Interkontinentala RS-24 Jars missiler paraderar på Röda torget den 9 maj 2022. Foto: Lehtikuva/Aleksander Nemenov

Rysslands Washingtonambassadör Anatolij Antonov gav perspektiv på Rysslands ”specialoperation” i Ukraina i april. Han sa (Politico, 18.4) att det ”är alltför inskränkt att tala om invasionen i Ukraina. Vi talar om att förändra världsordningen …” Kärnvapnen är det främsta verktyget som ska säkerställa att väst viker sig och att Ryssland kan genomdriva sin vilja.

Den 17 december i fjol ställde president Putin ofattbart hårda krav på USA och Nato om en ny säkerhetsstruktur, vars innebörd var att Europas klocka skulle vridas tillbaka till kalla krigets slut och i praktiken ogiltigförklara medlemskapet för alla de länder som efter kalla kriget antagits som medlemmar i den atlantiska försvarspakten. Några nya länder skulle inte heller längre kunna antas.

Det mjäkiga väst väntades vara internt oenigt och obeslutsamt. I stället blev det rättning i leden som man i Kreml över huvud taget inte kunde förvänta sig. Finlands och Sveriges ansökan om Natomedlemskap har bara fördjupat dimensionerna av Putins strategiska blunder.

Även fälttåget mot Ukraina och det förväntade snabba maktskiftet i Kiev föll platt till marken. Det tänkta tredagarskriget har pågått i över tre månader. Ukrainas folk och armé försvarar sin frihet likt finländarna i vinterkriget och Ukrainas president Zelenskyj har som en komet nått status av stor internationell statsman.

Det befaras nu rätt allmänt att Ryssland hårt pressat kan gripa till kärnvapen för att gå ”segrande” ur kriget. Om Ukraina klarar av den Tali-Ihantalastrid som dess soldater som bäst utkämpar kan landet med starkt internationellt stöd avvärja och slå Putins styrkor och driva dem bort från ukrainskt territorium. Även finska statsledningen anser att Ukrainas frihetskamp angår alla europeiska demokratier och därmed är dess seger i kriget det enda acceptabla. En kompromiss med Putins Ryssland är omöjlig, så barbarisk och folkrättsvidrig är redan mellantidsrapporten över illgärningarna. De ansvariga ska stå till svars.

Att använda kärnvapen kan vara ett effektivt sätt att få slut på krigsoperationer om det sker från en styrkeposition. Så skedde i Japan i augusti 1945. Men kärnvapenbruk i ett läge där angriparens existens är ohotad vore något helt annat. Putin försvarade beslutet att invadera Ukraina den 24 februari med hänvisning till att ”statens hela existens och suveränitet är hotade”. Det ger frågan en annan dimension. Här handlar det självfallet om diktatorns fantasivärld och bör ses i ljuset av hans ”imperiedelirium” (Sveriges f d stats- och utrikesminister Carl Bildts formulering). ”Staten, det är jag”, sa redan Ludvig XIV.

Den gällande ryska kärnvapendoktrinen beskrivs som defensiv och återhållsam. Eget kärnvapenbruk motiveras endast om landet utsatts för fiendens angrepp med massförstörelsevapen eller angrepp mot ryskt territorium med konventionella styrkor och då endast som ett sista verktyg då landets existens står på spel. Ledande ryska kärnvapenexperter påpekar dock att den verkliga doktrinen kan avvika från den officiellt deklarerade.

Ryssland har redan länge använt kärnvapenkortet för att uppnå politiska mål. Grundtanken är enkel, USA och väst låter sig skrämmas och viker för ryska krav. Jeltsin försökte det under slutrakan som president. Han varnade för tredje världskriget efter Natos bombningar i Serbien. Hans militära rådgivare generalöverste Leonid Ivasjov överraskade hela publiken på Försvarshögskolan i Helsingfors i september 2000 då han med kraft hävdade att man inte i väst förstod hur nära kärnvapenkriget kom året innan. Ingen tog honom på allvar. Att han hänvisade till just den nya doktrin som nu kanske kommer att verkställas i konkret handling begrep vi först långt senare.

