Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann. 

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se afghanska tolkar åt det svenska ISAF-bidraget gå omkring på gatorna i Mazar-e-Sharif. På den tiden hade den afghanska regeringen med stöd av internationella partners fortfarande kontroll över stora delar av landet, så dessa tolkar strövade fritt omkring. 

På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften ”Aktas! Obligatoriskt avtal!” på  kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde – se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.

Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.

En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.

Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund

Det var nu som Karl-Bertil
 fattade sitt beslut.

Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.

Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig. 

Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006. 


I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil  ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.

Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.

Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
”Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!”
”Å”, svarade Karl-Bertil yrvaket, ”det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså.”
”Stackars major”, sa hans försvarsminister, ”ska han arbeta och slita på själva julafton också.”
”Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet”, sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. ”Ett 
väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.

Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:

TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.

I officersmässen var julstämningen i full gång.  Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.

”En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!” ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.

”Nu är granen klar!” sa försvarsministern, ”Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!”
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.

Efter maten sa Karl-Bertil:
”Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut.”
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. 
Hans yttrande var ingen lögn – han tänkte verkligen på sina dokument.
”Stackars officer, jag kan ta en bil och köra dej dit”, sa migrationsministern.
”Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg”, sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
”Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten”, sa den glöggfryntlige migrationsministern.
”Tack snälla stasrådet, men det behövs inte”, sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar
, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
”Kör in till staden!”

Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv 
avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.

Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
”Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?”
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. ”V-vadå…jaa… hurså…?”
”Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!”
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de 
sina.

Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av 
vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
”Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . .”

En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar – som Karl-Bertil Officer redan betalat.

Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.

Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
”Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567…ambassaden i Kabul?  … jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . ..”
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
”UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias
!”
”Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!”
”Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!”

”Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!”
”Men kära nån”, sa försvarsministern, ”hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som 
är militär chef här?”
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

”Jag tillverkade det och gav det till en tolk”, sa Karl-Bertil.
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar.”
”Är du inte klok, major!”
”Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar.” ”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!” Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som 
frivilligt ger bort någonting är kommunister.

”Men migrationsministern”, protesterade Karl-Bertil, ”du sa ju själv att du inte ville ha dem!”
”Sa och sa! Det var ju 
mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?”
”De står förprickade i en bok”, sa Karl-Bertil.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”
”Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, 
det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas.”
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!

Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!”

Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och 
drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?

Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.

Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
”Kan vi få tala med utrikesministern?” sa migrationsministern. ”Det gällde ett skyddspass.”
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
”Goddag”, sa 
migrationsministern generat. ”Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar.”

”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Bertil, ”men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade
, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det.” Utrikesministern stod och gapade.
”Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha ett fikon?”
”Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går”, sa ministerns fru. ”Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade.” ”Ja, vi brukar säja det när dom ringer”, sa utrikesministern. ”Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!”
Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottags han som en hjälte, och statsrådens glädje över att skyddspass och betalda utbildningar hamnat hos de afghanska tolkarna visste inga gränser. Migrationsministerns generade uppsyn över Karl-Bertil Officers beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och statsråd och major avtågade under intensiva applåder.

När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
”Vår major är en god människa”, löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
”Det var en välsignad jul”, sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet