Inför ett möte mellan Donald Trump och Xi Jinping domineras nyhetsförmedlingen av Irankriget. Ett annat perspektiv är långsiktigt och minst lika viktigt. Kinas militärtekniska utveckling är snabbare än USA:s. Donald Trumps ambition att på bekostnad av rollen som beskyddare av sina allierade bygga upp ett skydd av enbart den amerikanska kontinenten möts med skepticism. Kina verkar i nuläget obenäget till seriösa förhandlingar om en ny världsordning, som skulle passa för alla parter.
Dagens högaktuella frågor om missilförsvar är ekon från det förflutna.
När Kina skulle ansluta sig till världhandelsorganisationen WTO var det som ett led i en ”storstrategi”, en långsiktig plan för en omdaning av det kinesiska samhället. Grunden skulle läggas för ett ekonomiskt system baserat på marknadsstyrning och med öppning mot en globaliserad värld. En stor del av reformarbetet hade redan utförts.
Till bakgrunden hör att Kina hade börjat uppträda aggressivt i Sydkinesiska havet och göra anspråk på angränsande öar, som tillhör andra nationer. Kina hotade också att tillägna sig Taiwan, om nödvändigt med våld. Militärt utvecklades nya vapen på ett sätt som gav omvärlden ett intryck av att Kina var på väg att skaffa sig förmåga till ”Power Projection” långt ut till havs.
På den andra sidan av Stilla havet hade USA under president Reagan påbörjat ”The Strategic Defense Initiative”, även kallat ”Stjärnornas Krig” som huvudsakligen riktade sig mot Ryssland. Efter Bill Clintons tillträde som president hade det dock bantats ned till ”National Missile Defense” med den mera blygsamma målsättningen ”att kunna bemöta ett begränsat anfall med interkontinentala missiler av en mindre sofistikerad motståndare”. Det programmet existerar ännu idag och leds av den nationella missilförsvarsmyndigheten under Pentagon (MDA).
Under förberedelserna för Kinas WTO-inträde var det självklart att Kinas mera aggressiva uppträdande mot sina grannländer och framstegen på missilområdet ingick i de faktorer som USA måste beakta. Skulle en positiv ekonomisk utveckling i Kina ge landet möjligheter att utveckla vapensystem som skulle hota USAs dominans över västra Stilla havet – eller skulle en positiv ekonomisk utveckling leda till ökad öppenhet och utveckling i demokratisk riktning?
Den lovande utvecklingen blev inte som det var tänkt
Ja, den ekonomiska utvecklingen gick bra – eller rättare sagt mycket bra. Under åren 2001 till 2024 växte BNP minst tre gånger så snabbt i Kina som i USA. Kina har idag en nominell BNP, som är omkring en tredjedel mindre än USA:s. Mätt i köpkraftsjusterad valuta är däremot Kinas BNP idag ungefär en fjärdedel större än USA:s och fortsätter att växa betydligt fortare.
Efter inträdet i WTO såg också den politiska utvecklingen i ett västerländskt perspektiv ut att gå bra. Öppenheten ökade, liksom både det ekonomiska och kulturella utbytet med omvärlden. Redan omkring 2010 började dock klimatet att hårdna. Efter Xi Jinpings tillträde till makten 2013 har man infört åsiktskontroll, övervakning med TV- kameror och ansiktsigenkänning – som Kina var först med i världen – och utländska företag måste ha representanter för kommunistpartiet i sina styrelser. På det militära området visade det sig också att de pessimistiska bedömarna i västvärlden hade fått rätt mot optimisterna, som hade trott på demokratins seger i Kina.
Kina vill frigöra sig från USA:s dominans i västra Stilla havet
Kinas försvarsbudget har vuxit med 76% under åren 2011–2020, medan USA:s försvarsbudget i konstanta priser minskade med 10 % under samma period.
Sedan man 2014 deklarerade att man avser att bygga upp en flotta med närvaro ”i jordens alla hörn” har Kina rustat upp sina militära tillgångar och försökt att skaffa sig kontroll över Sydkinesiska havet och Taiwansundet.
