Efter förra veckans Uppdrag Granskning om vår kommunikationsspaning, så har debatten kring denna bedarrat en aning. Det har dock inte saknats intressanta artiklar, däribland debattartiklar av Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, och lektorn i folkrätt, Dr Mark Klamberg.

Det finns en del gemensam mark hos de bägge när det gäller legitimiteten i FRA:s spaning om utrikes förhållanden liksom att FRA inte bryter mot lagen generellt. Anmärkningar mot FRA saknas inte, men antalet påpekande från SIUN måste anses vara rimlig med tanke på att det är ny mark för myndigheterna.

Mark Klamberg har, som jag uppfattar det, två huvudsakliga invändningar kring lagstiftningen som han anser är alltför generös. Det rör möjlig omfattande trafikbearbetning av så kallad metadata (data om datan) i allmänhet och användningen av denna metod i brottsbekämpande syften i synnerhet.

Det är två väldigt svåra frågor. När det gäller den senare har Dr Klamberg stark grund att stå på utifrån rättsmedvetandet som ju tydligt skiljer på militär verksamhet (krig/krigsfara) och övrig verksamhet (fred/brott/terrorism). Verkligheten befinner sig ju i ständig förändring och det är tydligt att det vidgade säkerhetsbegreppet inte fått fäste i medvetande och lagstiftning på samma sätt som hos aktörerna i skrået.

Problemet uppstår ju i och med beteendet från några statliga aktörer att använda sig av mellanhänder, ofta kriminella grupperingar, för att stjäla, hota eller i värsta fall likvidera misshagliga människor. Just nu uppfattar jag att vårt system hanterar dessa problem på två sätt. Dels har SÄPO fått tillbaka sin möjlighet att inrikta FRA när det gäller stödet till dem, vilket innebär att det är säkerhetstjänstens överväganden som styr istället för underrättelsetjänstens behov som var fallet tills alldeles nyligen.

Dels överlämnas information om enstaka individer som blivit associerade med exempelvis handel med kärnteknik till polisen, och skulle SÄPO inleda en förundersökning, så får inte FRA lämna information alls i fortsättningen, enligt högst densamme Runar Viksten i dagens SvD. På så sätt försöker våra myndigheter att inte blanda olika syften och olika regelverk med varandra.

……

Framväxten av ett globalt Internet och den arkitektur som bär upp detta står nu inför ett avgörande skeende under 2014. Det handlar om hur Internet styrs. Den amerikanska dominansen utmanas nu av Ryssland och Kina som försöker att öka sitt inflytande markant, något jag berörde på ytan i denna debattartikel hos Dagens Industri förra månaden.

Det föreligger en risk för en regionalisering av Internet, som ju är ett nätverk av nätverk, i mindre beståndsdelar. En sådan utveckling skulle, förutom ökade kostnader och minskat utbyte, möjliggöra för starka nationer att skapa nationella nätverk som skulle kunna utgöra en stabilare grund för allt aggressivare underrättelsetjänst, informationsstölder och i förlängningen attacker mot vårt sätt att leva.

Den katastrofala säkerhetskulturen vid Edward Snowdens arbetsplats i NSA, och tidigare överdrifter i kommunikationsinhämtningen, har gett västs konkurrenter rika möjligheter till att underminera förtroendet för våra regeringar och dess hemliga organ.

Tanken om att Internet är helt fritt är en dröm för några. I verkligheten måste normala lagar gälla även där. I förra veckan hade jag anledning av professionsskäl dyka ner i en del av nätets underjord i utbildningssyfte. Det rör sig om det så kallade Tor-nätverket, som är en samling routrar som genom en mjukvara för kryptering i olika lager (routrar) skyddar användarens identitet. Mer än hälften av aktiviteten är olaglig enligt denna rapport.

Det är ingen vacker syn som möter den som tar sig in i detta hörn av nätet, grova brott som annonseras öppet. Det kändes provocerande att läsa ett mordkontrakt på en offentlig person i Sverige med den samtidiga vetskapen att vi ger ekonomiskt stöd för att människor ska kunna använda samma nätverk. I det fallet för att exempelvis oppositionella i diktarurer ska kunna kommunicera dolt med varandra, ett mycket legitimt ändamål.

Internet är som kniven, det kan göra både nytta och skada, beroende på människornas avsikter. Det är bara att lära sig leva med det. Vad myndigheterna gör på nätet måste vara proportioneligt, nödvändigt och präglas av försiktighet. Det borde vara ett medvetet val av den enskilde i demokratiska stater att stödja brottsbekämpning och skydd mot yttre hot som den genom val utsedda regeringen och den politiska oppositionen i politisk kamp kommer fram till att vi behöver.

Det är nämligen samtidigt mycket intressant hur mycket av de privata aktörernas agerande på nätet passerar med mycket mindre debatt. Du har inte Internet hemma, inte ens din Internetleverantör har det ”hemma hos sig”, men kan samtidigt se vad du gör. Dina besök på hemsidor blir till Följa John, där hemsidesägaren, liksom browserleverantören med flera kan följa var du tar vägen sen. Din besöksdata säljs på en stormarknad för uppskattningsvis 0,25 öre.

……..

Trots en del kritik har luftats mot regeringen, så är jag inte med i den kören. På det hela taget har regeringen agerat lugnt och sammanhållet med ganska små bokstäver. Vi vill att Internet ska vara så fritt som möjligt, knyta samman människor och öka mänsklig skaparkraft och produktivitet. Men vi får inte vara naiva.

Regeringens stora huvudvärk borde istället vara alla de tecken som finns på att omvärlden börjar ”beväpna sig” med offensiva medel för att skydda sig mot det allt aggressivare uppträdande som alla anser att alla de andra har. På ytan, i den fysiska världen, är allt lugnt. I våra routrar och accesspunkter rasar istället ett digitalt, hänsynslöst blixtkrig.

Den sublimerade kampen kan inte dölja de kolliderande intressena i en multipolär värld – som inte får innebära kvalificerade informationsförluster eller ta sig fysiska uttryck. Det där med några kronor extra på premien verkar inte vara så dumt. Ännu är inte Hobbes död – han lurar i skuggorna.