Volym är också en kvalitet, säges Josef Stalin ha sagt till president Roosevelt på Jalta. Det är ingen tvekan om att det ligger en hel del sanning i uttalandet, även om de ryska anfallen i Bachmut knappast visar på någon imponerande kvalitet.
Kriget i östra Ukraina har nu gått in i en fas som påminner om storkrigen på 1900-talet, detta såväl avseende taktik, förlustnivåer och användandet av artilleri. Huruvida det rör sig om en stor rysk offensiv eller förberedelser inför en sådan vet vi inte, men en del vet vi. Vi vet att antalet stupade är stort på båda sidor och närmast osannolika på den ryska. Vi vet också att ammunitionsanvändningen är enorm avseende såväl finkalibrigt som tung artilleri-ammunition.
De västerländska arméerna har sedan Sovjets fall inriktats mer som expeditionskårer, med enstaka undantag som Finland och Turkiet, än som förband med inriktning på strid mot likvärdiga motståndare. En förändring är på väg succesivt men det tar tid och den är fortsatt dels underfinansierad, dels svårrekryterad i de flesta länder. Vissa av Europas starkaste arméer är numerärt relativt svaga, exempelvis den brittiska armén är totalt 112 000, den del som är insatsmöjlig utanför Storbritannien rör sig om en mekaniserad brigad och möjligen några bataljonsstridsgrupper. Till detta kommer en reserv på ca 170 000, den största reserven i Europas yrkesarméer. Detta enligt uppgifter i brittisk debatt.
Ukraina hade som jämförelse 33 brigader gripbara den 24 februari i fjol, nu utrustar Ukraina 8 nya brigader. Ryssland har tillgång till väsentligt större förbandsmassa med nu 2 miljoner i den aktiverade reserven. Av dessa skall 830 000 vara aktiva och gripbara nu, medan ca 250 000 är under utbildning. Ukrainas numerär är ungefär en fjärdedel av den ryska.
Det skjuts ca 25 000 artillerigranater per dygn i dagsläget, varav ca 8000 från ukrainsk sida, siffrorna är naturligtvis osäkra. Bägge sidor har viss ammunitionsbrist och skjuter mindre nu än för några veckor sedan, enligt Pentagon. En i sanning massiv artillerianvändning.
Förlusterna är också massiva på bägge sidor, alla siffror är naturligtvis osäkra, men de siffror som publicerats är förfärande, de senaste jag sett från brittiska generalstaben säger ca 200 000 ryska soldater stupade och senaste veckan har 824 stupat i snitt om dagen. Även de ukrainska förlusterna är omfattande. Bägge samhällena har en mycket stor tålighet avseende förluster
Alla dessa siffror, med sina osäkerheter, är kända bland de engagerade såväl i öst som väst, men vad betyder de rent strategiskt för väst?
I veckan är det möte mellan Kina, Iran och Ryssland, de stora autokratierna, med akut risk att de närmar sig varandra ytterligare. Dessa tre autokratier har kanske inte ännu västs kvalitativa vapen, men de har volymer. De kan även förväntas ha stor tålighet avseende förluster.
Upprustningen i väst måste nu konkret inriktas på möjligheten att strida mot likvärdiga motståndare samt att detta nu innebär krav på helt annan storlek på antalet fältförband än det som etablerats de senaste decennierna. Det ”förbrukas” en expeditionsarmé om 8 brigader på femtio dagar så som kriget i Ukraina utvecklas just nu, före eller i starten av ”den stora offensiven”.
Detta är ett dilemma. Är väst och Nato beredda att ställa närmast en kallakriget-armé på fötter? Polen verkar vara på väg, men Tyskland, Frankrike och Storbritannien, eller för den delen vi själva? Är vi inte det vad är då alternativet? Att se till att Ukraina vinner, eller MAD[1], eller.
Denna diskussion förs naturligtvis i alla försvarsstaber, men vi hör lite i offentligheten och förstår politiken utmaningen? Vi står inför en utveckling som kan kräva extrema ekonomiska och mänskliga insatser för att försvara vår frihet och våra värden. Vem förbereder de västerländska befolkningarna, just nu ingen.
Jag menar inte att vi skall söka förbereda västs befolkningar på ett stort antal dagliga stupade soldater, men vi borde börja diskutera erfarenheterna av kriget i Ukraina, utöver drönare, Starlink, logistikkedjor, artilleri som HIMARS. Kriget mot likvärdigas krav på volymer av förband, vapen, ammunition, beslut, handlingskraft och snabbhet.
Det brådskar, autokraterna formerar sig, plötsligt har USA en ny ledning med nya prioriteringar, Europa måste söka ta sitt öde i egna händer. Europa och Nato måste ha en krass och saklig analys, förbereda sig, bygga och betala för det. Vilket även gäller oss med våra två brigader på väg mot flera. Annars återstår snart bara MAD som ”försvar” för väst och det är inte ett alternativ. Det är ett resultat av ett misslyckande.