Den kinesiska flottan har under åren 2005 – 2020 tillförts dubbelt så många fartyg som den amerikanska, och de nya fartygen är större och tyngre beväpnade. Idag förfogar den över flera fartyg än den amerikanska.
Kina har skaffat sig offensiva vapen i form av 13 strategiska kärnvapenbärande ubåtar och tre hangarfartyg med ett fjärde under leverans. Andra offensiva vapen som har tillförts Kinas försvarsmakt är landstigningsfartyg och tunga trupptransportflygplan.
Militärtekniskt samarbete med Ryssland ger utdelning
Under de första åren av Donald Trumps första regeringsperiod ingick Kina och Ryssland ett intimt samarbete för gemensam utveckling av nya vapen. Båda länderna hade problem med att jetmotorerna i stridsflygplan fungerade dåligt i överljudshastighet. Deras samarbete ledde till resultat liksom motsvarande samarbete för att utveckla nya ubåtar. De kinesiska stridsflygplanen räknas idag som jämbördiga med den senaste generationen av amerikanska flygplan. Även det rysk-kinesiska samarbetet på ubåtsområdet har varit framgångsrikt. Kina och Ryssland har uppvisat nya ubåtar med tillhörande nya vapen.
Markstridskrafterna har framför allt utvecklats under gemensamma övningar med den ryska armén i mycket stora förband och har omfattat över 100 000 man. Kina upptäckte tidigt möjligheterna med drönarkrigföring och inspirerades av Ukrainas framgångsrika användning av drönare på stridsfältet. Redan för ett par år sedan uppvisades drönarsvärmar som en civil teknikdemonstration, och numera publicerar kinesiska media nyheter om hur man använder mycket stora kinesiska drönarsvärmar i de rysk-kinesiska stridsövningarna.
Även om användningen av drönare har karaktär av vapenteknisk revolution är de övriga inslagen av militärteknisk utveckling som har skildrats ovan knappast tecken på en ambition att använda militära medel för att skapa sig en position som dominerande världsmakt. De ter sig snarast som en ambition att kunna motstå militär maktprojicering av USA i försök att själv framstå som den dominerande stormakten i västra Stilla havet. Sannolikt är det också ett led i förberedelser för eventuell användning av militärt våld för att tillägna sig Taiwan. Däremot utgör det inte nödvändigtvis ett försök att uppnå någon form av världsherravälde.
Syftar Kinas militära utveckling till att bli en dominerande världsmakt?
En sådan avsikt är det mera logiskt att läsa in i att Kina 2019 publicerade rapporter om en framgångsrikt genomförd färd runt jorden av en hypersonisk glidarmissil som landade på en förutbestämd position. Flygningen genomfördes med så hög hastighet att den inte kunde spåras av västerländsk radar, och farkosten genomförde också undanmanövrar för att ytterligare försvåra upptäckt. Till en början möttes nyheten med misstro, men efterhand kunde konstateras att den var sann.
Effekten av avslöjandena om det kinesiska framgångarna med utveckling av hypersoniska missiler förstärktes av att den amerikanska satellitspaningen ungefär samtidigt avslöjade att Kina i smyg hade byggt ett stort antal silos i öknarna i nordvästra Kina för kärnvapenbärande tunga missiler. Det visade också att Kina hade arbetat i smyg på en modernisering och förstärkning av sin kärnvapenarsenal. SIPRI räknar nu med att Kina har minst 600 nukleära stridsspetsar och kan nå upp till 1500 nukleära stridsspetsar år 2035.
Det är numera känt att Kina redan 2014 utförde experiment med hypersoniska ballistiska missiler och sedan har byggt på med ett system med en glidarfarkost, som kan återinträda i atmosfären och ta sig fram till målet med en variabel bana på relativt låg höjd. År 2019 verkar den redan ha varit färdig för produktion. Den kan transporteras på landsväg med ett specialfordon och går under beteckningen Dongfen-17 eller DF-17. Flera andra versioner av hypersoniska missiler förekommer, varav en (med benämningen DF-27) som är avsedd att kunna slå ut amerikanska hangarfartyg och baser i Stilla havet. Även en fartygsbaserad hypersonisk glidarmissil med beteckningen YJ-20 sägs i kinesiska media kunna slå ut amerikanska hangarfartyg. En senare typ av hypersonisk missil med beteckningen DF-21 sägs kunna bära kärnvapen och nå det amerikanska fastlandet (Räckvidden anges vara 8000 kilometer).
