Den förre rektorn för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, hade ett intensivt dygn under gårdagen. Det började tidigt med inslag i Ekot, sedan följde presentation vid Krigsvetenskapsakademins vintersymposium av arméns krigföringsförmåga. Till kvällen befann sig den gode generalen i Göteborg för att delta i SVT Debatt tillsammans med bland andra förre försvarsministern Anders Björck, ordföranden i EU-nämnden och förre riksdagsledamoten för (mp) Per Garhton.

Under programmet framkom det att Karlis Neretnieks delat kupé med Ofogs representant i programmet, Pelle Sunvisson, och kommit fram till att de hade samma mål och att han ansåg att civilt motstånd har sin givna plats i ett motstånd. Generalen Neretnieks har alltid varit en förebild med sin prestigelöshet och sitt nyfikna, rörliga intellekt, så varför skulle en tågresa från Stockholm utgöra ett undantag. Det är alltid nyttigt att möta helt annorlunda perspektiv och söka gemensama beröringspunkter. Pelle Sunvisson kastade sig in i debatten med exemplet att Sovjetunionen föll inifrån utan vapen, och pekade också på att Norge efter hand organiserade ett framgångsrikt civilt motstånd. Det ligger viss poäng i framförallt det första påståendendet, även om det förekom ett visst våld när det post-moderna Ryssland skapades. Jag tänker då främst på kuppförsöket, där Boris Jeltsin klev fram, som den sista akten i Sovjetunionens fall eller dödsryckning.

När det gäller Norge anser jag däremot att Pelle Sunvissons argument har klara svagheter. Den praktiska innebörden av ett icke-våldsförsvar som ska hantera en motståndare som använder vapen för att utöva tvång- eller våldsmakt är att det egna försvaret inte har någon avskräckningsförmåga. Det innebär att sannolikheten för att bli utsatt för militärt våld som begränsar vår egen frihet att forma vårt samhälle ökar. Som värnpliktig fick jag höra på en föreläsning av Knut Haukelid, som tillsammans med kamrater berättade om sina erfarenheter från den tyska ockupationen. Det som jag minns mest från denna, förutom civibefolkningens lidande, var vad en ockupation gör med de som ingår i en motståndsrörelse. Alla handlingar var inte de inblandade stolta över. Det var tydligt, även om de försökte rationalisera förklaringar till varför de gjorde som de gjorde med hänvisning till att det var krig.

Ett starkt argument till varför den civila olydnanden mer är en teoretisk modell än realistisk politik är just att Norge efter kriget kom till slutsatsen att stärka sitt försvar och gå med i NATO. Utvärderingen verkade inte visa att det framgångsrikt organiserade civila motståndet var en eftersträvansvärd modell i framtiden för det hårt prövade norska folket. Och inga andra folk heller för den delen.

Men som sagt, jag håller med Karlis om att civilt motstånd har en given plats i allt motstånd och att det vore fantastiskt om vi kunde få en helt fredlig värld. Det är ofantliga summor som världen spenderar för militära ändamål, och tänk om de kunde användas till andra ändamål exvis fattigdomsbekämpning, som Pelle Sunvisson hade som exempel. Därför väntar jag med spänning på hur Ofog också organiserar en avdelning för att få Ryssland att avbryta sin annonserade rustningsspiral.

Mer av samma författare