President Putin återkom till saken den 27 april. Som svepskäl använde han en falsk utsago om att Ukraina skulle ha påstått sig ha kärnvapen. ”Jag noterar än en gång det som jag talade om redan vid inledningen av den speciella militäroperationen. Låt mig understryka att om någon avser att blanda sig i saken utifrån och skapar ett strategiskt hot mot Ryssland som är oacceptabelt för oss, ska de veta att våra vedergällningsslag kommer med blixtens hastighet. För detta har vi nödvändiga redskap med egenskaper utan like för närvarande, jämfört med de andras. Detta är inte enbart skryt, vi kommer att använda dem ifall det blir nödvändigt. Och alla ska veta att vi har redan fattat alla beslut i frågan.”

Hur väl Vladimir Putin kan kärnvapenområdets ABC är en öppen fråga. Det är inte känt att han skulle ha haft särskilda insikter om detta under sin tid som KGB-officer i DDR eller senare i St. Petersburg under 1990-talets första hälft. Sannolikt fick han sina första föredragningar först 1998 som chef för FSB. Men som sekreterare i nationella säkerhetsrådet ledde han ordet och var plötsligt en central beslutsfattare då ett antal synnerligen viktiga beslut rörande utvecklingen av kärnvapnen gjordes i april 1999.

Efter Sovjetunionens sönderfall hamnade Rysslands kärnvapenstyrkor in i en väldigt djup kris. Då botten nåddes var landets ställning som kärnvapenstormakt direkt hotad. USA:s återhållsamhet och vilja till djup nukleär nedrustning passade i det läget Ryssland väl. Men den ryska nukleära lobbyn och missilindustrin lyckades snabbt övertyga den nya statschefen om kärnvapnens särskilda ställning och betydelse för landet. Sitt första besök efter att ha vunnit presidentvalet i mars 2000 gjorde han inte till något vänligt sinnat grannland utan till ett av landets ledande kärnvapenlaboratorier i Snezjinsk.

Det står utom allt tvivel att Putin tog det nukleära militärindustriella komplexet och landets kärnvapenstyrkor under sitt särskilda beskydd. Satsningarna blev omfattande samtidigt som man avvek från Reagans och Gorbatjovs vision om en kärnvapenfri värld. Detta var det område som skulle garantera Rysslands ställning som global stormakt. Putin hänvisade till Alexander III i april 2015, då han citerade dennes tes: Ryssland har bara två allierade, sin armé och sin flotta.

I motsats till de flesta tidigare ryska ledare var Putin både fysisk och energisk, han trivdes helt klart som ÖB och galjonsfigur för kärnvapenstyrkorna. Han sågs som ”ubåtskapten” 2004, som ”bombplanspilot” 2005. Under senare år har han flera gånger personligen deltagit i stora kärnvapenövningar. Hans storslaget uppskruvade föredragning och videoanimationer om nya unika ryska kärnvapensystem i mars 2018 väckte stort uppseende i hela världen. Putins hybris är inte att ta miste på. Dessvärre bygger även den på mindre objektivt underlag.

Efter ca fem års fördröjning lyckades Ryssland provflyga nya RS-28 Sarmat den 20 april. Det är den enda ”tunga” interkontinentala missilen, närmare sex gånger så tung som USA:s Minuteman III. Sarmat är snarlik Sovjets gamla tunga missil R-36M2 Voevoda, känd som SS-18 Mod 5 Satan, de strategiska missilstyrkornas flaggskepp, konstruerad och tillverkad i Ukraina.

Frågan är dock hur detta oproportionerliga ryska nukleära sabelskrammel ska uppfattas. Avsikten är att väst ska skrämmas från vettet och förstå att hålla sig borta från Ukraina. Det är snart 77 år sedan som kärnvapen användes i krig. Att hota bruka kärnvapen har alltså sedan 1945 varit närmast retorik. Man kan endast hoppas att Putin känner till Harvardprofessorn Thomas C. Schellings Nobelföreläsning 2005. Den handlade om miraklet att världen hade undgått kärnvapenkrig i 60 år. Riskerna hade varit höga särskilt under de första decennierna, men därefter hade kunskapsnivån och insikterna om de förödande följderna ökat så att t o m stormaktsledarna förstod att kärnvapen inte är till för att användas. Vladimir Putin vill att vi ska tro annat.

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.
Artikeln är den första i en serie artiklar som beställts av och publicerats i Vasabladet och Österbottens Tidning. Den ingick i tidningarna den 5 juni och är en del av tidningarnas opinionsserie Tankar i krigstider, som publiceras under sommaren 2022. Artiklarna återges med VBL:s och ÖT:s tillstånd.

Mer av samma skribent