USA agerar till en början inte som på en global utmaning
Det tog förvånansvärt lång tid innan det amerikanska försvaret kom igång med att ta fram ett eget hypersoniskt vapensystem för att balansera det nya kinesiska hotet. Åtminstone sex försök gjordes under åren 2019 till 2024 utan att lyckas. Först i juni 2024 lyckades en bärraket skjuta upp en glidarfarkost som sedan tog sig till målet i Stilla havet. Ytterligare tre testflygningar har skett sedan dess, och vapensystemet – som går under beteckningen Long-Range Hypersonic Weapon eller LRWH – beräknas nu kunna tas i bruk vid ett batteri med åtta missiler på en ort i Stilla havet ”inom kort”.
LRWH-projektet är föremål för kritik för sina höga kostnader. Kongressens budgetkontor har därför publicerat ett dokument som ska utgöra grund för en ytterligare granskning (CRS Product number IF11991).
USA:s missilförsvar tar fart
Snabbare har det gått för den amerikanska flottan att ta fram USA:s första försvar mot de nya kinesiska vapnen. Luftvärnssystemet Patriot i version PAC-3 MSE har visat sig användbart i Ukraina för att nedkämpa ryska hypersoniska missiler. Det är en missil som fysiskt krockar med sitt mål och förstör det med sin kinetiska energi. Tillverkningen av PAC-3 – som finns i det svenska försvaret – har accelererat till 600 missiler om året och beräknas nå 2000 om året 2031.
En annan trestegsmissil är under utveckling för flottan i ett samarbete mellan Japan och USA som ingicks mellan premiärminister Kishida och president Joe Biden 2023.
Inom det amerikanska flygvapnet är slutligen en hypersonisk glidarmissil för bekämpning av inkommande hypersoniska missiler också under utveckling.
Donald Trump drar drastiska slutsatser av Kinas utmaning
Den 21 april 2026 presenterade det amerikanska krigsministeriet sitt förslag till försvarsbudget under 2027 för kongressen. Försvarskostnaderna ska höjas med 44 %. Av dessa skall ungefär en tredjedel spenderas på en upprustning av den amerikanska varvsindustrin och uppbyggandet av en så kallad Golden Fleet. De avsikterna har dock stött på kraftig kritik inte minst på grund av att den nya marina strategin ska innehålla en anskaffning av aderton slagskepp, vilket många anser vara ett föråldrat betraktelsesätt som inte längre kan medföra en motsvarande reell styrkeökning. Slagskeppen blir svåra att skydda mot kinesiska hypersoniska missiler och utgöra begärliga mål för bekämpning.
Budgetförslaget kan väntas få en hel del motstånd i kongressen
Märkvärdigast är dock försöket att inom ett par år åstadkomma ett säkerställande av den nordamerikanska kontinentens säkerhet mot anfall från luften med det så kallade Golden Dome-projektet. Dess syfte beskrivs som att ”USA kommer att avskräcka – och försvara sina medborgare och kritisk infrastruktur – mot varje luftangrepp mot sitt territorium”.
Golden Dome ser ut att kunna leda till kapprustning
Projektet spänner över hela den återstående perioden av Donald Trumps mandatperiod och beräknas av Vita Huset komma att kosta 185 miljarder dollar och vara operativt 2028. Den siffran betvivlas av kongressens budgetkontor, som själv kommer fram till en uppskattning på 542 miljarder dollar på 20 år. Budgetkontoret citerar också oberoende uppskattningar som kommer fram till allt från 252 miljarder till 3600 miljarder dollar beroende på hur många satelliter som bedöms behöva skjutas upp och sedan ersättas som ett led i normalt underhåll.
Golden Dome går dock sannolikt inte igenom i sin helhet under budgetbehandlingen.
