplomatiska grenen rekryteras studenter med goda språkkunskaper som har en examen från ett utländskt universitet. Här finns också välutbildade agenter och korrespondenter som infiltrerar kungahus och andra maktcentra i Europa.
Agenterna och korrespondenterna får benämningen kunskapare, vilket tydliggör att underrättelsetjänsten inte nöjer sig med informationsinhämtning, utan kräver bearbetning och analys, för att kunna omvandlas till kunskap.
I den militära grenen är mönstret tydligt att det är kartograferna, som genom utbildning i matematik, perspektivlära och befästningskunskap och därigenom blir fortifikationsofficerare, är de som ikläder sig rollen som underrättelsechefer.
Den andra kategorin inom den militära grenen är sagesmännen. De svarar för den operativa underrättelsetjänsten i fält, det vill säga fjärrspaning och närspaning. De består av beridna kavalleri- och dragonförband, vilka har blivit förgrundsgestalter till dagens svenska spanings- och jägarförband.
Natten före Karl XII:s slag vid Narva den 19 september år 1700, fladdrar lågorna från de brinnande talgdankarna i ett gråsmutsigt tält, farligt nära de fientliga styrkorna.
I tältet befinner sig generalkvartermästaren Gerdt Ehrenschantz med sina lägeskartor.
Under natten och vid gryningen inhämtar hans spaningsdetachement information om motståndarens positioner, vilket i realtid, det vill säga när det händer, löpande dokumenteras på lägeskartorna i tältet som underlag för kungens beslut.
Detta arbetssätt var helt nytt och bidrager starkt till en av Sveriges största militära triumfer på slagfältet, när de blågula tack vare sin underrättelsetjänst undviker helvetets eldar och jämfört med motståndaren får små förluster.
Kunskapare och agenter
I den danska staden Helsingör, tjänstgör den mycket språkbegåvade tullkommissarien Anders Svensson Ödell med att bevaka tullkostnaderna, som de svenska handels- och krigsfartygen får betala, för att passera det danska sundet mellan Helsingborg och Helsingör.
På denna tid var hamnarna av särskild betydelse, ja i praktiken den enda plats, där man tidigt kunde få förvarning om sin motståndares uppbyggnad, potential och avsikter, genom att bevaka deras varvsverksamhet och sjötrafik.
Anders Ödell är också anställd som agent och kunskapare, vars uppgift är att skaffa underrättelser om just detta och på plats i Danmark gör han storartade insatser.
En tid senare förflyttas han till hamnstaden Hamburg och blir spindeln i nätet för ett eget nätverk. Hans agenter och kunskapare sprider ut sig i Europa och lyckas infiltrera de katolska motståndarnas innersta staber under det trettioåriga kriget, med fältherrarna Tilly och Wallenstein i spetsen.
Detta får avgörande betydelse för krigföringen och även Ödell blir adlad för sina insatser.
Det egna postsystemet – pudelns kärna
På land utgör postväsendet med sina postkontor samma förvarningssystem som hamnarna, här samlas brev och diplomatiska handlingar från när och fjärran, för att föras vidare med hjälp av postryttare.
Här är vilseledning vanligt förekommande, när man med så kallade ”ostensibla brev” skapar dimridåer och påhittade rapporter, för att vilseleda främmande länders underrättelsetjänster, utifrån insikten att brev öppnas otillåtet.
Det är av den orsaken som Axel Oxenstierna skapar ett eget postsystem med egna postryttare från olika områden i Europa och hem till Sverige.
Koder och chiffer spelar av samma orsak en avgörande roll, för att skydda sin hemliga korrespondens och något som alla länder använder sig utav, men där Sverige intar en särställning med kodsystem som är svåra att forcera.
Erik Dahlbergh – myt eller verklighet
När tornet Tre Kronor i Stockholm den 7 maj 1697 ”brinner som en fackla och de åtta kanonerna och kyrkklockan brakar genom trossbottnarna och kraschar i drottningens vinkällare”, så förstörs all dokumentation som förvarades i slottet Tre Kronor från fältherrarna Wrangel, Banér, Torstensson och Horn.
Av den orsaken är det svårt att säkerställa vad som faktiskt hände under den period som Erik Dahlbergh var underrättelsechef åt både Karl den X och Karl den XI, då den dokumentationen som finns kvar består av Erik Dahlberghs egna dagboksanteckningar.
