av Yrsa Grüne

 ”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium. Finland fortsätter med sitt omfattande deltagande i Natos övningar och utbildningsverksamhet.”

Bland annat så står detta i Finlands regerings utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som gavs till riksdagen strax före midsommar och man kan utgå ifrån att regeringen inte kommer att avvika från den linjen.

Det är i högsta grad en politisk avsiktsförklaring. Svaren på hur Finland praktiskt har tänkt utveckla sitt försvar kommer senare i den försvarspolitiska redogörelsen. Den beräknas vara klar tidigast vid årsskiftet 2016-2017. Östersjöområdet har präglats av växlingar mellan försiktig optimism om en stabilare säkerhetssituation och oro för en ytterligare upptrappning. Detta enligt Finlands statsledning. Hur frågan hanteras i den kommande redogörelsen återstår att se.

Eftersom de tidigare utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen svällt ut med varje ny regering, har man redan tidigare övervägt en uppdelning likt den statsminister Juha Sipiläs regering tog in i sitt program när regeringen tillsattes för drygt ett år sedan. Indelningen har gjort det möjligt att behandla varje område mer utförligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen omfattar den här gången bara drygt trettio sidor.

Den röda tråden i redogörelsen handlar om att utveckla nätverken ytterligare och att stärka det territoriella försvaret: ”Finland måste med tanke på sin säkerhet noggrant bevaka den militära förmågan och de militära avsikterna hos aktörer som påverkar i synnerhet vår närmiljö.”

Geopolitiken har aldrig försvunnit från sättet att resonera men gör nu sitt återtåg också officiellt i Finlands regerings bedömning. Tydligare än förr erkänner man att omvärlden och närområdet har förändrats till det sämre. ”Den förändrade omvärlden för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av snabba förändringar och oförutsägbarhet.”

För första gången får också det fördjupade samarbetet med Sverige, de övriga nordiska länderna och Förenta Staterna ett eget avsnitt. ”Försvarssamarbetet med Sverige har som främsta syfte att stärka säkerheten i Östersjön samt Finlands och Sveriges försvar”, heter det i redogörelsen, och man talar också om ett omfattande samarbete som ”främjas utifrån gemensamma intressen, utan några begränsningar”. I synnerhet det sistnämnda – utan några begränsningar – hör till det mest citerade när det gäller mediernas och forskarnas försök att bena ut vad det kunde betyda i praktiken.

Natoanhängarna har naturligtvis glatt sig åt att den så kallade ”optionen” finns kvar när det gäller ett eventuellt Natomedlemskap i framtiden. Jämfört med regeringen Katainens regering kan man också tolka formuleringen som att tröskeln för att ansöka om Natomedlemskap har sänkts: ”Finland bibehåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetsmiljö.”

Regeringen Sipilä har understrukit att den inte planerar lämna in en medlemsansökan men valde ändå att inte skriva in att en ansökan inte ens kommer att förberedas under den här regeringsperioden (som Katainens regering gjorde).

Natooptionen har tyvärr alltför ofta tolkats som en biljett in i Atlantalliansen. Det skärpta säkerhetsläget i Östersjöområdet har dämpat dylika förhoppningar. I dag tror de flesta att a) Nato inte skulle acceptera Finland under rådande förhållanden och b) att Finland ändå inte skulle kunna räkna med hjälp enligt artikel fem i Natostadgan vid en kris.

Inför Natos toppmöte i Warszawa kunde man notera en viss nervositet. Före de nordiska statsöverhuvudenas besök i Washington var man inte säker på att en inbjudan till Natomötet skulle droppa in. Osäkerheten förbyttes i öppen belåtenhet – kanske rentav stolthet – när det blev klart att Finland och Sverige som enda länder av Natos Enhanced Opportunities Programme (EOP) – det fördjupade partnerskapsprogrammet – fanns med på listan över inbjudna. Att president Sauli Niinistö och statsminister Stefan Löfven skulle sitta med vid middagsbordet höjde statusen ytterligare.

Man brukar tala om att det inte finns några gratisluncher. Frågan är om det finns några gratismiddagar inom Natokonceptet?