Misstron är stor i både underhus och senat. USA:s ansträngningar att flytta ut missilkrigföringen i rymden har inte imponerat – de har hittills mera tett sig som reaktioner på kinesiska militärtekniska framsteg än egna initiativ. Är det realistiskt att tro att man nu ska kunna åstadkomma ett nätverk av satelliter och markbaserad radar som kan upptäcka och spåra alla inkommande missiler, flygplan, drönare och kryssningsrobotar från ubåtar och fartyg utanför kusten? Kan man med säkerhet sedan förstöra dem alla med rymdbaserade och markbaserade luftvärnsmissiler och laservapen (som inte ens har konstruerats ännu)? Har inte både Kina och Ryssland bättre tekniska förutsättningar i utgångsläget inför en kapprustning som inkluderar dessa element? Hur mycket är det värt att lyckas till 95 procent men inte till hundra?
Kina har sedan ett par decennier en betydligt snabbare ekonomisk tillväxt än USA. Det är svårt att se hur USA ska vinna en kapprustning i rymden på längre sikt, där förmågan att mobilisera ekonomiska resurser lär bli av avgörande vikt. För att överträffa Kinas tillväxt skulle det behövas en mera än dubbelt så snabb ekonomisk tillväxt i USA som den nuvarande. Utan att tro på att det ska inträffa förefaller det minst sagt riskabelt att satsa på USA:s möjligheter att vinna en kapprustning i rymden.
Kan omvärlden tro på Kinas löften om en ny världsordning?
De mest optimistiska iakttagarna i Europa – och den övriga världen – har umgåtts med förhoppningar om att Kina menar allvar med sitt ivriga tal under de senaste åren om behovet av en ny världsordning. I april i år hölls en världskonferens med medlemsländerna i WTO, och då hade det varit ett utmärkt tillfälle att försöka åstadkomma enighet om reformer med det innehållet. EU hade förberett ett förslag med ett liknande syfte, men det mötte inte någon genklang från Kinas sida. USA var direkt avvisande till försöken att reformera WTO, och övriga länder tog mest upp frågor som var specifika för den egna regionen. Konferensen anses ha blivit ett misslyckande för ansträngningarna att reformera WTO och även för en ny världsordning i allmänhet.
Europa lär få acceptera att Kinas ivriga tal om en ny världsordning inte innebär att man är villig att på allvar kompromissa om sådana frågor som Kinas industriella överkapacitet och Europas behov att försvara sig mot statsunderstödda kinesiska exportoffensiver. Det är ett budskap som både Spaniens premiärminister och Tysklands förbundskansler nyligen har fått under besök i Peking. Kina känner sig starkt nog att inte behöva kompromissa i motpartens intresse, och det har också sagts i uttalanden av utrikesministeriets talesman. Därmed saknas förutsättningar för att uppnå en ny världsordning som passar alla parter, i varje fall om den ska bygga på WTO:s principer. Till grundprinciperna hör enligt stadgan att kunna kräva bilaterala förhandlingar om situationer som allvarligt skadar en av parterna. Utan det elementet är WTO inte mycket värt som ett led i en ny världsordning för ekonomiska frågor.
Känsliga frågor under kommande möte mellan Donald Trump och Xi Jinping.
Den 14 –15 maj skall Donald Trump besöka Xi Jinping i Peking. Då lär Irankriget och situationen i Mellanöstern stå högst på agendan. Taiwanfrågan kan knappast undvikas.
Med mötet riskerar Europa att de båda ledarna kommer överens om en ny bilateral ”ekonomisk ordning” som i första hand ligger i Kinas och USAs intresse. Den ordningen kanske däremot inte alls blir acceptabel för USA:s allierade – eller för länderna i ”den globala södern”.
Det är kanske inte så sannolikt att Xi Jinping kommer att ta upp frågan om Global Dome med sin besökare – eller att militära frågor över huvud taget kan pressas in i agendan.
Lika besvärligt att hantera skulle det sannolikt bli om Xi Jinping skulle försöka ta upp samtal om en ny världsordning som gäller för alla. Det är kanske inte heller något som den övriga världen har anledning att knyta några förhoppningar till.