Anteckningar som nutida forskare har bedömt vara av förskönande karaktär och består av en hel del fabricerade efterkonstruktioner.
Men då det är ett känt faktum att segrarna skriver historia, gäller detta även för Erik Dahlbergh, till exempel vid Stora Bält 1658 och vid slaget vid Lund 18 år senare.
Däremot råder det ingen tvekan om att han var en mycket ambitiös och komplett underrättelsechef, känd som en språkkunnig och smidig officer med god samverkansförmåga.
Och inte bara på strategisk och taktisk nivå, utan även på den mer handgripliga operativa nivån, som spanarna och sagesmännen normalt svarade för.
Här kunde man se Erik Dahlbergh under många mörka nätter krypa på händer och fötter i de fientliga fästningsgravarna tillsammans med spanare, medsända skyttar och andra experter på tyst verksamhet, det vill säga sagesmän.
Med uppgift att skapa beslutsunderlag inför det stundande anfallet mot den danska fästningen Fredriksodde hösten 1657.
Likaså då han under flera dygn inte sov, utan i snöstorm och sträng kyla, kontinuerligt undersökte tjockleken på havsisen vid delar av Stora Bält, för att se om isen var bärande eller ej, inför övergången med den svenska hären under januari månad 1658. En här bestående av 12 000 man, varav fyra tusen var beridna.
Detta var en risk som enligt Karl X Gustav måste vågas.
Tyvärr blev Dahlberghs rekognosering som utklädd agent i Köpenhamn inte lika framgångsrik inför det andra kriget mot Danmark och stormningen av huvudstaden. Detta beroende på bristfälligt spaningsunderlag och inte minst att köpenhamnsborna visade enad front mot den svenska hären.
Efter den unge krigarkungen Karl X Gustavs död 1660, lever Erik Dahlberg ytterligare 42 år. Under den tiden dokumenterar han byggnader och historiska slagfält, deltar under de skånska krigen som underrättelsechef, är generalguvernör i Bremen, Verden och Livland och hinner även med att vara fältmarskalk fram till sin död den 16 januari 1703.
Ingen dålig resa för en yngling med efternamnet Jönssson som kom från enkla förhållanden, tidigt blev faderlös och vid 13 års ålder sätts i skriv- och räkneskola i Hamburg, för att som 35 åring bli adlad och få efternamnet Dahlbergh.
Karl XII och slaget vid Poltava
Efter slaget vid Lund 1676, infinner sig under Karl XI:s regeringstid en lång period av fred för återhämtning och uppbyggnad. Och trots att kungen inför indelningsverket med indelta soldater och officerare och bygger upp nya regementen, får man av naturliga orsaker ingen förnyad krigserfarenhet.
Vilket får till följd att den tidigare så effektiva underrättelsetjänsten läggs för fäfot.
Detta blir särskilt tydligt 24 år senare, när Karl XII skall föra arvet vidare, med Sverige som en krigförande nation.
Kanske också för att Carolus Rex inte var vän av samverkan och framför allt inte ville bli påverkad i sina beslut, utan helt förlitar sig på Guds välsignelse.
Och av samma orsak inte gav sin underrättelsetjänst möjlighet att verka fullt ut, så blev konsekvenserna vid slaget vid Poltava 1709 katastrofala, när hans armé försökte undkomma de förföljande ryska styrkorna, men stoppades av de breda ukrainska floderna.
En mycket dyrköpt erfarenhet, men som han inför fälttåget mot Norge 1716 gör bättring på, innan han möter sitt öde och faller för en kula vid Fredrikstens fästning och lämnar ett totalt åderlåtet och dränerat Sverige bakom sig den 30 november 1718.
Ungefär vid samma tidpunkt börjar kartologerna hos de tillfångatagna karolinska officerarna i Sibirien, att kartlägga sitt fiendeland, utifall Ryssland återigen skall beträdas av den svenska armén.
Något som belyser att den svenska underrättelsetjänsten – då liksom nu – aldrig sover och att de ”risker som då måste vågas”, alltid skall motsvara värdet på det inhämtade materialet. En av den svenska underrättelsetjänstens absoluta kärnvärderingar.
Där den förberedde vinner framgång, men inte varje gång…