Finland och Sverige har aktivt agerat för att få ett uppgraderat partnerskapssamarbete med Nato och har nu fått vad de ville ha. Men hur är det med aktiviteten när det gäller förslag om hur man inom EOP kunde dra sitt strå till stacken när det gäller säkerheten? Med rättigheter följer också ansvar. Att Finland försvarar sitt territorium är en förpliktelse som gagnar Nato – men utgör ingenting nytt. Det finns dock en förståelse inom Nato för att Finland ogärna åtar sig andra förpliktelser. Vid en kris i närområdet vore det gamla territoriella försvarskonceptet en stor utmaning och man kan anta att det skärpta säkerhetsläget i närområdet har lyft konceptet till en ny nivå. Så kan man tolka formuleringen som gäller Finland avsikt att ”noggrant följa med”.

Regeringen kritiserades för att publicera redogörelsen en knapp vecka före Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet. Regeringen försvarade sig med att det ”alltid” finns någon deadline man borde beakta och att Finland måste kunna göra sina egna bedömningar oberoende av dem.

Men just när det gäller brexit kunde det ha varit bra att vänta. I redogörelsen talas det om Finlands vilja att stärka den militära förmåga inom EU. Med tanke på att en överväldigande majoritet av EU-länderna också är medlemmar i Nato är utsikterna inte särskilt ljusa, oberoende av vad Natos toppmöte kommer fram till.

Storbritannien är den starkaste transatlantiska militära länken och har varit den drivande kraften för att utveckla EU:s förmåga att ta hand om kriser i sitt eget område. Ett mer militärt starkt EU ter sig knappast särskilt attraktivt efter brexit, i synnerhet om det finns risk för dupliceringar. Saken diskuteras på toppmötet men chanserna för att stärka EU:s militära samarbete snarare har minskat än ökat efter brexit.

I den brittiska försvarskommitténs rapport (Russia: Implications for UK defence and security) finns det en formulering som pekar på att Nato internt måste komma överens om att artikel fem bör gälla eventuella nya medlemmar redan innan de har accepterats.

Möjligheten togs upp också i den bedömning som en expertgrupp gjorde på uppdrag av Finlands regering. Den betraktades dock som praktiskt ogenomförbar, eftersom folkomröstningar i Finland och Sverige om ett Natomedlemskap kunde resultera i ett nej.

Som situationen ser ut nu i Östersjöområdet skulle ett eventuellt förslag om dylika garantier med största sannolikhet falla på sin politiska omöjlighet och med hänsyn till Ryssland.

Det betyder att det militära samarbetet med Sverige växer i betydelse för Finland. Samtidigt sneglar man i Finland oroligt mot Stockholm, alla försäkrandes om motsatsen till trots. Oron för att Sverige ansöker om Natomedlemskap handlar inte om misstro mot den svenska regeringen – den oberäknelighet som nämns i redogörelsen tyder på att man i Finland mycket väl är medveten om att tvära kast kan ske.

Det är möjligt att det helt enkelt inte finns tid för att meddela om sina avsikter i god tid.

Ett sätt att försöka dämpa osäkerheten i närområdet är försöken till en dialog med Ryssland. Den vägen har Finland valt. Att det inte är lätt kunde tydligt utläsas av kroppsspråket när Finlands president Sauli Niinistö och Rysslands president Vladimir Putin höll sin presskonferens den 1 juli på Gullranda. Finland fattar naturligtvis sitt eget beslut, sade Putin med hänvisning till ett Natomedlemskap. Men det har sina konsekvenser, tillade han och slängde iväg en ballong med ett påstående om att det inte finns några ryska styrkor på 1500 kilometers avstånd från gränsen.

Dessa kilometrar började leva sitt eget liv i kommentarer och analyser om vad Putin egentligen menade: skulle man räkna avståndet på bredden eller på längden, handlade det om en fel översättning eller om att den ryske presidenten var illa informerad. Så flyttades uppmärksamheten bort från kärnan i Putins budskap: att Ryssland skarpt motsätter sig ett finländskt Natomedlemskap. Manöverutrymmet för Finland är än en gång litet.

 
Författaren är journalist.