Lars Gyllenhaal uppmärksammar idag det stundande 50-årsminnet (?) på [Edit] söndag [Slut edit] av historiens största kärnvapendetonation i Barentsregionen.

Kärnvapen är ofta borta från den svenska debatten, oavsett om det gäller frågor kring försvaret av Sverige eller som dimension i nutida skeenden som den arabiska våren. Vi vet med rimlig säkerhet att de sovjetiska planerna innehöll ett massivt angrepp med kärnvapen mot miltära styrkepunkter, även mot svenska mål. Användandet av kärnvapen är fortfarande en integrerad del av det ryska tänkandet och doktriner kring krigföring. Det är det sista vapnet som Ryssland kommer att göra avkall på, eftersom det definierar Rysslands styrka geopolitiskt. Kärnvapen har framförallt en avskräckande effekt, något som sällan diskuteras i de mer offensiva exemplen med Solidaritetsförklaringen.

Vi själva hade också planer på att anskaffa kärnvapen, men föll till föga för både intern opposition inom socialdemokratin och utländska påtryckningar från USA och Storbritannien. Sedan dess har vi i realiteten varit skyddade av det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det går att sätta frågetecken för skyddet i händelse av krig i Europa, givet de sovjetiska planerna.

Trots uttalade nedrustningsambitioner när det gäller kärnvapen ökar risken över tid för att vi får nya kärnvapenstater, främst i Mellanöstern. Nyckeln till framtiden är hanterandet av den iranska uppbyggnaden av kärnteknologi. Om Iran skaffar sig kärnvapen, så är risken stor att Saudiarabien, Turkiet och Egypten också gör det. Även mindre stater som Förenade Arabemiraten och Bahrain nämns ibland som potentiella kärnvapenstater. Vi vet att Syrien har försökt, men stoppades i första varvet av Israel genom en flygattack. I det iranska perspektivet är det början på Modus Operandi. Israel har bombat Irak 1981 och Syrien 2007, det torde innebära att det är ett seriöst alternativ i de israeliska diskussionerna om Iran. Ur israelisk synpunkt innehåller denna handlingsväg tre stora osäkerheter. Slår man ut tillräckligt antal mål? Hur allvarligt kan Iran slå tillbaka (främst genom ombud)? Vad blir de internationella reaktionerna?

En kärnvapenrustning i Mellanöstern vore synnerligen riskfylld, eftersom de sunnitiska-shiitiska motsättningarna är så stora. En israelisk attack på Iran vore också lika allvarlig för stabiliteten i regionen och världen. En slags ”damned if you do, damned if you don’t”. Det innebär att det kräver stor diplomatisk fingertoppskänsla för att få till en lösning som gör att det iranska samhället kan söka sin utveckling av civil kärnteknologi samtidigt som övriga i regionen kan känna sig säkra på att de inte i lönndom skaffar sig kärnvapen.

Du som vill följa utvecklingen av kärnvapenrågor i världen kan gå till organisationen NTI som har en bra hemsida om ämnet. Organisationen arbetetar även mot hotet från B- och C-vapen, oavsett om alla dessa används medvetet av stater och terrorister eller genom incidenter/olyckor.

Mer av samma författare